Del 566: Winckelmann och Wallenstein

Är estetiken en död sill? Antagligen är det så om man avser den särskilda konstestetiken som tidigare utgjorde konstens egenart. De tendenser till ett förnyat intresse i samtidskonsten för estetik är något annat än den som på allvar tar sin början med Kant. Även före Kant fanns det ett ingående intresse för estetik. En av pionjärerna från den tiden är Johann Joachim Winckelmann. Hans skrift från 1755, Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen (Daidalos), översattes i fjor av Sven-Olov Wallenstein.

Wallenstein är som bekant trött på den institutionella konstteorin och vill hellre ägna sig åt den spekulativa estetiken, alltså att ur det klassiska arvets estetiska filosofi finna för samtidskonsten användbara konstteorier. Jag tror inte att det finns mycket att hämta, ur den synpunkten är estetiken en död sill. Däremot kan den leverera ett avgörande material kring konstens uppkomst. Wallenstein skriver t ex att det förmodligen var först 1801 som ”den generella subsumtionen av alla konstarterna” sammanfattades och då av Friedrich Schlegel. Inte ens detta datum kan sägas vara konstens födelse, för att vi skall kunna tala om en sådan krävs att idén är förankrad och spridd, att det finns en institutionell praxis. Det skulle dröja ytterligare några decennier innan en sådan etablerades.

Winckelmann skriver alltså inte om ”konst” i denna bemärkelse. Hans texter rör sig främst om måleri och skulptur. Men framför allt handlar det om den grekiska antiken som han såg som ett ouppnåeligt ideal. Han avvisar inte senare perioders konstnärer, men måttstocken är grekerna som på praktiskt taget alla punkter är kulturellt överlägsna. Som exempel på uttalat barbari nämner han norden och inte minst Sverige. I det landet skär man ut delar av mästerverk vilka man hemfört som krigsbyten, eller använder målningar för att täppa till fönsteröppningar. Och de nordiska språken har för många konsonanter för att kunna tävla med den vokalrika grekiskan.

Emellertid skall man inte göra sig alltför lustig över Winckelmann. Hans ingående och livliga beskrivningar av antika och senare konstverk är ett led i det som ledde fram till den moderna konsten och estetiken. Hans skriver om den förfinade smaken och dess objekt, ett område som han vill tilldela en högre status än att enbart vara ett nöje för Europas bornerade överklass.

Men det är inte fråga om den särskilda och överskridande estetik som senare skulle bilda förutsättningen för konst i vår mening. För Winckelmann befinner sig bildkonsten i ett underläge eftersom den inte kan röra sig med begrepp. Detta bör avhjälpas med allegorin, men den skall inte vara alltför tydlig utan besitta det djup och de hemligheter som han tycker sig finna i den grekiska antiken.

Det estetiska är alltså för Winckelmann den fördjupade smaken som har sin ouppnåeliga förebild. Efter Winckelmann skulle estetiken bli särskild, konstestetiken blev sig själv nog och tilldelades uppgiften om att förmedla de mest inträngande ontologiska sanningar, vägen mot det absoluta. Med modernismen fick estetiken ett socialt och politiskt program, överskridandet som en del av samhällets omvandling. Clement Greenberg bidrog med hypotesen om perfekta målningen, konstens slutstation. Sedan gick det åt skogen med estetiken och när den idag återkommer i postproduktionen är den reducerad till att visa sig som formgivning eller kommentar till konsthistorien.

Emellertid är det en stor uppgift, som ännu knappt är påbörjad, att rekonstruera hela den västerländska idén om att det skulle finnas en särskild konst som vilar i det estetiskas sköte. Där har Winckelmann sin plats, entusiasten som i den nämnda skrifter levererat sitt mest berömda uttalande:

”Det allmänna kännetecken som utmärker de grekiska mästerverken är till sist en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck.”

