Vilks.net

Tjänstemännen på Kultur och Fritid i Lund har låtit utreda stadens konsthall. Man har tidigare funnit att 32 % av Lunds befolkning var negativt eller mycket negativt inställda till konsthallen. I den nu föreliggande rapporten utreds orsakerna och konsthallsledningen får anvisningar om hur de skall bättre sig. Rapporten meddelar dock att hallen håller hög kvalitet och att den står sig väl i besökssiffror jämfört med andra konsthallar. SDS och SR.

Rapporten (tyvärr är det inte bekant för mig vem som är ansvarig för den) slår fast att konsthallen är alltför tysk. I ett snävt eurocentriskt perspektiv menar man att det finns två system. Det tyska som låter konstnären och konsten tala för sig själv och den anglosaxiska som placerar publiken och pedagogiken i centrum. Konsthallen uppmanas i god svensk anda att gå in för en kompromiss av dessa två system. Huruvida dessa system faktiskt existerar är mig obekant. Hur som helst är många fler kandidater tänkbara. Det afrikanska, här avses det Dakarska, går ut på att lansera sina egna förmågor utan större pedagogiska ambitioner. Det kubanska försöker locka amerikanska köpare. Det australiensiska vill göra Australien synligt som ett samtida konstcentrum. De asiatiska har en benägenhet att närma sig konstmässorna och pedagogiken är en framgångsrik appell till konst som livsstil. Och detta är bara ett axplock i en oöverskådlig flora.

Rapporten menar att de äldre lundaborna har svårt att ta till sig konstens nya uttrycksformer och anser att detta är ett pedagogiskt problem. Schablonmässigt anser man att hallen ”ska presentera ett varierat utställningsprogram där det finns plats för såväl det publikt breda som det smala”. Konsthallsledningen kan naturligtvis svara på den kritiken genom att åberopa att deras utställningar är angelägna. Den nu pågående utställningen behandlar kolonialismen i Indien och skulle tjänstemännen mena att det var något fel på det? Är det inte tvärtom så att ortsborna måste ta sitt globala ansvar och inse den vite mannens århundraden av förtryck och orättvisor? Enklast är väl att kommunen tilldelar konsthallen ett väl tilltaget bidrag för att korrigera ortsbornas politiska nonchalans.

Andra anmärkningar är enklare att åtgärda. T ex ”verksamheten ska präglas av gästfrihet och välkomnande tilltal”. Här är det bara, med förstärkta bidrag, att tillsätta de nu så populära utställningsvärdarna som kan kasta sig över besökaren med en kaskad av välvillig information.

Ytterligare visdomsord kunde publiceras i Grönköpings Veckoblad: ”spridningskriterier för förhållandet mellan grupp och separatutställningar, kvinnliga och manliga konstnärer, olika generationer, geografiska och kulturella regioner, uttrycksmedel eller tekniker samt besökssiffror och målgruppsanalys.”

Åsa Nacking har lämnat det helt korrekta svaret på kritiken: ”Det är bra när man gör en sådan här granskning och pekar på att vi kan bli bättre – då får vi titta på det och se vad som kan göras.”

Att med pedagogiska medel få igång en entusiasm för den internationella samtidskonsten är inte möjligt. Om konsthallsledningen vill ge kritikerna ett fläskben kunde man en gång om året göra något om den skånska konsthistorien. Så får man sina tavlor och den äldre publiken.

Den stora begivenheten på MOMA PS1 är en serie konserter av Kraftwerk. Biljetterna såldes slut omedelbart och självklart är det en given succé. Direktören för MOMA PS1 Klaus Biesenbach menar att det är fråga om ett allkonstverk eftersom gruppen på egen hand arbetar med en samordning av bild, ljud och performance. Allkonstverket är dock ingen enkel bestämning eftersom det alltid kommer att behövas en eller flera institutioner som bekräftar dess status. Tekniskt sett kan vem som helst göra ett allkonstverk men att göra ett bra allkonstverk är en annan sak. Kraftwerk har endast en svag identitet inom bildkonstvärlden medan saken självfallet ligger annorlunda till i musikbranschen. Med Kraftwerk blir det som det brukar bli, ett uppskattat gästspel i museivärlden.

