Del 158: Det provocerades bättre förr

I det omnämnda numret (del 157) av Hjärnstorm finns också en artikel av Håkan Lindgren (redaktör för Agamemnon – se också här). Han deklarerar med all tydlighet: ”Provokationernas tid är över.” Bättre var det förr: ”Varje gång man bläddrar genom konsthistorien – i alla fall är det så för mig – känner man en särskild laddning när man passerar 1910- och 20-talen….Jämfört med 1900-talets första årtionden är det lätt att tycka att dagens konst är en aning blek. Enskilda konstnärskap kan fortfarande vara intressanta, men konsten som helhet verkar ha förlorat någonting.”

Lindgrens förklaring till varför det skulle vara så är att ”det förra sekelskiftets samhälleliga konfliktlinjer gick rakt genom konsten.”

Nu är det kört: ”Och det går ju inte att provocera längre. Det är svårt att föreställa sig ett konstverk som skulle få oss att reagera på samma sätt som publiken reagerade på Våroffer.”

Det verkar vara riktigt. Att provocera på samma sätt som på 10- och 20-talen fungerar inte längre. Efter den tiden blev provokationen inlagd i konstverket som den nödvändig beståndsdel vilken skulle visa att verket ägde verklig kvalitet. Publiken och kritikerna hade då ingen anledning att visa något ursinne, eftersom varje tillstymmelse till nedsablande kritik är ett tecken på den efterlängtade provokationen. Vill man verkligen visa att man ogillar något är den effektivaste metoden att iaktta tystnad.

För provokationen finns nog kvar. Postmodernismens uppgörelse med modernismen får kallas för en provokation; många sinnen sattes i brand mot slutet av 1980-talet. Och till provokationernas domän får man också räkna YBA:s utspel runt 1990-talets mitt. Säkert kan man dra fram ännu fler. Men provokationen är inte lättfångad. Vem är det som skall bli provocerad för att det skall bli tal om en ”riktig” provokation? Är Duchamps pissoar en provokation? Fick den någonsin ett verkligt publikmöte, eller är det en långsam provokation som gnagt sig fram genom ett halvsekel?

Onekligen var det bättre förr när konstvärldens dominerande skikt fanns samlat på några få bestämda platser. En provokation som skall slå genom konstvärlden idag skall orka sig genom ett internationellt nätverk, många platser, många deltagare. En ytterligare försvagning är att den redan kommer att vara känd eftersom inget som når fram till en biennal eller någon annan större exposition har kunnat undgått uppmärksamhet.

Men det går ändå att få till en provokation om man så önskar. Alltid finns en oförberedd publik att finna någonstans. Känsliga ämnen, gränser för det som anses vara acceptabelt saknas naturligtvis inte.

Men det är något som är frånvarande – och det är antagligen att konsten inte har någon bestämd inriktning. När konsten handlade om form kunde konsten skjutas framåt längs allén av möjliga omöjliga former under ständiga små utbrott av motstånd, när det rörde sig om vad som fick vara konst ägde rörelsen rum på precis samma sätt. Nu är problemet vad en provokation har med konst att göra. På en biennal växer bara blommor, hur skall man provocera en sådan? Vi har fått något som kan kallas för internationell och angelägen salongskonst, spännande och häftig.

Den största provokation man kan peka ut just nu är artfactslistan. Med den får hela konstvärlden sin närmast exakta kvalitetsbestämning. Eftersom den är uppbyggd på konstnärernas cv är den kongenial med konstnärernas och konstvärldens egen uppfattning om hur man skall värdera konst. Den väcker också protester och föraktfulla uttalanden. Men det är en effektiv fastlåsning av hela konstsystemet. Vill någon göra något åt detta kommer resultatet att bli en klättring uppåt på listan. Skulle någon till äventyrs önska sig något annat får man först tala om vad detta skulle vara för någonting. Och där väntar vi ännu på något hållbart svar.

provokation.jpg
Provokationen finns nu som eau de toilette – för män

provokation2.jpg
och även i en kvinnlig version

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

77 svar på Del 158: Det provocerades bättre förr

  1. Petter Helje skriver:

    Nej, Lars, vi har inte enats om att häxorna var “en realitet när det begav sig” och jag menar mig inte kunna “slå fast saker till absolut visshet”. Du får försöka läsa mig lite noggrannare om det ska vara någon mening med den här diskussionen.

  2. Lars skriver:

    Petter, då så, det går långsamt framåt men det är saken, först när vi båda vet vad den andre menar och detta menande kan godtas av den andre, har vi kommit till ståndpunkter.

