Problemen med livvaktsskyddet där jag nekas att leva ett något så när normalt liv fortsätter. En svårighet är att få kontakt med hierarkins övre delar eftersom mina önskemål delegeras neråt till lägsta möjliga nivå. Jag har nu ställt en skrivelse till polismästare i Region Syd, Carina Persson:
”Det har nu gått över ett år sedan jag och min jurist, Krister Thelin, hade ett möte med livvaktsgruppen. Ärendet gällde min framtida bostad. Sedan Maj, min kvinna sedan mer än 30 år, flyttat hem från utlandet planerade vi att bo tillsammans. Min fråga är om det är regionledningens avsikt att vi inte skall tillåtas ett gemensamt boende.
Inför julen 2019 bad jag att få tillbringa den tillsammans med Maj i hennes bostad. Detta föranledde ett möte den 18 december där jag ställdes inför alternativen att antingen avstå julfirandet med Maj eller att säga upp livvaktsskyddet genom att skriva under ett papper. Jag undrar om detta beslut är något som regionledningen ligger bakom?
Enligt polisens egen bedömning har jag rätt till ett normalt liv. Den situation som nu råder är något helt annat. Jag och Maj får träffas utomhus (om vädret tillåter), jag kan inte delta när det är högtider och bjudningar med familj och vänner. Jag har ingen möjlighet att dela tillvaron med Maj med alla de sysslor och ting som tillhör vardagslivet. Mitt skyddade boende är inte något rimligt alternativ. Där har jag min konstnärliga verksamhet som gör den olämplig som gemensam mötesplats.
Mot denna bakgrund önskar jag besked från polisledningen avseende dels vilka föranstaltningar som görs för att vi skall kunna ha ett normalt gemensamt boende, dels om försöken att genom utpressning förmå mig att avsäga mig personskyddet kommer att fortsätta.”
