Nå, vad har landshövdingen och moderaten Sven Lindgren gemensamt med debattören och aktivisten Andreas Malm? Båda har i positiv bemärkelse visat stort intresse för flykting- och miljöpolitik.
Men det stannar inte vid detta. En annan samlingspunkt som är mera entydig är att deras konstintresse sammanstrålar i ett engagemang för Vilks konstprojekt Dogs. Som vi redan vet har Sven Lindgren agerat i ärendet. Idag kan man läsa Andreas Malms något korthuggna konstrecension i Arbetaren:
”Efter visningen av filmen – den stump som kvarstår efter att Vilks musikal om rondellhundsaffären ratats för sin konstnärligt undermåliga kvalitet av alla tillfrågade instanser – följde ett panelsamtal som successivt urartade.”
Man kan beundra Malms förmåga att sammanfatta sin kritik. Där ser man tydligt skillnaden mellan traditionell konstkritik och när den formuleras av en journalist.
Konstvärlden uteblev från premiären av Dogs. Inget att förvånas över alldenstund konstnären har uppfört sig olämpligt i dessa kretsar. Men Malm infann sig och hans lapidariska kritik ger fullt stöd åt landshövdingens.
Jag har två kommentarer till hans inlägg. Musikalen har inte ratats av någon tillfrågad instans för brister i den konstnärliga kvaliteten. Den ratades med ett utbrott av f d konsthallschefen Bosse Nilsson på Charlottenborg i Köpenhamn med motivet att medierna hade blivit informerade om att långtgående förhandlingar pågick. I Dalby var det fastighetsägaren som plötsligt åberopade en påstådd förändring i uthyrningsrutinerna. Men Malms intressen brukar inte handla om att kontrollera fakta. Han brukar vara ute efter att debattera sina favoritåsikter.
Andreas Malm gör ingen egen bedömning av musikalen, hans intresse för konst är troligen starkt begränsat. Vad han inte heller tycks vara klar över är att musikalen sammanfattar en del av de tidigare händelserna men att den ingalunda är ”den stump som kvarstår”. Tvärtom blev visningen en ytterligare expansion av The Work, det större projektet Dogs som lär pågå länge än. Just i detta sammanhang tillkom några dramatiskt teatrala inslag då blod spilldes – och Malm nämner dessutom en utdelad örfil. Det fysiska våldet är för första gången konstaterat i projektet men då skadorna får bedömas som ringa kan de utan vidare låta sig estetiseras.
Mitt alldeles särskilda intresse dras till Andreas Malm själv. Liksom landshövdingen är han ett användbart konstnärligt material: Han kom, såg och blev själv till konst. För att Malm som Verk skall bli fullödigt krävs dock lite mera kringarbete. Vernissagen av Malm kommer inom kort. Skall Malm bli den stump som kvarstår av Dogs efter Vilks musikal? Njaa, det blir nog en hel del till.
Sammanställningen Lindgren/Malm visar att vår tid är ett virrvarr av intersektionalitet. En annan minst lika påtaglig sak är estetiseringen. Den konstintresserade som önskar en fördjupningsstund kan här avlyssna Boris Groys föreläsning om politik och estetisering i konstens perspektiv.
Groys diskuterar alltså den estetisering som fortlöpande äger rum i samhället och var konsten inte har någon stor roll, journalistik, reklam, design, självdesign har ett fullständigt övertag. Som de flesta i konstvärlden tycks inte Groys vara medveten om att konsten estetisering bär särdraget att dra med sig sin komplexa diskurs, förutsättningen för fördjupning och kontemplation. Svårigheten är att få dessa specifika möjligheter att fungera.
Blodvite eller ringa skada vid tumultet under uppförandet av Dogs. Kan estetiseras utan att moraliska problem uppstår. Händelsen inleddes med att den protesterande kvinnan skramlade nycklar enligt modell Nyköping mot nazister när jag skulle börja tala. Det var också nycklarna som användes som rispverktyg.
(Foto: Filip Björner)
