Ett nytt nr av Hjärnstorm har kommit ut. Ett både stort och intressant nummer med John Peter Nilsson som gästredaktör. Det borde finnas material till lite debatt, tyvärr är konstvärlden inte särskilt benägen att debattera. Ja, ni vet, det är mycket nu för den, många biennaler, integrationsprojekt och så alla auktioner i den rådande ekonomiska boomen. Men ändå, det skulle ju inte skada.
Dan Jönsson skriver en intressant artikel där han framhåller konstinstitutionens oftast osynliga gränser. Låt mig bara tillägga denna information: Något som är allmänt känt är att konsten alltid är öppen och frihetstörstande och att den inte vet av några begränsningar, den är obekväm och aktar icke att uppträda provokativt. Nästan alltid överskrider den, ja just det, gränserna.
Jag är inte på något sätt enig med Dan Jönssons val av exempel, det projekt som presenterades av Fia-Stina Sandlund, Johanna Gustavsson, Line S Karlström och Malin Arnell på Dunkers Kulturhus 2005, föreningen JA! vars uppgift är att största patriarkatet. Det framlades ett kontrakt där Dunkers Kulturhus skulle förbinda sig att göra anställnings- och utställningspolitik fullt jämlik, annars fick man betala 10 000. Nu menar Dan Jönsson att föreningen visar en gräns enär kulturhuset inte kunde godta överenskommelsen. Hit men inte längre gick konsten.
Jo, men saken är att det visste vi redan. Hur skulle några konstnärer som inte representerar något annat än sig själva och som inte har något mandat kunna köra över kollektivavtal och andra anstalter som institutionen är bunden vid? Vad vi har här är en övertro på konsten. Klart att det blev nog så klart, men trodde man annat så vore man naiv. Bildkonsten har (som konst) ALDRIG lyckats påverka något som helst utanför konstvärlden. Samtliga revolutioner har härjat internt och fortfar att fungera på det sättet alla populär socialkritiska projekt till trots.
Dan Jönsson har svårt att förstå Johanna Gustavsson önskan att inte politisera sig alltför starkt (hon påpekar 70-talets feminism som ett sådant misstag) för att därigenom hamna utanför konstscenen; ”viktigt att vi finns på konstscenen”: ”Jag förstår inte. Varför är det så viktigt? /…/ Att förändra konsten handlade om att förändra världen. Dagens konstnärer verkar ha förlorat den tron”.
Jag vill mena att dagens konstnärer har blivit mindre romantiska och något mindre naiva. Jönsson vill dock hålla fast vid att det är meningsfullt att kunna ”slira över på ’fel’ sida”, alltså att komma utanför konsten med konsten. Strängt taget är det nödvändigt för konsten att överskrida konsten för att kunna expandera. Men de rörliga kapaciteter som konsten har till sitt förfogande är (eller snarare var) formen samt den ännu gångbara utvidgningen av konstbegreppet, alltså vad som kan vara konst. Konsten kan utan vidare infoga politiska element och har sannerligen gjort den genom hela den socialkritiska eran. Men betyder det något särskilt för den sociala saken att den kan inkorporeras i konsten? En pissoar kan vara konst och ett genusperspektiv kan också vara det. Spännande att det kan vara på det sättet! Och sedan får man se efter mera gods som kan göras till konst. Sakfrågorna kan också diskuteras, i kritiken, på biennalerna och på de otaliga seminarierna. Det är också kul och spännande för att inte säga angeläget.
