Utställningen Eklips – Konst i en mörk tid på Moderna går mot slut. På fredag blir det en debatt som skall ta upp några stora frågorna:
Är vår tid mörkare än tidigare generationers? Har upplysningens idé om det mänskliga förnuftet fått stryka på foten?
Man gör förstås vad man kan med en utställning där Magnus af Petersén vill mena att konstnärerna förlorat tron på konstens upplysningseffektivitet.
Frågorna är lite väl naiva. Inte minst blir det lite gulligt när man skriver
”Medverkar Moderna Museet som kulturinstitution till en dystopisk framtidssyn genom att presentera dessa tankar eller är det tvärtom så att de påstådda strömningarna är en del av en annan form av opposition inom den västerländska kulturen?”
Meningen inleds med att antyda att Moderna skulle kunna utöva den effekt som man menar att konstnärerna inte tror på – för att sedan antyda att det ändå inte är så. ”En ny opposition”, för vem? Jag kan bara suckande svara: Vi vet det redan. Det är för konstvärlden och framför allt för dem som medverkar i debatten.
När det gäller frågan om vår tids mörker gentemot tidigare är det inte alltför svårt att svara. Förra generationen hade det kalla kriget då atombomben kunde falla varje dag. Nu får vi nöja oss med miljöhotet vars popularitet tycks sjunkit en del på sistone. Att det finns ett hot är nödvändigt. För en sak har gått förlorad: Framstegsoptimism. Å andra sidan var den gamla framtidsoptimismen en lokal företeelse som handlade om industriländernas möjligheter att genomföra standardförbättringar för hushållen. Det går inte att tänka på det sättet idag och alla inser varför. Standardförbättringarna fortsätter ändå men för mottagarna med en smula dåligt samvete.
Förnuftet har inte heller lidit något nederlag. Västerlandets diskursbygge är intakt och om man förundras över piruetterna med en politisk korrekthet kan man förstå att det handlar om taktik. Du skall som västerlänning inte visa fram någon hegemoni. Västerländsk hegemoni är kränkande i sig. Det är därför vi lever i kränkthetens tidevarv.
