Del 576: Negrerna i Dakar

Titeln på denna text kan förefalla inkorrekt. För sådant kan man rentav bli anmäld. Men det kan också finna goda intentioner. Det är ett indirekt citat av Leopold Senghor, poeten och Senegals förste president. När han mötte Picasso på 1930-talet i Paris yttrade målaren: We must remain savages”, varpå Senghor svarade: ”We must remain Negroes.”

Den afrikanska konsten har ingen lätt balansgång för att skapa en relation till det västliga konstbegreppet. Inte heller är det något enkelt företag för västvärlden att på ett postkolonialt korrekt sätt närma sig en konstproduktion som är omgärdad av exotism.

Dan Jönsson har för DN besökt biennalen i Dakar. En intressant fråga är varför han har åkt dit. Dakarbiennalen är välkänd i konstvärlden och alltid nämnd med sympati (”alternativ”) men bevakningen från väst är nästan obefintlig. ”Inga stjärncuratorer” skriver Jönsson. Det händer visserligen, Hans Ulrich Obrist var där 2004 med ett fång välkända konstnärer. Men det blev nödlösningar, det mesta saknas i Dakar och någon finansiering kan gäster inte räkna med – om de inte har den med sig. Då och då dyker också andra västnamn upp. Man vill nog gärna ha en ”riktig” biennal men en sådan kostar och det näst bästa blir då att göra en afrikansk alternativbiennal. Konstvärlden överser med bristerna eftersom den är så ”afrikansk”. Upplagan i år skulle ha varit en curaterad utställning men så blev det inte. Istället åstadkom man en primitivare version, jurybedömd och med en drastisk nerskärning av antalet konstnärer. Kritiken har inte uteblivit vilket man kan läsa om här.

Utställningen är viktig, skriver Jönsson, eftersom det finns så få tillfällen att visa samtidskonst i Afrika. Jo, det kan man gå med på, men är den viktig för någon annan? Dessutom tillägger recensenten att biennalen tillhandahåller ”centrala berättelser”, om båtflyktingar och vattenbrist, vilket också skall vara viktigt. Behjärtansvärt kan man säga och återigen omfamna konstens socialkritik som riktar sig till vem? Antagligen till Dan Jönsson och andra liknande medlemmar i konstvärlden. För hur skall en afrikansk konstnär vara? Denne kan inte vara som det brukar benämnas ”modern” (alltså samtidskonstnär som är oberoende av hemort) utan skall göra projekt om eländet i hemlandet. I fallet Afrika är det dessutom underförstått att det skall vara tillräckligt färgstarkt ”afrikanskt”. I väst har man behov av detta och det finns också en marknad får dessa produkter. Samtidigt är det en sorglig visa om klockan som går och går och mycket sällan kommer till dörren.

Jönsson skriver om diverse travestier på konst som redan är välkänd i väst och visar sig förstående, de gör så gott de kan. Alternativet av att vara en periferi i ett postkolonialt perspektiv är i sig en noterbar kvalitet.

Dan Jönsson fängslas också av Judith Quax som visar ett projekt om båtflyktingar (ingår inte i biennalen) med fotografier i en Mercedessalong:

”Något om den politiska konstens möjligheter och ¬begränsningar, om konsten som lyxkonsumtion och dess förmåga att trots allt bryta varufetischismens förtrollning.”

Här kan man fråga sig för vem varufetischismens förtrollning bryts. Jag misstänker att det möjligen är för konstkritikerna. Intressant är också att spekulera i hur Quaz har fått plats bland lyxbilarna. Denna fotograf från Amsterdam är säkert officiellt uppskattad i Senegal efter ett uppmärksammat projekt Touba där hon bemöter kritiken av islam, ett projekt som bland annat visats i Grooningen i Holland.

Dakarbiennalen som alternativ är knappast längre något alternativ. Min enkla tes lyder: Om det finns ett alternativ i konsten kommer detta omedelbart att hamna på någon av de betydande biennalerna.

