Vilks.net

Identitetsproblematiken som konstnärligt tema håller ännu i sig. Mer specifikt den nationella identiteten, ett ämne som under många år har intagit en framskjuten position i konstvärldens utbud. Det senaste tillskottet är Van Abbemuseet i Eindhoven där Sverigebekante Charles Esche tillsammans med Annie Fletcher kommer med Be(com)ing Dutch. Mer än 30 konstnärer visar konstprojekt som behandlar det multikulturella Holland.

Den alltid återkommande tesen i sådana sammanhang är att Holland aldrig har haft någon egen identitet. Det har alltid varit multikulturellt. Utställningen passar naturligtvis som hand i handske till den officiella politiken. Någon skada lär den inte åstadkomma men förmodligen kommer den inte heller att påverka situationen på något annat sätt än att visa museets välvilja att ta itu med stora frågor.

En av de intressantaste konstnärerna inom den multikulturella/nationella identitetsgenren är italienaren Mario Rizzi. Han var redan 2001 igång med mångkulturella projekt i relationell stil. Då gällde det Finland. Och i fjor deltog han i Göteborgsbiennalen. I samband med det finska projektet skrev han: ”Art is utopia, maybe it doesn’t obtain immediate results but surely it plants a seed in people’s minds, suggesting that it’s possible to hope in the future.”

I en något rakare språkdräkt kan man säga att konsten behandlar problemet på ett symboliskt sätt: Världen skulle kunna vara långt mer harmonisk om inte om hade varit. Konstens symbolik är dock nog så verklig i konstvärlden och ger Rizzi en hedrande 2220 plats på artfacts. Konstnären är trots allt att betrakta som pionjär, en gång var det här riktigt intressant och nytt. Numera fortsätter han att citera Giorgio Agamben: ”State of Exception” När man hör det skall man dra öronen åt sig.

Rizzi video.

Huruvida Rizzis frön verkligen skapar hopp i människornas sinnen är i sig en förhoppning. Tyvärr är det så att konstvärldens medlemmar inte har något större intresse av att arbeta med det pedagogiska problemet, förmedlingen av konstens innehåll.

I Van Abbemuseet har Rizzi iscensatt ett relationellt konstprojekt där man kan anmäla sig för att studera arabiska och lära sig mera om islam. Här har han inkasserat en lokal framgång i det att kurstillfällena redan är fulltecknade.

Det nationella kulturarvet i en del västliga länder befinner sig under konstens belägring. Sverige går i spetsen vilket vi fick se när Peter Johansson och Barbro Westling gav sig på Carl Larsson och Sundborn, SvD. På en viss nivå fungerar det utmärkt. Konstnärernas ansökan om rivningslov för Sundborn skapade intresse och reaktioner. Och ingen skada skedd, den originella idén om rivning kommer inte att verkställas. Museet och konstnärerna kan konstatera en betydande framgång genom uppmärksamhet och debatt. Åtskilliga känner sig tillräckligt provocerade för att göra sina stämmor hörda. Det konstnärliga värdet i den internationella samtidskonsten är emellertid mindre. Den nationella identitetens ifrågasättande har nu pågått i ett decennium med full kraft och där finns inte mycket mer att hämta.

En enkel summering kan fångas upp så här: I detta land är vi så duktiga och öppna att vi inte behöver någon mytisk nationell identitet. Vi vet ju ändå om vår överlägsenhet.

Länge har det varit svårt att få fram några verkligt övertygande konstprojekt. Inte att de som görs är dåliga, tvärtom, de är av god standard. Vi har faktiskt aldrig haft så mycket god konst som vi har just nu. Avvikelserna från de givna huvudlinjerna är emellertid svaga och spanar man efter tecken på en anslående konstkvalitet får man leta i det utvidgade konstkvalitetsfältet. Om detta kan man läsa i min nyskrivna artikel på Kunstkritikk. På norska.

Det utvidgade kvalitetsfältet handlar om att, i brist på tillräckligt intressant konst, göra en utställning eller ett arrangemang attraktivt genom sättet att administrera och organisera det. Jag har flera exempel på detta i ovannämnda artikel. Ytterligare ett är det som öppnades i Reykjavik i förra veckan: Konstmaraton.

En organisatör och kreativ curator är den ständigt aktuelle och hyperverksamme Hans Ulrich Obrist. Tillsammans med Olafur Eliasson genomförs nu Konstmaraton på Reykjavik Art Museum. En fortsättning på den maraton som i fjor hölls på Serpentine Gallery i London. Det handlar om en ständig ström av aktiviteter med konstnärer och forskare, performance, presentationer, intervjuer.

