Jodå, inte skall vi förneka ett sedan en rätt avsevärd tid liggande bud på konstens omedelbara framtid. Tf professor Grant Kester (Washington State) har förhoppningar om att konsten kan visa vägen till ny kollektiv solidaritet. Han specificerar och expanderar Nicolas Bourriaud relationella estetik till ett nytt avsnitt: dialogisk estetik. ”Med och i dialogen finns kraften att radikalt förändra sociala relationer”, skriver Kester. Han är inte ensam om den ståndpunkten eftersom det ”dialogas” ändlöst i alla massmediala och andra sammanhang, dialog med kunden, dialog med väljarna osv. Men nu har dialogen på allvar blivit ett teoretiskt objekt för konstens möjligheter. Fler vackra omskrivningar finns till hands. Kester använder gärna Littoral Art, vilket nog kan direktöversättas till svenska användare med Littoral konst (betyder konst som befinner sig mellan institution och den publika sfären). Låt mig pröva en hel mening med dessa termer:
”Framför allt handlar progressiv konst just nu om dialogisk estetik och littoral konst, allt för att bygga upp en ny kollektiv solidaritet vars utgångspunkt är de nya konstgrupperingarna vilka åsidosätter den romantiskt isolerade konstnären. Det innebär en konst som är tillfällig, efemär och improviserad.” Där var en sammanfattning.
Den omedelbara anledningen till dessa rader är igen Hjärnstorms senaste nummer 88-89. Elin Wikström har gjort en intervju med sig själv (från seminariet Konstnären som infiltratör MM 2005) och intresserar sig för konstnären som infiltratör där hennes projekt ”ska operera med och mot makt- och maktstrukturer…som en social hammare”. Och hon menar att det nu är dags: ”Konstnärer, efter modernismen, hävdar inte längre att de ska hitta en enighet, ett enda enastående korrekt avantgarde, som skall representera socialt framåtskridande. Istället kommer en ny kollektivism som samlar sig kring decentraliserade och fluktuerande identiteter, som framtvingar en heterogen karaktär, i varje gruppformering.”
Ja, det är ingen vacker svenska, uppenbarligen har Wikström hoppat runt på alltför många seminarier. För denna nya kollektivism finner hon ett gott exempel i Critical Art Ensemble(CAE – gruppen har kämpat sig upp till 2.087 på artfacts och i den finns den nu så berömde Steve Kurz som blev tagen av FBI för misstänkt kemisk-biologisk verksamhet). Gruppen beskriver sig själv som en ”cellulär kollektiv konstruktion” och utvecklar ”solidaritet genom skillnader”.
Wikström vill gärna ha klarhet i ”dialogisk estetik” och ”relationell estetik”: ”Hur har de båda begreppen etablerat sig tillsammans?”
Något kan väl sägas på stående fot i denna fråga. Relationell konst som enligt Bourrriaud skulle strunta i konsten och handla om direkt kontakt med verkligheten, blev en konstriktning; numera ett vanligt stildrag i otaliga projekt. Dialogisk estetik är ett nytt försök att blåsa liv i det återkommande försöket att spränga genom sig genom galleriväggarna och biennalhallarna. Kester bryr sig inte heller om vad konst skall innebära. Läs gärna följande avsnitt om ni orkar, han har inte särskilt mycket kött på benen utan mal mest på diskursiv tomgång:
”we must not attempt to limit or define art’s potential meaning. In fact, I would argue that one of the strengths of Littoral practice lies in its capacity to transgress existing categories of knowledge. At the same time I want to stress the importance of understanding indeterminateness in specific social and historical contexts. Clearly we aren’t talking about a generalized refusal of all ontological boundaries. The question is, how has indeterminacy functioned strategically over time? I would contend that, within the modernist tradition, it has been constructed through a dialogue that oscillates between the form of the work of art and its communicative function. And it is in this question of discursivity that I will locate the basis for my definition of Littoral art. It is necessary to consider the Littoralist work as a process as well as a physical product, and specifically as a process rooted in a discursively-mediated encounter in which the subject positions of artist and viewer or artist and subject are openly thematized and can potentially be challenged and transformed. I am particularly interested in a discursive aesthetic based on the possibility of a dialogical relationship that breaks down the conventional distinction between artist, art work and audience – a relationship that allows the viewer to ”speak back” to the artist in certain ways, and in which this reply becomes in effect a part of the ”work” itself.” Hela texten här.
Grupp är lite hett just nu. Men inte alltför mycket. Och inte ens sammandraget grupp med aktivistiska infiltratoriska ambitioner kombinerat med dialogisk estetik kommer att kunna skapa en ny kollektivism med konstens hjälp. Det finns en tuva som stjälper lasset varje gång konsten skall öppna konstens dörr mot verkligheten; den försmädliga frågan: ”Vem är kunden för produkten dialogisk estetik?” (svar: konstvärldens progressiva del) och vad är konst (är som bekant bland annat otydlig, bisarr och poetisk). Littoral dialogisk infiltratorisk nykollektivism är redan på väg att bli en spännande konstriktning.
Critical Art Ensemble performance Cult of the New Eve, Pittsburgh 2000
Här ser vi påven gå i dialog med andra religionsriktningar. Det kan mycket väl tänkas att någon av dem vi ser på bilden är en infiltrerad konstnär som bekantar sig med makthierarkier och genustänkande i just denna miljö.
Förvånar mig att ingen kommenterat detta, men det är väl för att Kester är okänd i Sverige. Rolig analys, men jag tror att Kester har mer att komma med än vad du Lars erkänner. Suprise? Perhaps not. Återkommer.
Hej Fred. Ja, det överraskar att du ser stora möjligheter hos Kester. Väntar med spänning på att få veta mer.
D E på G. /F