En av de centrala uppgifterna för texterna på den bloggen är att fånga upp tidens tendenser i samtidskonsten: Hur ser det ut just nu och vilka intressesfärer kommer vi att se växa till sig under de närmaste månaderna?
Sedan en längre tid har alltså socialkritikens dominans brutits av en något obestämd tendens där vi har fått se mera av konstnärliga personligheter och fantasi, nya curatoriska grepp (som har kommit att bli uttryck för konstnärlig kvalitet) och naturligtvis den allt överskuggande marknadsboomen som har lagt ett järnband över konstens utveckling.
Lite morgonluft för konstnärer som befinner sig utanför huvudströmningarna. Moma visar sig upp sig med Glossolalia. Men lika lite som Modernas Eklips eller Malmö konsthalls Hamsterwheel är det uppenbart att det ändå inte räcker till. Inte nog för att kunna fabricera det så nödvändiga nya.
På Sydneybiennalen som öppnade den 18 juni har curatorn Carolyn Christov-Bakargiev tagit fasta på konstnären som revolutionär visionär:
“artists are visionaries, and the leaders of our imagination. At every point in time where there has been a revolution, it is artists who have seen it and articulated it first. In this Biennale I wanted to show this by bringing together some of the most revolutionary moments in art from the past century and today.”
Redan detta uttalande är väl smörat och efter en dos till kan man på goda grunder betvivla att det kommer att bli något mer än en god intention:
“The impulse to revolt. Revolving, rotating, mirroring, repeating, reversing, turning upside down or inside out, changing perspectives. Through installations, performances, films, texts, an evolving online venue, conversations and other events, Revolutions – Forms That Turn articulates the agency embedded in forms that express our desire for change. Such literal and formal devices are charted for their broader aesthetic, psychological, radical and social perspectives. This Biennale is a constellation of historical and contemporary works of art that celebrates and explores these dynamics, both in art and life.”
I Santa Fe öppnas Lance Fungs biennal Lucky Number Seven (det är den 7:e biennalen i ordningen) den 22 juni. Här handlar det om mindre kända konstnärer som knyter an till det lokala, installationerna skall efter utställningen gå på återvinning. Den kommer inte att gå till historien. Orkar vi förresten med ett site specific-projekt till?
Konstkritikern Jörg Heiser har just publicerat boken All of a Sudden. Things that Matter in Contemporary Art:
“Some art professionals reach for the revolvers of cultural pessimism: Mass Stupidity Is Killing Great Art! Others (often the same people a short while later) defect with all the greater abandon to the alleged enemy. The entrenched battle between defenders of art’s autonomy and champions of its merging with entertainment culture continues. There is more of everything, with one exception: criteria with which the art of the moment can be understood, judged, praised and, if need be, damned—without getting bogged down in this eternal trench warfare.”
Javisst, och vad skall vi göra åt det? Kan man tänka sig att Okwui Enwezor kommer att lyckas med sin Gwangjubiennal i höst? Han satsar stort, mycket stort på regionalpolitik i stor skala. Asien kommer, menar Enwezor och tydligen har han fått en kolossal budget för att framföra detta budskap. Hela utställningar från USA och andra platser kommer att rekonstrueras i Sydkorea och det är ändå bara en del av det stora programmet.
Konstens framtid i Asien? När konsten i Asien importeras från väst (så går det ju till) genomgår den en förvandling till festivalkonst och inte ens den inbitne socialkritikern Enwezor lär kunna ändra på det förhållandet.
Tidigare, och det rör sig bara om några decennier, kunde konsten åtminstone genomföra interna revolutioner: Konsten revolutionerar konsten. Nu har också detta tagit slut. Åtminstone tills vidare.
Enwezor håller presskonferens om sin biennal i New York
Jörg Heiser: All of a Sudden. Things that Matter in Contemporary Art:
