Del 624: Lyckan kommer tillbaka

Asien är alltjämt en förhoppning i konsten. Kineserna kommer. De har dykt upp på Bonniers konsthall dock utan att ha väckt någon riktigt stor entusiasm bland de svenska kritikerna (bortsett från Aftonbladet, men där var det nog personligt). Även Saatchi som nyöppnat i London satsar stort på kineser. Kännetecknande är att de är provokativa. På något sätt blir det en avslagen tillställning. I Kina har man lärt sig att tillämpa den repressiva toleransen. De är alltså inte längre intressanta som förbjuden, censurerad och förföljd opposition. Skall man vara ärlig är kineserna intressanta på samma sätt som alla andra icke-västerlänningar: exotiska ur en eller annan synvinkel, autentiska röster från områden med andra värderingar. Eller rättare sagt, utjämningen är på väg att ta bort dessa sekvenser. Vad vi ser är förebilden att bli ”riktiga” konstnärer, alltså konstnärer som inte är exotiska eller autentiska. Som vanliga.

Med de asiatiska biennalerna blir det nog inte heller något annat än bekräftelse. Enwezors storsatsning i Gwangju framstår alltmer som en blek kopia av Documenta 2002.

Liverpoolbiennalen har tagit sig an en annan liten trend: konstnärlig fantasi: ”utopier, dystopier, fiktion, myter, lögner, profetior och skådespel”. Argentinaren Leandro Ehrlich (708) har en skojig rumskarusell som man kan se på YouTube. Richard Wilson (2821), som på något sätt försvann ur samtidskonsten efter initiala framgångar hos Saatchi bidrar med en fyndig utskärning i en fasad, Turning the Place Over. YouTube

Risken att rasa ned i underhållningsbrunnen är naturligtvis påtaglig. Det kan rättas upp med lämpliga diskursbildningar men jag har ännu inte sett några. Å andra sidan är Liverpool en mindre biennal som vilar på ett något slitet koncept: Att vara site specific och relationell för staden.

Vad som är inne just nu är Lycka. Det skrivs ständigt nya böcker i ämnet och lyckoforskningen har etablerat sig. Jag har precis läst Thomas Hylland Eriksens nyutkomna bok Jakten på lycka i överflödssamhället (Nya Doxa). Boken är snabbt läst och ger en översikt av vad det hela handlar om. Eriksens egna bidrag är inte överväldigande men han samlar upp en grundläggande princip: Stora Stygga Vargens morgondag. Vargen har till slut fångat sina tre små grisar och skall äntligen få avsluta en mångårig och föga framgångsrik jakt. Men den äldste av grisarna frågar honom vad han skall göra i morgon. Vargen drabbas då av svår ångest, hans livsprojekt är hotat och det enda han kan göra är att släppa grisarna för att säkra framtidens lycka. Lyckan finns alltså i förväntningen.

I konsten kommer det säkert att dröja ett tag innan någon biennal annonserar ett tema som ”Happiness in the Global Society”, ”The Good Life Reconsidered”. Som bekant är konsten alltid på efterkälken och har t ex inte riktigt hunnit upp miljödebatten.

Under tiden kan man glädjas åt den situation som samtidskonsten har hamnat i. Att det inte händer något men att något måste och skall hända. Vi kan vara helt övertygade om att det kommer att hända vilket är mycket mera värt än det som blir resultatet. Se själv på de senaste 15 åren: Relationell estetik, social kritik, postkolonialism, konst som forskning, angelägna frågor om makt, kön, etnicitet och klass, nå ut i verkligheten. Och Asien. Det var bättre när det skulle till att börja, när det framstod som genuint nytt.