Att det går undan i vår tids identitetspolitik är självklart. Snabbt och enkelt, det brukar sägas att 20 sekunder är vad som behövs för att läsa något och sedan komma med en åsikt. Munskyddsdiskussionen är ett bra exempel där man lätt kan visa var man står. Både med och utan kan försvaras i en fråga som aldrig får någon slutpunkt.
Konsten försöker hänga med och post- och dekolonialismen är liksom rasismen tacksamma objekt där rätt identitet spelar en avgörande roll. Ena sidan står på klar vinst, åtminstone tills vidare.
Fördjupningar är besvärliga för det blir mycket lösning och komplicerade resonemang. Se t ex i den ledande trenduppfångaren e-flux journal där professor Keti Chukhrov ger en omfattande analys av var samtidskonsten befinner sig. Han kommer fram till att det är ett stort elände med de tre huvudströmningarna som leder verksamheten:
“(1) a techno-cybernetic (post-human) tendency; (2) a de-colonial tendency; and (3) a pop-performative tendency.”
Mycket riktigt menar Chukhrov att det som går förlorat är konstens självreflektion. Vi har fått en konst som hänger sig åt ämnet, vare sig det är tekniska finesser, politisk aktivism eller det lite mer poppiga utspelet. Det kommer att handla om upplösningen av det traditionella konstbegreppet som alltså ersätts med kvantiteter av uppvisning och ”rättvisa”. I en aldrig sinande ström kommer nya aktiviteter till stånd, konstvärldens nyheter domineras av protester mot den vita dominansen, institutionerna gör sitt bästa för att följa direktiven. Andra nyheter är alltså tekniska sevärdheter och aktioner – samtidigt som man kan meddela att konstmarknaden är kapabel att prestera nya försäljningsrekord.
En intressant tid men frågan är hur länge det här kan vara intressant.