    Är läget för häxorna det att det avhänger empirin? Alltså, vad menade man på 1600-talet? Alla trodde ju inte, men det fanns många som gjorde det och i många länder var det officiellt. Med den utgångspunkten kan man ju tala om att häxornas existens var en realitet för en betydande grupp av den tidens människor. Så långt borde vi kunna vara överens?

  3. Yngve Rådberg skriver:

    Jag tycker att det troligaste, utifrån min tidsbundna uppfattning, är att häxornas existens INTE var en realitet för 1600-talets människor. Rimligast att anta är att de av många ANSÅGS vara en realitet.

    /Y

  4. Petter Helje skriver:

    Läget för vår kunskap om verkligheten (dvs. vår förmåga att avgöra både frågan om häxornas existens och frågan om konstvärldens uppfattning) är det att det avhänger empirin. Har du någon annan uppfatning?

  5. Lars skriver:

    Yngve, det är klart att vi menar det, att människor trodde på något som vi anser vara vidskepelse. Men vill man beskriva den tiden utifrån dess egna förutsättningar kan man inte använda “ansåg”.

    En annan sak är “häxornas återkomst” på senare år. Nyhäxan är knuten till New Age och det är ingen liten rörelse. Du och jag och Petter och andra som vet bäst vill nog mena att hela New Age är en stor vidskepelse. Men New Age lyssnar inte på oss.

  6. Lars skriver:

    Petter, då har vi kommit fram till något, vi kan med varm hand överlämna saken till historieforskningen. En kvantitativ undersökning om hur många och vilka som trodde på häxorna under 1600-talet. Det finns säkert siffror på nätet.

    Alternativet till empirin är att hänvisa till tidsoberoende institutioner. Det har tidigare varit vanligt att peka ut konsten som en sådan. “Konst har funnits i alla tider och varit ungefär detsamma som i modern tid”. Alltså att människor före det moderna konstbegreppet egentligen upplevde konst som vi gör fast de inte riktigt förstod det.

  7. Petter Helje skriver:

    Ja, det finns säkert siffror på nätet. Men menar du att en kvantitativ undersökning om hur många som trodde på häxor på 1600-talet skulle avgöra frågan om denna tro var sann?

  8. Lars skriver:

    Petter, den empiriska bestämningen skulle ge en godtagbar bild av vad människorna trodde var sant. Och där bör vi då kunna vara eniga. Om det verkligen finns häxor, alltså “sanningen” om häxorna, kan man aldrig bevisa. Eftersom vi i västerlandet, åtminstone några “upplysta”, har uppfattningen att det finns en vetenskaplig grundad materialistisk värld, har vi en kategori av människor som tror på detta. Men lägg märke hur utbrett det är att tro på ditt och datt. Och häxor.

  9. Petter Helje skriver:

    Den empiriska bestämningen skulle ge en godtagbar bild av vad människorna TRODDE var sant. Det håller jag med om. Men om det VERKLIGEN finns häxor så borde det vara möjligt att bevisa det. Här är vi tydligen inte överens. Vad som aldrig går att bevisa är att det INTE finns häxor, det faller nämligen på induktionsproblemet.

    Frågan är vad som trots detta får Yngve och mig att anta hypotesen att de inte finns. Ja, för att undvika att svepas med i en masspsykos får man naturligtvis använda sitt omdöme. Visst har jag lagt märke till hur utbrett det är att tro på ditt och datt, men skulle jag för den skull överge min vetenskapligt grundade världsbild. Har du gjort det?

  10. Lars skriver:

    Petter, nej jag har självfallet inte givit upp en vetenskapligt grundad världsbild. I varje fall är den användbar emellanåt. Livet är inte så enkelt att det kan benas upp med vetenskap. Det är svårt att föreställa sig att livet är poänglöst och att det inte finns något mer än det materiella. Människan är ju inte särskilt materiell utan får ständigt för sig diverse saker. Jag skulle vilja påstå att alla tror på egendomliga saker, på tillfälligheter och på turstenar, att något är ordnat och skall inträffa osv.

    Vi är inte särskilt vetenskapliga, men dock kan vi göra vårt bästa för att inte falla till föga för vilka dumheter som helst.

  11. Petter Helje skriver:

    Tack för det, Lars! Känner du vilken mysig gemenskap som uppstår mellan oss när vi äntligen nått fram till konsensus! Det var bara en sak till jag tänkte på: Du skrev tidigare att ett vanligt misstag är att försöka beskriva och ta ställning samtidigt. Men är det inte nästan ofrånkomligt att begå detta misstag när man bekänner sig till en teori vars sanningsvärde är avhängigt vilka eller hur många som bekänner sig till den, och när denna teori (den generella institutionsteorin) samtidigt går ut på just detta? Sanningsvärdet (för teorin) kan ju då (enligt teorin) så att säga “skapas” genom mer eller mindre hårdför propaganda. Varför skulle en person med denna övertygelse inte ge sig i kast med att “skapa” sanningar som överensstämmer med hans eller hennes värderingar? Och vad är det om inte att försöka beskriva och ta ställning samtidigt?