Senghors ”We must remain Negroes” handlar naturligtvis om identitet. I konsten finns det ingen möjlighet för den som befinner sig utanför väst att skapa någon egen identitet. Konst är en exportvara och har länge styrts genom en internationell referensram som ingen kan komma bort ifrån. Den enda möjligheten är att göra som flugan i Wittgensteins flugfångare: Att backa ut samma väg som den kom in.

ndary-lo-debout-2008.jpg
Lo Ndary (en prenumerant på Dakarbiennalen och prisbelönt många gånger): Debout 2008 Hans produktion är starkt influerad av Giacometti.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 576: Negrerna i Dakar

  1. Christer Eriksson skriver:

    Lars, intressant är ändå den filosofifestival som du ska medverka vid eftersom den är unik med sin startpunkt 2007. Tror du att den är en början på människors genuina intressen för filosofi och konstfilosofi som kommer att eskalera i framtiden?

  2. Lars skriver:

    Christer. Nej.

  3. Nøgenmaleri skriver:

    Snaphanen om nøgenmaleri i landet, hvor prostitution og hashrygning er tilladt:

    ““Snart bliver kunst brændt på bålet”

    To malerier af nøgne kvinder er blevet flyttet fra et rådhus i Holland efter klager fra både muslimske og ikke-muslimske borgere. Det giver nyt brændstof til kritikerne, der mener, at Holland indskrænker kunstneres frihed Nøgenmalerier flyttet fra hollandsk rådhus”

    http://snaphanen.dk/2008/05/23/skanskan/

  4. Christer Eriksson skriver:

    Lars, hur skiljer sig det västliga konstbegreppet ifrån det afrikanska?

  5. Lars skriver:

    Christer: Det finns inget afrikanskt konstbegrepp.

  6. Christer Eriksson skriver:

    Lars: Då undrar jag vad du menade med dessa ord: “Den afrikanska konsten har ingen lätt balansgång för att skapa en relation till det västliga konstbegreppet. Inte heller är det något enkelt företag för västvärlden att på ett postkolonialt korrekt sätt närma sig en konstproduktion som är omgärdad av exotism.”

  7. Lars skriver:

    Christer: Det som är underförstått är att Afrika har importerat det moderna konstbegreppet. Frågan är hur man skall kunna uppnå jämbördig status i samtidskonsten eftersom Väst förväntar sig en viss konst från Afrika och att de afrikanska länderna kan vinna fördelar genom att leva upp till detta. Samtidigt vill de både ha en egen identitet och inte uppfattas som i första hand geografiskt bundna konstnärer.

  8. Christer Eriksson skriver:

    Lars. Tack för ditt klarläggande. Det är inte mycket som är underförstått för en person som är så dåligt insatt i konstvärlden som jag är. Hoppas du har tålamod med att en novis som mig ställer frågor om saker som kanske ter sig självklara för andra?!

  9. Lars skriver:

    Christer, du får gärna ställa alla frågor du önskar.

  10. Jens Staal skriver:

    Trist att man som “utanför väst” alltid då skall bli betraktad och bedömd som “den andre”. Hur väl definierat är “Väst” i konstvärlden? Europa+Kanada+USA+Australien?
    Hur är det med sydafrika? Delar av sydamerika som är ganska europeiska (t.ex. Argentina)?
    Hur är det med ekonomiskt utvecklade icke-västliga länder som t.ex. Japan – blir de också bedömda utifrån “den andre” eller är det endast de gentemot regioner som vi fortfarande lider av det “postkoloniala dåliga samvetet” (t.ex. afrika söder om sahara, mellanöstern, delar av sydamerika). Står isåfall konstnärernas frigörelse från denna rolltilldelning att hitta i ekonomisk och social utveckling?

  11. Lars skriver:

    Jens Staal. Det här är en intressant fråga. Man brukar mena att “vara från väst” i första hand är Europa och Nordamerika. Men det går också att tänka sig att det är en idelogisk uppdelning med osäkrare gränser: där man har vissa mänskliga friheter och välstånd. Antagligen får man tänka sig att konstvärlden är ett eget rike där man kan bli upptagen om man fyller vissa kriterier på tillhörighet. Men det finns svårigheter eftersom konstvärlden har en benägenhet att se konstnärer som inte direkt tillhör väst som mer eller mindre skyldiga att representera sitt ursprung.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.