Del 585: Det svåra med eller emot

Mårten Arndtzén har varit och sett på magisterutställningen på Konstakademien. Några av de projekt han skriver om har en socialkritisk profil. Han summerar:

”Synd bara att de ligger så fel i tiden, allihop. Marknaden vill ha sötare smaker, och på institutionerna har man lagt verkligheten bakom sig till förmån för ett nytänt intresse för estetik, form och fiktion (se bara de aktuella samtidsexposéerna på Moderna museet och Bonniers konsthall).”

Visst är det riktigt att det skall vara lite mindre dokumentärpräglat. Dessutom har den tendensen varit påtaglig sedan över ett år tillbaka. Kanske kan man utgå från förra Berlinbiennalen (2006) där temat blev det litterära On Mice and Men. Och nu ligger det rätt i tiden vilket man kan se på mottagandet av Moderna Museets utställning Eklips. Läser man genom recensionerna i t ex DN, SvD, Expressen (där skriver Arndtzén), Aftonbladet, ser man att kritikerna är nöjda. Samtliga konstaterar att det inte är något direkt nytt men bra ändå. Paul McCarthy blir den som sticker ut och det beror på att han har hållit på med sina stökiga fantasier under många år och inte längre på något sätt kan ses som ett nytillskott.

Vår svenska stjärna Natalie Djurberg får ännu en omgång av stormande applåder från kritikerkåren. Ja, det går så bra för henne att man stilla kan ställa frågan om det verkligen är ett fall framåt för konsten när konstvärlden får vad den vill ha. Motsatsen är dock intressantare: Att ge konstvärlden precis det den inte vill ha.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 585: Det svåra med eller emot

  1. Yngve Rådberg skriver:

    Och det är… Muhammed?

  2. Yngve Rådberg skriver:

    Men alltså Lars, det innebär ju att man ska göra precis tvärt emot vad du har propagerat för i alla år. Om konstvärlden vill ha kvalitetstämplade nätverk och harmlös relationell fantasiestetik (?), så ska man alltså ge den motsatsen (osmidig, enkelspårig marxistisk realism?)? Det blir inte lätt att kombinera med en strategi för att erövra en position att agera från.

    Det verkar som om konstnären Vilks plötsligt talade genom teoretikerns mun…

    Yngve

  3. Lars skriver:

    Jag tycker du är lite fyrkantig här Yngve. Jag menar naturligtvis inte att man skall komma med något omöjligt. Frågan är vad motstånd betyder. Vi har nu länge sett hur ny och spännande konst just är ny och spännande. Skall man sikta på karriär och omedelbara framgångar skall man gå in för sådant. Om man vill något annat får man i det minsta skapa tuggmotstånd.

    Situationen är tämligen ny, det var inte särskilt länge sedan det fanns konst som hade en kontroversiell prägel.

  4. Muhammed-krise hos danske billedkunstnere skriver:

    Snaphanen om kunstkamp i det danske billedkunstmiljø:

    ““Kunsten at gå baglæns” – Kunstkamp om ytringsfrihed

    Debatten der ingen ende vil tage, selv om ‘men’-fløjen stadig har til gode at redegøre for hvordan dette lille ord skal forvaltes i virkelighedens verden. Drejer dette sig om jura, eller om opfordringer til kollektiv besindelse, en besindelse der aldrig vil komme? At et professorat ikke er garanti for lødigheden viser kunstner og professor Ole Sporring i dette citat fra samme artikel: “Mon ikke den muslimske verden med dens krænkede stolthed og demokratiske underskud vil lytte mere til vores kritik, hvis vi har formatet til at vise vejen og komme med undskyldningen”. Han mener altså – helt ureflekteret – at “vi” i kraft af at være danskere besidder kollektiv skyld, og at erkendelse af dette vil være et konstruktivt signal at sende. Ingen løfter et bryn i dén anledning, i modsætning til hvis de ædle vilde blev tillagt kollektiv skyld (Steen/LFPC).