  12. Lars skriver:

    När jag arbetar med hammaren tar du gärna fram skalpellen. Alltså, i en första omgång handlar det om att överhuvudtaget intressera sig för att beskriva och inte för att ta ställning. Man kan tänka sig, och det är vanligt, att någon inte vill acceptera readymades som konst därför att den personen inte vill gå med på att de är det. Då kan man säga att låt oss först beskriva fenomenet och se hur det ser ut. Även det som ogillas av somliga bör ju vara med i beskrivningen.

    Så är det lika klart att valet av en teori är ett ställningstagande. Men sedan blir det komplicerat. Hur vinner en teori framgång? Den får inte vara hur dålig som helst men även bra teorier har haft stora problem därför att de motarbetats. Du har väl läst din Feyerabend?

    Den institutionella teorin är inte värre än andra. Även om den nu gör det möjligt att skapa vad som helst som sedan kan sugas upp av teorin är det inte någon stor vinst eftersom de andra måste gå med på det. Så kan man propagera, men det gör man med alla teorier.

  13. Petter Helje skriver:

    Ja, jag har läst min Feyerabend. Efter att ha slukat hans “Against Method” var jag så exalterad att jag var tvungen att prata med Tom Sandqvist om den. Jag kan i detalj redogöra för vår diskussion: “Har du läst Feyerabend!” sa jag. “Kan du tala om vad Feyerabend heter i förnamn?” frågade han. “Öh, nej.” – “Nähä!” (Syrligt leende.) Sandqvists förträffliga pedagogik hade den effekten att jag aldrig i mitt liv kommer att glömma vad Feyerabend heter i förnamn (Paul). Däremot försvann entusiasmen över hans bok ganska snabbt. Visst kan man beskriva vetenskapen ur ett sociologiskt perspektiv, som Feyerabend gör, men att reducera vetenskapen till någon sorts dokusåpa där kotterier och konspirationer är helt utslagsgivande, det känns faktiskt lite för enkelt. Samma kritik har ju riktats mot Thomas Kuhn. Har du förresten hört om Jacques Lacans teori (också en av Sandqvists specialiteter) att den eregerade penisen är ekvivalent med kvadratroten ur minus 1? Är det en bra teori “som har haft stora problem därför att (den) motarbetats”, eller är det en teori som du skulle beteckna som “hur dålig som helst”?

  14. Lars skriver:

    Hej Petter, jovars Feyerabend tar i för kung och fosterland. Men han har sin poäng. Tesen: Bra forskning gör reklam för sig själv är inte tillförlitlig.

    Intressant att du framvisade Toms pedagogiska gåvor. Han har lärt dig ett förnamn. Och du minns.

    Lacan är en stor poet i teorins värld. Hans diagram och pilar är väl mest ett sätt att försöka ge en bild av de omedvetna funktionerna. Sådant har fascinerat konstnärerna. Och Zizek har visat att man kan göra åtskilligt med dem. Som strikt vetenskapliga teorier är det värre. Lacan är inte hur dålig som helst, tvärtom får man erkänna att det är en spränglärd och kreativt kraft som han visade fram. Penisen erigerad som kvadratrot är en del av hans stora schematik och man får nog säga att det ger en inblick i en omöjlig uppgift: att navigera i det omedvetna.

  15. Petter Helje skriver:

    På frågan om man ska se Lacans användande av matematiska begrepp som ett försök att ge en “bild” av de omedvetna funktionera, svarade han: “…inte ens som abstraktioner, eftersom abstraktioner är någon sorts förminskning av verkligheten, medan jag tror att detta är verkligheten själv”. Den erigerade penisen är alltså bokstavligt talat, och i alla sammanhang, samma sak som kvadratroten ur minus 1. Enligt Lacan.

  16. Lars skriver:

    Ja, man har ju alltid tänkt i sådana banor. Men det är ju så att “verkligheten” är en svåråtkomlig biff i Lacans stora smörgåsbord. Eftersom den alltid är oåtkomlig har han naglat fast ett bestämt objekt som lika tillgängligt som otillgängligt.

    Men det lär inte vara alltför många som är med på denna lysande idé.

  17. Petter Helje skriver:

    Nej, det lär inte vara det. Men märkligt ändå att så många akademiker, som borde ha tillägnat sig förmågan att tänka kritiskt, trots allt hyllar honom som “en spränglärd och kreativ kraft” i teorins värld. Tom Sandqvist är ju inte ensam om att ha låtit sig bländas av honom. Exemplet är hämtat från boken “Fashionable Nonsens, Postmodern Intellektuals’ Abuse of Science” av Alan Sokal och Jean Bricmont. Rolig läsning.

