Är estetiken en död sill? Antagligen är det så om man avser den särskilda konstestetiken som tidigare utgjorde konstens egenart. De tendenser till ett förnyat intresse i samtidskonsten för estetik är något annat än den som på allvar tar sin början med Kant. Även före Kant fanns det ett ingående intresse för estetik. En av pionjärerna från den tiden är Johann Joachim Winckelmann. Hans skrift från 1755, Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen (Daidalos), översattes i fjor av Sven-Olov Wallenstein.
Wallenstein är som bekant trött på den institutionella konstteorin och vill hellre ägna sig åt den spekulativa estetiken, alltså att ur det klassiska arvets estetiska filosofi finna för samtidskonsten användbara konstteorier. Jag tror inte att det finns mycket att hämta, ur den synpunkten är estetiken en död sill. Däremot kan den leverera ett avgörande material kring konstens uppkomst. Wallenstein skriver t ex att det förmodligen var först 1801 som ”den generella subsumtionen av alla konstarterna” sammanfattades och då av Friedrich Schlegel. Inte ens detta datum kan sägas vara konstens födelse, för att vi skall kunna tala om en sådan krävs att idén är förankrad och spridd, att det finns en institutionell praxis. Det skulle dröja ytterligare några decennier innan en sådan etablerades.
Winckelmann skriver alltså inte om ”konst” i denna bemärkelse. Hans texter rör sig främst om måleri och skulptur. Men framför allt handlar det om den grekiska antiken som han såg som ett ouppnåeligt ideal. Han avvisar inte senare perioders konstnärer, men måttstocken är grekerna som på praktiskt taget alla punkter är kulturellt överlägsna. Som exempel på uttalat barbari nämner han norden och inte minst Sverige. I det landet skär man ut delar av mästerverk vilka man hemfört som krigsbyten, eller använder målningar för att täppa till fönsteröppningar. Och de nordiska språken har för många konsonanter för att kunna tävla med den vokalrika grekiskan.
Emellertid skall man inte göra sig alltför lustig över Winckelmann. Hans ingående och livliga beskrivningar av antika och senare konstverk är ett led i det som ledde fram till den moderna konsten och estetiken. Hans skriver om den förfinade smaken och dess objekt, ett område som han vill tilldela en högre status än att enbart vara ett nöje för Europas bornerade överklass.
Men det är inte fråga om den särskilda och överskridande estetik som senare skulle bilda förutsättningen för konst i vår mening. För Winckelmann befinner sig bildkonsten i ett underläge eftersom den inte kan röra sig med begrepp. Detta bör avhjälpas med allegorin, men den skall inte vara alltför tydlig utan besitta det djup och de hemligheter som han tycker sig finna i den grekiska antiken.
Det estetiska är alltså för Winckelmann den fördjupade smaken som har sin ouppnåeliga förebild. Efter Winckelmann skulle estetiken bli särskild, konstestetiken blev sig själv nog och tilldelades uppgiften om att förmedla de mest inträngande ontologiska sanningar, vägen mot det absoluta. Med modernismen fick estetiken ett socialt och politiskt program, överskridandet som en del av samhällets omvandling. Clement Greenberg bidrog med hypotesen om perfekta målningen, konstens slutstation. Sedan gick det åt skogen med estetiken och när den idag återkommer i postproduktionen är den reducerad till att visa sig som formgivning eller kommentar till konsthistorien.
Emellertid är det en stor uppgift, som ännu knappt är påbörjad, att rekonstruera hela den västerländska idén om att det skulle finnas en särskild konst som vilar i det estetiskas sköte. Där har Winckelmann sin plats, entusiasten som i den nämnda skrifter levererat sitt mest berömda uttalande:
”Det allmänna kännetecken som utmärker de grekiska mästerverken är till sist en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck.”
Wallenstein har skrivit en initierad efterskrift. Stilmässigt torde hans grävande i den tyska metafysiken ha satt sina spår. Den tyska filosofin har smak för långa meningar med många bisatser. Jag kan inte låta bli att citera detta lilla mästerstycke, knappast oklart, men långt:
”Att hans rekonstruktion av antiken, som med stor polemisk kraft skiljer sig från den antikvariska lärdomens faktaansamlingar, ständigt oscillerar mellan normens universalitet och den historiska föränderlighetens irreducibla kraft ska emellertid inte bara uppfattas som ett spänningsförhållande mellan tradition (norm) och modernitet (relativitet), utan också som ett föregripande av en grundstruktur i hela den estetisk-filosofiska moderniteten: förlusten av idealet och modellen öppnar en ny dynamik och rörlighet, samtidigt som denna alltid hemsöks av misstanken att det estetiskas emancipation också innebär en förlust, en hotande nihilism mot vilken de nya estetiska utopierna endast kan vara ett högst tvetydigt botemedel.”
Resultatet av den ”postproduktion” som Winckelmann anbefallde har inte imponerat alltför mycket på eftervärlden. Hans särskilda favorit var eklektikern Raphael Mengs, här hans omöjliga, men intressanta, Parnassen (ca 1751), den store Apollon omgiven av de musicerande och glatt dansande muserna samt deras moder. Winckelmann ger Mengs följande betyg:
”Inbegreppet av all beskriven skönhet i antikens figurer uppväcks i de odödliga verken av herr Anton Raphael Mengs, förste hovmålare för kungarna av Spanien och Polen, den störste målaren av sin tid och kanske också för de följande. Han har likt en Fenix som väckts ur den första Raphaels aska för att för att lära världen skönhetens konst och för att i detta uppnå de högsta mänskliga krafterna.” (Geschichte der Kunst des Alterthums, 1764)