Ett långt mera ambitiöst allkonstverk är på uppsegling med den 13:e upplagan av Documenta. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev har inte sparat på krutet utan inkluderat praktiskt taget allting. Antalet konstnärer och andra deltagare är 160 varav 6 kommer från Norge (i siffran ingår en musiker och en biolog), alltså knappt 4 %. Deltagarna kommer från 55 länder vilket skulle ge ett genomsnitt på ca 3 konstnärer från varje land om det hade varit en jämn fördelning. Den curatoriska idén är sålunda brett uppslagen och Christov-Bakargiev är inte främmande för att, som hon har sagt, se världen från en tomats perspektiv. Hennes senaste deklaration (13 april) är, som man kan förvänta sig, omfångsrik:

“dOCUMENTA (13) is dedicated to artistic research and forms of imagination that explore commitment, matter, things, embodiment, and active living in connection with, yet not subordinated to, theory and epistemological closures. These are terrains where politics are inseparable from a sensual, energetic, and worldly alliance between current research in various scientific and artistic fields and other knowledges both ancient and contemporary. dOCUMENTA (13) is driven by a holistic and non-logocentric vision that is skeptical of the persisting belief in economic growth. It is shared with, and recognizes, the shapes and practices of knowing of all the animate and inanimate makers of the world, including people. Participants of dOCUMENTA (13) come from a range of fields of activity. Most of them are artists, but some also come from the fields of science, including physics and biology, eco-architecture and organic agriculture, renewable-energy research, philosophy, anthropology, economic and political theory, language and literature studies, including fiction and poetry. They contribute to dOCUMENTA (13) that aims to explore how different forms of knowledge lie at the heart of the active exercise of re-imagining the world. What some of these participants do, and what they “exhibit” in dOCUMENTA (13), may or may not be art. However, their acts, gestures, thoughts, and knowledges produce and are produced by circumstances that are readable by art, aspects that art can cope with and absorb.”

Av detta kan man sluta sig till att Documenta kommer att framhäva den konstnärliga undersökningen och även forskningen. T ex deltar Konsthögskolan i Malmö som en del av ett nätverk av konsthögskolor. Men curatorn markerar att det är fråga om konst som inte skall underordna sig teorin. En sådan brasklapp är i och för sig onödig. Även i de mest uttalade konstforskningssammanhang är man mån om att framhäva ”konstens” betydelse eftersom man annars skulle förlora identitet och egenart. Å andra sidan, och det bör man inte glömma, vet inte konstvärlden vad konst är för något. Konstforskningens huvuduppgift är att utforska vad konstnärlig kreativitet är för något och några framsteg på den punkten är ännu inte kända. Christov-Bakargiev är inte anhängare av konst som politiskt aktivism men inflikar i sin text att den konstnärliga undersökningen inte kan skiljas från politiken. Hon ger också ifrån sig ett politiskt statement light: Documenta 13 är skeptisk till uppfattningen om ekonomisk växt vilket skall härledas från hennes holistiska och icke logocentriska vision. En ytterligare konstteoretisk aptitretare är deklarationen att det utställda kan eller kan inte vara konst, omständigheterna medför dock att de kan läsas av konsten. Om man skulle önska att bringa en smula reda i den harangen kan man säga att allt som ställs ut på Documenta för en konsttillhörighet. Om en forskare redovisar ett forskningsprojekt som Christov-Bakargiev har funnit konstnärligt intressant är det ändå inte troligt att detta övergår till en konstidentitet. Istället får man räkna med att det är ett gästspel, forskaren kommer med all sannolikhet inte att övergå till konstnärsbanan. Men hela saken kan användas som en readymade så länge konstvärlden finner det intressant.