Frågan är vilken roll konstnärerna och deras konstprojekt spelar. Där kan man nog säga att det är sekundärt. Den kvalitet som tillkommer är arrangemanget med nyckelordet ”maraton”. I och för sig är det inte något nytt. Alltsedan senare delen av 1990-talet har curatorerna och deras statement om en utställning uppfattats som en handling som åstadkommer ett metakonstverk. Men konstproduktionen har kunnat hävda sig ända fram till de allra senaste åren. Nu kan man säga att arrangemangets art, urvalsmetoder och nätverksegenskaper har tagit över och blivit den huvudsakliga kvaliteten.

Annonsering av konstmaraton. Det är lätt att se vilka som är huvudpersonerna.

Titeln på denna text kan förefalla inkorrekt. För sådant kan man rentav bli anmäld. Men det kan också finna goda intentioner. Det är ett indirekt citat av Leopold Senghor, poeten och Senegals förste president. När han mötte Picasso på 1930-talet i Paris yttrade målaren: We must remain savages”, varpå Senghor svarade: ”We must remain Negroes.”

Den afrikanska konsten har ingen lätt balansgång för att skapa en relation till det västliga konstbegreppet. Inte heller är det något enkelt företag för västvärlden att på ett postkolonialt korrekt sätt närma sig en konstproduktion som är omgärdad av exotism.

Dan Jönsson har för DN besökt biennalen i Dakar. En intressant fråga är varför han har åkt dit. Dakarbiennalen är välkänd i konstvärlden och alltid nämnd med sympati (”alternativ”) men bevakningen från väst är nästan obefintlig. ”Inga stjärncuratorer” skriver Jönsson. Det händer visserligen, Hans Ulrich Obrist var där 2004 med ett fång välkända konstnärer. Men det blev nödlösningar, det mesta saknas i Dakar och någon finansiering kan gäster inte räkna med – om de inte har den med sig. Då och då dyker också andra västnamn upp. Man vill nog gärna ha en ”riktig” biennal men en sådan kostar och det näst bästa blir då att göra en afrikansk alternativbiennal. Konstvärlden överser med bristerna eftersom den är så ”afrikansk”. Upplagan i år skulle ha varit en curaterad utställning men så blev det inte. Istället åstadkom man en primitivare version, jurybedömd och med en drastisk nerskärning av antalet konstnärer. Kritiken har inte uteblivit vilket man kan läsa om här.

Utställningen är viktig, skriver Jönsson, eftersom det finns så få tillfällen att visa samtidskonst i Afrika. Jo, det kan man gå med på, men är den viktig för någon annan? Dessutom tillägger recensenten att biennalen tillhandahåller ”centrala berättelser”, om båtflyktingar och vattenbrist, vilket också skall vara viktigt. Behjärtansvärt kan man säga och återigen omfamna konstens socialkritik som riktar sig till vem? Antagligen till Dan Jönsson och andra liknande medlemmar i konstvärlden. För hur skall en afrikansk konstnär vara? Denne kan inte vara som det brukar benämnas ”modern” (alltså samtidskonstnär som är oberoende av hemort) utan skall göra projekt om eländet i hemlandet. I fallet Afrika är det dessutom underförstått att det skall vara tillräckligt färgstarkt ”afrikanskt”. I väst har man behov av detta och det finns också en marknad får dessa produkter. Samtidigt är det en sorglig visa om klockan som går och går och mycket sällan kommer till dörren.

Jönsson skriver om diverse travestier på konst som redan är välkänd i väst och visar sig förstående, de gör så gott de kan. Alternativet av att vara en periferi i ett postkolonialt perspektiv är i sig en noterbar kvalitet.

Dan Jönsson fängslas också av Judith Quax som visar ett projekt om båtflyktingar (ingår inte i biennalen) med fotografier i en Mercedessalong:

”Något om den politiska konstens möjligheter och ¬begränsningar, om konsten som lyxkonsumtion och dess förmåga att trots allt bryta varufetischismens förtrollning.”

Här kan man fråga sig för vem varufetischismens förtrollning bryts. Jag misstänker att det möjligen är för konstkritikerna. Intressant är också att spekulera i hur Quaz har fått plats bland lyxbilarna. Denna fotograf från Amsterdam är säkert officiellt uppskattad i Senegal efter ett uppmärksammat projekt Touba där hon bemöter kritiken av islam, ett projekt som bland annat visats i Grooningen i Holland.

Dakarbiennalen som alternativ är knappast längre något alternativ. Min enkla tes lyder: Om det finns ett alternativ i konsten kommer detta omedelbart att hamna på någon av de betydande biennalerna.

Senghors ”We must remain Negroes” handlar naturligtvis om identitet. I konsten finns det ingen möjlighet för den som befinner sig utanför väst att skapa någon egen identitet. Konst är en exportvara och har länge styrts genom en internationell referensram som ingen kan komma bort ifrån. Den enda möjligheten är att göra som flugan i Wittgensteins flugfångare: Att backa ut samma väg som den kom in.

Lo Ndary (en prenumerant på Dakarbiennalen och prisbelönt många gånger): Debout 2008 Hans produktion är starkt influerad av Giacometti.