Wallenstein har skrivit en initierad efterskrift. Stilmässigt torde hans grävande i den tyska metafysiken ha satt sina spår. Den tyska filosofin har smak för långa meningar med många bisatser. Jag kan inte låta bli att citera detta lilla mästerstycke, knappast oklart, men långt:

”Att hans rekonstruktion av antiken, som med stor polemisk kraft skiljer sig från den antikvariska lärdomens faktaansamlingar, ständigt oscillerar mellan normens universalitet och den historiska föränderlighetens irreducibla kraft ska emellertid inte bara uppfattas som ett spänningsförhållande mellan tradition (norm) och modernitet (relativitet), utan också som ett föregripande av en grundstruktur i hela den estetisk-filosofiska moderniteten: förlusten av idealet och modellen öppnar en ny dynamik och rörlighet, samtidigt som denna alltid hemsöks av misstanken att det estetiskas emancipation också innebär en förlust, en hotande nihilism mot vilken de nya estetiska utopierna endast kan vara ett högst tvetydigt botemedel.”

mengs-parnassen-1761lit.JPG
Resultatet av den ”postproduktion” som Winckelmann anbefallde har inte imponerat alltför mycket på eftervärlden. Hans särskilda favorit var eklektikern Raphael Mengs, här hans omöjliga, men intressanta, Parnassen (ca 1751), den store Apollon omgiven av de musicerande och glatt dansande muserna samt deras moder. Winckelmann ger Mengs följande betyg:

”Inbegreppet av all beskriven skönhet i antikens figurer uppväcks i de odödliga verken av herr Anton Raphael Mengs, förste hovmålare för kungarna av Spanien och Polen, den störste målaren av sin tid och kanske också för de följande. Han har likt en Fenix som väckts ur den första Raphaels aska för att för att lära världen skönhetens konst och för att i detta uppnå de högsta mänskliga krafterna.” (Geschichte der Kunst des Alterthums, 1764)

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 566: Winckelmann och Wallenstein

  1. Yngve Rådberg skriver:

    Ett litet inpass:
    Det finns ju en allmän förvirring i samtiden om vad begreppet estetik egentligen står för. Många tror att det bara handlar om skönhet, eller att den estetiska aspekten hos ett konstverk rör någon sorts ytlig finish, att ett estetiskt verk är ett verk med en snygg förpackning. Filosofiskt är estetiken sinnesförnimmelsernas och omdömets fält. Det handlar om den sida av verkligheten som KÄNNS, hur vi upplever omvärlden. Alla föremål har en estetisk aspekt, den behöver inte handla om vackert/fult, det intressanta är att tingen först måste upplevas för att överhuvudtaget komma in i medvetandet. Estetiken griper in i politik och vetenskap på så sätt att den ställer frågor om vad vi tilltalas av, snarare än vad som ÄR. Den estetiska frågan är en annan än den ontologiska, men lika central.

    Sen har vi den särskilda estetiken som är något annat och som antagligen bidragit till förvirringen. Där skjuts andra aspekter, moraliska, förnuftiga, i bakgrunden till förmån för upplevelsen. Hoppet står till att få en mer direkt kontakt med världen via sina sinnen och sitt omdöme, än med hjälp av begrepp och kategorier. Konstnärens extra fokuserade sinnen ska kunna komma närmare och hjälpa betraktaren att röra vid verklighetens mystiskt undflyende natur. Men som sagt, det var länge sen någon hävdade det. Frågan är om konsten har någon annan, motsvarande uppgift idag.

  2. NEWSMAX skriver:

    Iranian Official Warns Against Importing Barbie Dolls

    Monday, April 28, 2008 11:30 AM

    TEHRAN, Iran — A top Iranian judiciary official has warned against the “destructive” cultural and social consequences of importing Barbie dolls and other Western toys.
    Prosecutor General Ghorban Ali Dori Najafabadi said in an official letter to Vice President Parviz Davoudi that the Western toys was a “danger” that needed to be stopped.
    Iranian markets have been inundated with smuggled Western toys in recent years partly due to a dramatic rise in purchasing power as a result of huge increase in oil revenues.
    In Monday’s letter, Najafabadi called for a crackdown on the smuggling of these toys which threatened Iranian culture!