Om Carolyn Christov-Bakargiev kommer att lyckas med att reda ut denna saliga röra återstår att se den 6 juni.

Torrgranens tingsrättsföreställning har genom en privatperson avancerat till JK (Helsingborgs Dagblad):

”Privatpersonen bakom anmälan till Justitiekanslern vill nu ha utrett om Vilks har särskild rättslig status och om de poliser som arbetar med livvaktskyddet inte längre ska göra anmälningar när de upptäcker eventuell brottslighet.”

Man kan räkna ut att den som ligger bakom anmälan är någon som irriterar sig över livvaktsskyddets kostnader men det har onekligen ett visst intresse. Den vanlige, obevakade medborgaren, tillåts i praktiken ett och annat lagbrott. Mestadels kan detta handla om trafikförseelser. Och den fråga som dyker upp är i vilken utsträckning jag skall granskas. Om jag t ex inte tar på mig bilbältet skall det föranleda en anmälan från livvakterna? En annan aspekt är hur livvakterna skall ställa sig till förseelser som dyker upp under livvaktsarbetet. Skall de agera trafikpoliser när de upptäcker förseelser i omgivningen?

I mitt fall är det naturligtvis lite komplicerat eftersom jag kontinuerligt håller på med Nimis som är olagligt. Länsstyrelsen har medgivit underhåll för att inte allmänhetens säkerhet skall riskeras men vad som exakt gäller är inte lätt att veta. Eftersom jag utan tillstånd använder markägarens hyggesrester har vi ytterligare ett svårbedömt fall.

Den bästa lösningen vore att varje medborgare dygnet runt beledsagades av en statlig övervakare som tillsåg att ingen brottslig aktivitet förekom. Fördelarna är uppenbara, Sverige skulle bli en stat fri från brott samtidigt som arbetslösheten definitivt skulle utplånas.

I varje fall har JK något att fundera på.

Angående rättegången har det diskuterats en del i kommentarerna. Mohammad menar att det i stämningsansökan talas om ett tjugotal avverkade träd. Emellertid handlar åtalet enbart om ett träd, åklagaren nämnde inte heller något annat utan gick helt in för detta träds förhållande till företagsboten. Mohammad menar tydligen också att ”det hade räckt med en enkel förfrågan till den som äger marken och träden”. Markägaren skulle naturligtvis ha avvisat varje förfrågan. Min hantering av virkesproblematiken har i det stora hela varit framgångsrik. Markägaren vet att jag förser mig med deras hyggesrester och stormfällen. Men då detta saknar ekonomiskt värde är det ingen idé att starta en process i ärendet. Detta har pågått i 30 års tid och under ca 20 år har process bedrivits dock utan att materialfrågan någon gång har berörts.

När det till slut blev en sådan fråga som dök upp under extraordinära omständigheter passar det väl in i processverkets performativa mångfald. Mohammad är besviken på att det inte hölls någon show med Buttericksmask och med att jag förde min egen talan. Det är inte min estetik, jag är fullständigt nöjd med situationens understatement. Tingsrätten samlas för att med största allvar behandla en fallfärdig torrgran och juridiken utvecklas i sin exegetik och skänker därför ett nytt lager mening åt händelseförloppet. Operationen är kostsam vilket enklast hade kunnat undvikas genom att avskriva hela saken. Möjligen kan kostnaderna motiveras genom skapandet av ett performanceverk med hög verkshöjd. I sådana här fall brukar det kunna tillkomma en del oväntade detaljer. Särskilt finns det anledning att framhålla signaturen Hemkärs kontextuella orienteringar i flera kommentarer.