  18. Lars skriver:

    Jag tycker du är väl negatiiiiv, Petter. Klart att Lacan är spränglärd och kreativ. Hur mycket det sedan i ängden blir av hans ambitioner är en annan sak. Även vid en hård filtrering kommer det att finnas en fällning som innebär en totalrenovering av Freud.

  19. Petter Helje skriver:

    Och vad är det som avgör om det blir något av “hans ambitioner”? Har det möjligtvis något att göra med teorierna själva, eller är det uteslutande en fråga om hur väl man lyckas lansera honom som spränglärd och kreativ? Vad beträffar hans “spränglärdhet” finns det förövrigt all anledning att tvivla på den. Så här skriver Sokal/Bricmont i en sammanfattning av det kapitel de ägnar åt honom: To be sure, Lacan does have a vague idea of the mathematics he invokes (but not much more). It is not from him that a student will learn what a natural number or a compact set is, but his statements, when they are understandable, are not always false.”

  20. Petter Helje skriver:

    Jag antar att du har läst Lacan. Jag antar också att du begripit något av det du läst eftersom du kallar honom spränglärd och kreativ. Lacan ställer upp följande ekvation:

    S (fr. signifiant) genom s (fr. signifié) = s (sakframställningen) med S = (-1) ger s = roten ur -1

    Han förklarar sedan: “Sålunda får det erektila organet symbolisera platsen för jouissance (extas, njutning), inte i sig själv eller ens i form av en bild, utan såsom en del vilken fattas i den åstundade bilden – det är därför den är ekvivalent med roten ur -1 i signifikationen ovan, i den jouissance den genom sin sakframställnings koefficient återställer till att vara funktionen av brist på betecknare (-1).”

    Kan du förklara, Lars, hur detta med största möjliga välvilja skulle kunna tolkas?

  21. Lars skriver:

    Petter, jag har inte läst många sidor Lacan. Det är bortkastad tid. Det man kan göra är att läsa tolkningarna av honom – en nog så snårig och tidsödande procedur. Och då går det att få fram en navigation i detta brokiga landskap. Ekvationen får tolkas i enlighet med alla hans grunddiagram, han har som du säkert vet några återkommande stolpar. Jag har inte sysslat med Lacan på ett ta så jag kan inte på rak arm häva ur mig hur det du skriver skall läsas ut. Men det går, om man vill, var så säker. Men särskilt mycket betyder inte. Lacan hade sin tid, han lever väl idag mest genom Zizek som gjort mycket av hans idéer – och ofta på ett bra sätt. Men det ligger rätt långt från den Lacanska renlärigheten.

    Beläst var han onekligen men jag kan förstå att han kanske inte hängde med i matematiken. Men han kunde förmodligen inte se sina begränsningar. Hans uppfattning om sig själv var inte av denna värld. Du känner kanske till när han var inbjuden till New York och krävde att få se Metropolitanmuseet som enskild gäst när det var stängt. I USA var han då inte särdeles känd varför man presenterade honom som Sartre för museet. Och då fick han komma in. Det blev aldrig upptäckt att det var fel man. Inte ens för Lacan.

  22. Petter Helje skriver:

    Jag tvivlar på att man kan få ut något vettigt ur Lacans ekvation, och det av en mycket enkel anledning (som är helt oberoende av vad Lacan lägger in i sina termer). Om du har det minsta begrepp om matematik så borde du kunna se det.

  23. Petter Helje skriver:

    Du kan ju alltid ta hjälp av Tom Sandqvist om du tycker det går utanför ditt kompetensområde.

  24. Petter Helje skriver:

    Jag ska bespara dig denna räkneuppgift. Men om du eller någon annan kan förklara vad som föranleder Lacan att dividera en referent med det refererade (eller tvärtom) så är jag idel öra. Hur bär man sig åt för att dividera en åsna med bilden av åsnan? (Eller, om han använder beteckningarna signifiant och signifié som Saussure, dvs. som två aspekter av tecknet: hur bär man sig åt för att dividera tecknets innehåll med dess uttryck?) Och hur skulle resultatet av en sådan uträkning kunna gestaltas? Har du minsta susning om det?

  25. Petter Helje skriver:

    Inte jag heller.

  26. Lars skriver:

    Petter, jag tror att det finns en enkel förklaring till Lacans ekvation som inte har mycket med matematik att göra. Hela hans tankesystem är uppbyggt av geometriska figurer och när man läser in sig går det att dra en mening ur det. Men jag orkar inte ta itu med Lacan den här veckan.

  27. Petter Helje skriver:

    Nej, vi struntar i honom!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.