    JP skriver blandt andet :

    En af kunstnersammenslutningen Grønningens betydeligste medlemmer, Frithioff Johansen, beskylder sine kolleger for at spadsere baglæns og for passivitet i sagen om Muhammed-tegningerne.
    »Det har undret mig, at man ikke har set ret mange solidariske ytringer fra billedkunstnere om Muhammed-krisen – eller ytringer i det hele taget – til trods for, at den netop handlede om billeder og retten til at fremstille billeder, noget, vi ellers betragter som universelle frihedsværdier.
    Bladtegnere er vel også en slags billedkunstnere,« skriver Frithioff Johansen i det seneste nummer af bladet Billedkunstneren, medlemsblad for landets 1.230 billedkunstnere, som er organiserede i Billedkunstnernes Forbund.”

    http://snaphanen.dk/2008/06/15/etniske-smerter-er-offermentalitet-mon-ogsa-en-diagnose/

  5. PerOla Axelsson skriver:

    Synd att folket som utgör marknaden inte förstår vad de borde gilla. Men det förståss, om alla andra gillar det kan ju inte jag göra det, det som är för populärt kan ju inte vara bra. Vill konstvärlden ha verkligt populär konst? Jag tvivlar.
    – Är det ibland ett större värde att höra till de invigda, den exklusiva skara som fattar vad som är bra, än att bara tycka som man tycker?

  6. Lars skriver:

    PerOla. Tyckandet är inte fritt i konsten; det är ingen tillfällighet att uppfattningarna om vad som är bra har en stark konsensus. Vid varje tidpunkt skapas en agenda av intressanta ämnen och uttryck och så håller man sig till det. Den som “tycker fritt” saknar insikt i denna ordning.

  7. Yngve Rådberg skriver:

    Du menar inte att man ska komma med något omöjligt. Men är det inte just vad du försökte med för ganska precis ett år sen?

  8. Lars skriver:

    Du har så rätt Yngve. Mitt obetydliga bidrag till konsten visade sig vara det omöjliga. Därmed kunde jag på fullt allvar uppfylla något som konstvärlden älskar: konstnären tar en risk. Även detta blev ju fel men inte helt och hållet eftersom jag till slut hamnade i Luzerns konsthall där en curator gör en utställning på temat “risk”.

    Men jag skall inte rekommendera andra att ge sig på det omöjliga. Sådant bör vara förbehållet ärrade kämpar som inte har mycket annat att förlora än sin egen bekvämlighet.

  9. PerOla Axelsson skriver:

    Ibland finns en konsensus om vad som är bra. Då kan man se det som ett sorts faktum att förhålla sig till. Men inte alltid. Viss konst kräver förkunskaper. Viss konst uppskattas bara av ett fåtal, men det säger ju ingenting automatiskt om kvaliten. Du Lars har ju skrivit en bok om hur man lyckas som konstnär, men att vara pekuniärt framgångsrik som konstnär är ju ingen garanti för god kvalitet eller framgång hos kritikerna. Vad jag är ute efter är att marknadens värdering är ett sätt att mäta, artfacts ett annat. Men en värdering av konstnärlig kvalitet använder både tanke och känsla, både analys och upplevelse. Därmed är den åtminstone delvis subjektiv, aldrig enbart fakta.

    Jag spelade med ett band natten när Palme blev skjuten. Bandet hette Wotan Velour. Två elbasar, trummor, elgitarr, fiol, saxofon och två som slog på skrot. Större delen av publiken flydde vad de ansåg vara ett helvetiskt oväsen, 3-4 stycken stannade och var extatiska. Var vi bra eller dåliga?

  10. Lars skriver:

    PerOla. Du tycks glömma bort att kvalitet är något som måste bekräftas av den institution som det handlar om, här alltså konstvärlden. Vilken del av denna och på vilket sätt är tämligen självklart. Och som jag har sagt många gånger blir bekräftelsen synlig som en långtgående konsensus.

    Wotan Velour, ja, vem bekräftade eventuell kvalitet?

  11. Joel Svensson skriver:

    Samtidskonstens största problem, är att nå ut till den breda publiken !!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.