Dagens förhandling i tingsrätten inleddes med att kammaråklagare Lars Magnusson satte ned sitt krav på företagsbot från 50 000 till 25 000. I övrigt anförde han inget nämnvärt. Det förefaller som om han anser att fallet är okomplicerat. Vilks är känd för Nimis, meddelade Magnusson, och förstärkte detta med att det var därigenom han kände till Vilks. Alltså är Nimis en reklampelare för konstnären. Då denna reklam förstärks med en fälld gran är det en del i näringsverksamheten, enligt åklagarens åsikt.

Min försvarare Daniel Roos hade en genomarbetad framställning där han påtalade att vad som var avgörande var vilka transaktioner som faktiskt ägt rum i förbindelse med Nimis. Även om den har gjort konstnären känd kan den inte kopplas till någon pekuniär näringsverksamhet. Man kan här tillägga att de inkomster som man kan tala om handlar om föreläsningsverksamhet vilka inte ingår i näringsverksamhet utan är deklarerade som inkomst av tjänst.

Vidare menade Roos att det blir egendomliga konsekvenser. Om en konstnär skulle snatta några färgtuber på ett varuhus skulle denne inte bara behöva stå för sin snatterigärning utan även ställas till svars för företagsbot. Några sådana tankegångar finns inte i förarbetena till lagen om företagsbot. Lagstiftarna har utgått ifrån att företagsboten avser normal företagsverksamhet och inte sådant som handlar om konstutövande eller frågor om yttrandefrihet.

Föreställningen ”Skog, timmerskog, skogshuggning” höll utan tvekan måttet som utmärkt performance. Kammaråklagaren spelade sin lätt aggressiva roll övertygande, domaren tog väl hand om sin rollgestalt och advokat Roos utförde en brilliant advokatroll. Allt framstod som autentiskt trots att det hela handlade inte handlade om annat än de bekymmer en rötskadad gran kan åstadkomma för mänskligheten. Dom i målet kommer den 8 maj.

Kammaråklagare Magnusson

Konstnären med advokat Daniel Roos

Rubriken ”Skog, timmerskog, skogshuggning” är det namn som jag har valt för den rättegångsförhandling som äger rum den 10 april kl 13.00 i Helsingborgs tingsrätt. Det är ett citat från den tyske författaren Thomas Bernhards roman Skogshuggning från 1984. Denna performance innebär den första fasta förbindelsen mellan Nimisprojektet och Rondellhunden. Rättegången är, som det framgår nedan, en del av min näringsverksamhet.

Rättegången handlar om det träd jag fällde i oktober förra året och som anmäldes av en av mina livvakter.

Stubben av det fällda trädet

Den principiellt intressanta delen i denna rättegång är kammaråklagare Lars Magnussons yrkande om företagsbot: ”Då gärningen är begången i utövandet av näringsverksamhet ska Wilks betala företagsbot med 50 000 kronor då näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.”

En näringsidkare är den som har inkomster av försäljning. Att jag inte har något företag spelar ingen roll. I det här fallet har jag sålt teckningar och målningar för ett belopp på ca 4 000 kronor. Dessa har inget samband med Nimis och det material som jag använder till den. Nimisprojektet ger inga inkomster. Men åklagaren menar alltså att en konstnärlig gärning skall ses som en helhet och allt en konstnär gör skall betraktas utifrån att denne bär sitt särskilda ansvar som näringsidkare.

Om åklagaren lyckas driva genom sin ståndpunkt innebär det att en konstnär måste iaktta en högre grad av försiktighet än en privatperson. När t ex Ann-Sofi Sidén 1989 i sitt projekt Queen of Mud besökte NK:s parfymavdelning endast iförd gyttja borde hon, som näringsidkare, ha övervägt sitt särskilda ansvar. Sidén blev inte åtalad men kunde ha blivit utifrån förargelseväckande beteende och då riskerat företagsbot. Anna Odells intervention om psykvården är ett annat exempel. Oleg Kulik som agerade hund och bet en besökare på Färgfabriken 1996 är naturligtvis ett solklart fall av en företagares oförsiktighet. Ett sådant projekt som Ulla Karttunens granskning av pedofila bilder på nätet (2008), och som ledde till den paradoxala domen att hon själv fälldes för pedofili, skulle kunna skrivas upp med det grövre artilleriet företagsbot.

Exemplen är hur många som helst. Det är tämligen vanligt att konstnärer utmanar och undersöker gränser för vad som är tillåtet eller lämpligt. Företagsboten kommer därför att bli en kraftfull hämsko för det slags aktiviteter. En konstnär är självfallet skyldig att stå för sina gärningar men att denne dessutom skall belastas som företagare är ett kraftfullt tillägg. Och det torde vara omöjligt att undkomma om man har någon form av konstförsäljning. All konstnärlig verksamhet blir i åklagarens ögon ett utövande av näringsverksamhet och skall därför i förekommande fall kunna beläggas med företagsbot.

Den 15 april är det World Art Day och den uppmärksammas på Moderna Museet med konstnärliga tårtor och en ”paneldiskussion om kampen mot censur och för konstens frihet med några av den internationella konstscenens toppnamn.”

När det är dags för World Art Day vet vi förmodligen hur kammaråklagaren Magnussons bidrag till konstens frihet har utfallit. Och om det är läge för en Företagsbotstårta.

Jeff Koons tvåmeters påskägg Baroque Egg with Bow (1994-2008) går på auktion hos Christie’s till sommaren och beräknas kosta ca 4 miljoner Euros. Naturligtvis är ägget kritiskt och uppmärksammar högtidernas behov av kitsch och konsumtion. I ett andra led kan alltså konstvärlden drabbas av detsamma.

Idag öppnade utställningen Social Fabric i Lunds konsthall, ”en utställning som ser närmare på vår tids orättvisor och dess historiska bakgrund”, som det presenteras i katalogen. En utställning om kolonialismen med tonvikt på den indiska textilproduktionen. Utställningen är dokumenterande, informationsrik och faller in i en tioårig trend inom ramen för den sociala kritiken. Det finns flera problem med denna form av konstprojekt. Ett av dem är relationen mellan den givna kontexten och det som visas. En stor del av utställningen består av traditionellt arkivmaterial som skulle ha kunnat visas i andra sammanhang utanför konsten. En sådan förflyttning av det dokumentära till konstvärlden är inget märkligt utan något som har blivit vanligt. Det dokumentära blir konst och estetiseras genom att den placeras i ett konstrum och genom sitt möte med konstvärlden. Som i det här fallet, och vanligtvis, brukar presentationsformen markeras, genom hängning, uppställning och design. Men dessa estetiseringseffekter är hovsamma och i det stora hela är det fråga om ett rakt övertagande, en readymade. Det dokumentära med sin tyngdpunkt i ämne och information tar plats i konsten. Som sagt är detta inget sensationellt men frågan är vilket ändamål det skall tjäna.

Alice Creischer deltar med sin installation Apparat för att genom osmos motverka trycket från rikedomen under betraktandet av fattigdomen. Creischer är en i samtidssammanhang relativt välkänd konstnär som bland annat har visats på Documenta 2007 med ett liknande projekt. Apparat… står närmare den traditionella konstestetiken än de dokumentära inslagen. Uppställningen tar sin utgångspunkt i en medelklasskvinna som ser en tiggare. Dess olika delar för sedan betraktaren runt i tid och rum i den koloniala historien. Emellertid är det helt omöjligt att uppfatta något väsentligt utifrån den visuella delen. Det som krävs av betraktaren är att läsa sig genom en text på 24 sidor. I och för sig är detta inte något ovanligt. Alltsedan konceptkonstens inträde har omfångsrika texter ofta drabbat besökaren. Problemet är – återigen – vad syfte man tänker sig. Konstnären vill visa sin publik de koloniala orättvisorna antagligen i upplysningssyfte och förmodligen med förhoppningar om politiska konsekvenser. Tillvägagångssättet har sin historiska startpunkt i Okwui Enwezors Documentautställning 2002. Den blev inledningen till en konst med nya globala perspektiv och är onekligen en del av konstens historiska utveckling. Idag är ett sådant tillvägagångssätt både konventionellt och trögt. Det saknar dessutom visuell slagkraft. Man kan därför förstå att dagens strategi istället vill sikta på politisk aktivism eftersom den passiva upplysningsmodellen inte åstadkommer stort mycket mer än att visas upp för en kvalificerad del av konstvärlden.

