En intressant konsthändelse är Dominique Gonzalez-Foersters stora installation i Tate Moderns turbinhall, TH 2058 som öppnade för ett par dagar sedan. Här kan man nog tala om hennes Magnum Opus. Hon har varit med länge, framsprungen ur Bourriauds relationella generation på 90-talet. Interaktivitet och social kritik. TH 2058 ger en mycket god bild av hur samtidskonsten fungerar. Alla rätt till Gonzalez-Foerster som tar för sig på ett imponerande sätt. Installationsberättelsen är en vision av turbinhallen 2058.
Några av de uppfyllda reglerna för samtidskonst:
En vision måste vara en dystopi men inte för negativ.
Referenser istället för original. Här är det konsekvent genomfört. Stora skulpturer av bland andra Louise Bourgeois och Alexander Calder ger bilden av ett framtida lagerrum för konst i ett eventuell belägrat London. Subtilt nog är de utförda i plast och förstorade 25 %. De förstärker också det nödvändiga platsspecifika drag som ett installationsprojekt skall ha. Flera av skulpturerna har tidigare visats i turbinhallen.
En av skulpturerna är ett original, ett så passande djurskelett av Maurizio Cattelan.
Video. Rörliga bilder är nästan oundvikliga i stora installationer. Även här är citat en styrka. Filmen ”The Last Film” är sammanklippt av experiment- och science fictionfilmer.
Interaktivitet. Självklart inslag. Konstnären har placerat ett antal tvåvåningssängar under skulpturerna. På varje säng finns en bok, tillsammans utgör de utställningens bibliografi. Besökaren är välkommen att slå sig ned på de hårda britsarna och läsa så mycket de önskar. Dessutom är det konstnärens förhoppning att varje besökare skall finna en egen tolkning av projektet.
Tidsmässigt korrekt: Stora installationer som dignar av innehåll har fått en extra skjuts genom stjärnskottet Christoph Büchels uppmärksammade aktiviteter.
Aktuell: Hon hade lite extra tur. Finanskrisen faller in i verket.
Och inte minst: Kontroversiell. Utställningen har redan väckt flera kritikers misshag – medan andra försvarar den. Kanske är London en bra plats för att få mothugg. Där finns det en hel del konservativa kritiker som betraktas som seriösa.
Gonzalez-Foersters projekt definierar hur samtidskonsten fungerar. Och hon gör det på ett övertygande sätt.
Mer här:
TH 2058
Hej Lars!
Hoppas det går bra med din musical även om jag förstod att Humanisterna nog var de som till slut skulle ro det i hamn. Jag skulle önska att du berättar med egna ord hur du själv har upplevt utvecklingen under det senaste året runt dina egna utställningar och vad det egentligen säger om ett land som officiellt står för yttrandefrihet och religionskritik?
Hej Lars
skulle vara intressant att höra dig kommentera Billgrens nya ”vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor”.