Konstens verkan i jämställdhetspolitiken kan lugnt slås fast till att vara nära 0. Man kunde möjligen tänka sig att alla dessa genusprojekt som sett dagens ljus skulle medföra lysande framsteg åtminstone inom konstvärlden. Men inte ens där kan man tala om stora segrar, jämställdheten har en tid varit stadd i återtåg, på biennalerna råder nu en könsfördelning på ungefär 75 % män och 25 % kvinnor. Protesterna är lama om de alls förekommer. Konstvärlden har gemensamt tröttnat på genusprojekten och vill ha något häftigare. Det är lätt att förstå, genom nötning blir projekten och framställningen av dem allt svårare att svälja. Det finns kritiker som alltjämt skriver:
”Med detta angreppssätt vill konstnären synliggöra skillnaden mellan en förmodat manlig och kvinnlig blick. På samma, fast ändå helt annorlunda, vis arbetar Leif Holmstrand med genus.”(Lena Karlsson. Konsten)
Vi har, som man säger, hört den förut och den var dålig redan då. Tendensen är dessutom omisskännlig. Jerry Saltz skriver i The Village Voice:
“According to the fall exhibition schedules for 125 well-known New York galleries—42 percent of which are owned or co-owned by women—of 297 one-person shows by living artists taking place between now and December 31, just 23 percent are solos by women.”
Förändringar sker långsamt. Häromdagen skrev jag om den franske ateisten Onfrays strid mot de monoteistiska religionerna. Även det projektet avancerar kolossalt långsamt. Endast en kraft kan sätta fart på ruljansen: Vi kan alltid hoppas på Marknaden. När den vill något, sker det.
Snart dags för neo-patriarkatet?
Konsten har inga gränser – det är sant för många utövare!
Men vi får inte glömma att scenen, estraden och utställningsrummet har det.
Vi äger ju alla den fria tanken, men glöm inte var du är om du skall tala högt.
Så små är vi.
Två funderingar:
1. Har inte bildkonsten som konst lyckats påverka massvis av människors medvetande, identitet och ytterst handlande?
2. Anående marknadsviljans förändringspotential är väl den primära frågan vilka faktorer som konstruerar och styr marknadens vilja? Marknaden utgörs väl främst av konsumenter vars köpvilja påverkas av omgivningens normer och värderingar? Bildkonsten är en del – om än väldigt liten – i många människors liv och som sådan utgör den en påverkan som alla andra delar. För bildkonsten lär inte vara undantagen människors ständiga meningsskapande.
Hej Fredrik!
1. Kan du ge några exempel?
2. Nja, vad som styr marknaden är inte det primära i mitt resonemang. Vad jag menar är att förändringar i jämställdhetsfrågor är helt beroende av marknaden, anser marknaden att kvinnor är god arbetskraft då händer det något.
Hej Lars!
Har inte bildkonsten som konst påverkat både din egen självbild och ditt handlande?
Jag förstår ditt resonemang om marknaden och att dess styrkraft inte var det du primärt syftade på, men du omtalade den som om den vore ett autonomt subjektiv, bortom mänsklig påverkan. Det låter nästan religiöst – om marknaden vill. Marknaden är väl vi alla som konsumenter och politiskt handlande inivider och medborgare?
Du verkar vilja isolera olika företeelser från varandra – bildkonsten som konst från omgivningen utanför konstvärlden, och marknaden som något självständigt handlande som vi bara kan vänta och hoppas på ska förändras till vår fördel.
Förstå mig rätt Fredrik. Om du och jag vill förändra marknaden har vi en rätt mastig uppgift framför oss. Att skapa förändringar i konstvärlden har något bättre odds. Om konstvärlden t ex går inför att åstadkomma större jämlikhet mellan könen är det i första omgången en möjlig uppgift. Men det är något som plötsligt slår tillbaka mot dessa goda föresatser. Att det är svårt att upprätthålla något som är giltigt inom en enskild sektor (här alltså konsten). Vi får alltså vänta på att någon annan spelare ingriper. Den mäktigaste av dessa spelare är marknaden, summan av allt.
Jo marknaden är tung att valsa runt med…
Jag reagerade på och ville bara poängtera betydelsen av hur vi beskriver och definierar upplevda eller reella problem, då jag menar att problemformulering och verklighetstolkning är av största betydelse i offentliga diskussioner. Framförallt om man som du besitter en kulturell maktposition med just privilegiet att i olika företrädesvis mediala sammanhang, kunna framföra dina åsikter om främst konstvärlden.