Den moraliska barlasten är på gott och ont. Samtidigt som det inte går att komma ifrån ämnets angelägenhet och politiska imperativ är det samtidigt låst för friare tolkningar och blir entydigt. Kontexten ger inte upphov till något annat än sin egen bekräftelse även om Creischer lyckas med att göra sin installation omöjlig att hantera utan instruktionstext.

Jag vill inte säga att Social Fabric på något sätt är en dålig utställning. Tvärtom är det en utställning som fortfarande är representativ för den internationella samtidskonstens kvalitetstänkande. Men frågan är alltså vad den skall användas till och vem som är mottagaren.

Alice Creischer visar i sin installation bilden av medelklasskvinnan vars negativa egenskaper är angivna i text.

Och här tiggaren som hon möter

Inför konstdebatten i Örebro den 26 april fortsätter jag och Peter Ekström skriftligen vår konstdiskussion. Ekström har i sitt senaste inlägg behandlat begreppet estetik.

När jag i Art skriver om ”den estetiska aspekten” kommenterar Ekström ”Tyvärr förklarar inte Vilks vad han menar med ’den estetiska aspekten’ men det är uppenbart att han avser en fristående egenskap av något slag.” Vi har redan skiftat vapen om detta; jag nämnde att begreppet estetik behöver en egen bok vilket Ekström följer upp med: ”Till dess fortsätter alltså ’estetiken’ att vara ett luddigt område – men tydligen ändå användbart.”

Jodå, det är användbart. Min uppgift med den institutionella konstteorin är att beskriva vad konst är och konstvärlden använder sig flitigt av ”estetik”. Hade det kommit an på mig att definiera termen skulle saken ha varit annorlunda. För mig är det lätt att definiera, men en sådan definition är inte konstvärldens och kan bara tillämpas i vissa generella sammanhang.

Ett exempel på begreppsbruket är Istanbulbiennalen 2011. Den föregående biennalen var starkt politisk, curaterad av det kroatiska kollektivet What, How & for Whom (Jag mötte igår två av medlemmarna på Signal i Malmö) som är övertygade om konstens politiska potential. Biennalen 2011 curaterades av Adriano Pedrosa och Jens Hoffmann. Biennalen har genomgående av kritikerna beskrivits som estetiskt profilerad. I detta sammanhang betyder estetiskt att man har lagt vikt vid den visuella (väl också den taktila) utformningen. Det går inte att säga att det rör sig om en dekorativ utformning eller design. Snarare rör det sig om att markera en av konstens grundläggande aspekter, dess formverkan. Emellertid hjälper det inte att ersätta estetiskt med formverkan för vad skulle detta vara för något? Kants intresselösa skönhet skulle inte heller vara relevant. För övrigt har den aldrig varit det eftersom estetiken på kort tid under 1800-talet fick en lång rad ambitiösa tillskott av en rad inflytelserika filosofer. Därmed grundlades den spekulativa estetiken som inte har något stort utrymme idag. Sven-Olov Wallenstein är en av de relativt få i landet som fortsatt är intresserad av ämnet. Vill man beskriva hur konstvärlden använder sig av ”estetik” är det oundvikligt att det betyder lite av varje. Man kan utan vidare tala om att What, How & for Whom representerar en annan estetik än Pedrosa/Hoffmann. En mera politiserad presentationsform. Man får också vara öppen för att presentationsformer generellt kan sägas ha en estetik, allting är formgivet och bär på betydelser. Det som skiljer konsten från dessa är konstens höga ambitionsnivå. Dess estetik bärs fram av en suverän diskursnivå. En estetik som har ett i det närmaste ändlöst intentionsdjup. En del betraktare menar sig kunna se detta avspeglas uppfattningsbart i verken men den vanligaste uppfattningen är att det är nödvändigt att vara införstådd med kontexten.