    http://www.newsmax.com/international/iran_barbie_dolls/2008/04/28/91585.html

  3. Petter Helje skriver:

    Jag tycker det är starkt av Wallenstein att våga gå utanför den institutionella konstteorin, som ju är sann på en nivå men blir ett alldeles för trubbigt verktyg om man är intresserad av nyanser på det här området. Många accepterar institutionsteorin som en slutpunkt för diskussionen enbart för att den råkar finnas tillhands, eller kanske för att den så behändigt låter sig sammanfattas i slagord: Konst är det som konstvärlden… etc. Det finns en slapphet i anammandet av denna sentens. Det är som att till den som är intresserad av att beskriva eller ta sig till en viss adress i Lund slänga fram en karta över Skåne och säga: “Varsågod! Här är Lund, den här svarta pricken vid min pekfingernagel! Är du inte nöjd? Tvivlar du på att denna karta överensstämmer med verkligheten?”

    Tack för en intressant artikel, Lars!

  4. Cecilia skriver:

    Intressant program just nu på Kunskapskanalen om nyfascism… heter annat för en del här. Men det är uppenbart vilken rädsla och medföljande maktbehov, som genomsyrar det… 🙁

    En del alldeles utmärkta franska analytiker pratar emellanåt – 1789 🙂 – oavsett om de har en hel del lustiga saker för sig i Frankrike ibland 😀

    Och rätt klart är det – fascism är att kräka på. Då som nu! VIDRIGT är ordet – hur fint det än presenteras ibland, med modern “teknik”.
    Fascistiska människor är lika närvarande som alltid. Tyvärr.

  5. Gottfrid G skriver:

    Cecilia har en tendens att kalla alla som uttrycker en mening hon inte delar för fascister!

  6. Cecilia skriver:

    Gottfrid:
    Nja, jag är inte speciellt kategorisk. Utan en rätt snäll och förstående person.
    Jag gillar inte fascism och därmed inte heller fascister, men förstår alldeles utmärkt varför de som är det, är det. :-).

    Och alla får vara som de är, så länge jag får vara som jag är… live and let live, var det visst. Eller?

    För övrigt… jag har nog aldrig skrivet ordet “fascist” här innan. Eller har jag dåligt minne?
    Däremot minns jag att jag skrivit om vikten av olika åsikter i samhället. En slags mångfald det med… 🙂

  7. Freedom House skriver:

    Press Freedom in Decline

    In advance of World Press Freedom Day, on May 3rd, Freedom House has released several critical tools to highlight data from its annual survey of global press freedom, and to help explain the newest findings in their historical context. The current edition of the survey, Freedom of the Press 2008, points to declines on a global scale in 2007, with particularly worrisome trends evident in the former Soviet Union, Asia, and sub-Saharan Africa. The findings mark the sixth straight year of deterioration in the level of press freedom worldwide, with particularly marked declines noted in certain countries and regions. Improvements in a small number of countries were overshadowed by a continued, relentless assault on independent news media by a wide range of actors, in both authoritarian states and countries with relatively open media environments.

    http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=1

  8. Freedom House skriver:

    Endast 18% av världens befolkning lever i länder med fria medier

    Pressfriheten i världen minskade 2007 för sjätte året i rad; rapporterar människorättsorganisationen Freedom House, som har undersökt friheten för tidningar, tv och internet i 195 länder.
    Map of Press Freedom:
    http://www.freedomhouse.org/uploads/fop08/MOPFfinal.pdf

  9. Christer Eriksson skriver:

    Gottfrid G

    Jag tycker du är orättvis när du uttrycker: “Cecilia har en tendens att kalla alla som uttrycker en mening hon inte delar för fascister!”

    Jag har varit med på den här bloggen ett tag och ordet “fascist” är inget ord som Cecilia brukar använda mot andra, bara att en del är dogmatiska i sitt tänkande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.