Min uppfattning är att lösa estetikproblemet med ett alexanderhugg. Konstens estetik är särskild för att aktörerna gemensamt önskar det. Dess särskildhet består alltså i att den påstås kunna förmedla existentiella tillstånd, sammansmälta kunskap med sinnlig erfarenhet utan några som helst begränsningar vad gäller ämne, material och teknik. Med andra ord en trosfråga. De flesta i konstvärlden tror på konsten som en förlösare. I dagens konst ligger förlösningen främst i den politiska dimensionen, men denna blir alltså särskild i konsten. Det betyder att den skall vara något obegriplig och absurd, poetisk och väl förankrad i korrekt diskurs.

Så blir frågan om konstens estetik huruvida den finns eller uppfinns. Jag håller alltså på det senare.

För över två år sedan hade jag och Nalin Pekgul ett animerat samtal som utspelade sig från morgonsoffan i TV4 till eftermiddagens SR-studio. Att debattera med Pekgul är inte lätt eftersom hon är djupt obenägen att avbryta sina monologer. Vid det här tillfället – det var på Jihad Janes dagar – blev hon upprörd när jag sade att invandrare måste lära sig de demokratiska spelregler som gäller här. Pekgul fick för sig att detta var förnedrande och gav sig ut i en lång harang där hon berättade om hur en konstnär skulle vara. De är lite tokiga men det gjorde inget. Och så skall de provocera oss. Och minsann inte lära någon vad demokrati är. Ett expressivt inslag i RH-projektet som tål att lyssnas på i repris.

Möjligen är det så att familjen Pekgul har idisslat sina ståndpunkter under ett par års tid för nu har Cheko Pekgul tagit till orda i Kommunalarbetaren. Han drar fram som han menar två exempel på öppet främlingsfientliga människor: Jimmie Åkesson och jag (för kompositionens fullbordan saknas blott Breivik). För Åkessons del åberopas uttalandet: ”Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.” Åkessons analys är kanske inte oantastlig men jag kan inte se att det är ett bra exempel på främlingsfientlighet.

För men del har han hängt upp sig på ”Ska man inte som muslim datera upp sig från den medeltida föreställningen om hunden som oren?” Ja, borde man inte göra det? Att ett djur skall drabbas av medeltida myter är väl inget som man skall visa särskild respekt för? Och vidare: ”Muslimer förstår det inte. Det är sådana saker som de måste lära sig.”

Det här med ”att lära sig” skall alltså vara ett tecken på främlingsfientlighet. Det var exakt samma sak som frammanade Pekguls utbrott 2010. Visst är det något ohövligt att vara rakt på sak. Om man önskar respekt (underförstått censur) för sina religiösa auktoriteter måste man inse en sådan önskans omöjlighet. Man får, om man inte redan fattat det, lära sig hur en västerländsk demokrati fungerar. Vanligtvis lägger man dock inte fram saken på det sättet utan krumbuktar sig med att inleda en ”dialog”. Med ”dialog” övergår man till det kryptiska diplomatspråket där den ena parten skall låtsas förhandla om en relativisering av yttrandefriheten. Att sätta yttrandefriheten över religiös respekt är alltså i vissa kretsar detsamma som främlingsfientlighet.

Pekgul avslutar sin krönika med att sänka några poetiska dimbankar över den faktiska motsättningen, ”kärlekens gemensamma källa”. Den har han tydligtvis inte själv upptäckt.