JK Göran Lambertz skrev i gårdagens Expressen (tackar Christer E. för tipset):
”Vi vet att det finns stora grupper människor som känner sig oerhört kränkta av till exempel Muhammed-karikatyrerna, men samtidigt har vi en yttrandefrihet som säger att vi får teckna hur vi vill. I en demokrati får man vara arg på varandra och får säga vad man vill. Att kränka någon för kränkningens egen skull är omoraliskt. Finns det däremot ett syfte med kränkningen, så måste man kunna göra det.”
Riktigt så enkelt är det inte. En handling som saknar syfte är otänkbar. Vi har förutsättningen att allting har en mening. För vad betyder ”att kränka för kränkningens skull”? Spontant skulle jag förstå det som om någon vill vara elak och därför kränker någon. Och varför vill någon vara elak? Man kan tänka sig att det handlar om en personlig motvilja, att någon vill ge igen för något som har inträffat tidigare. Det kan också vara ett utslag av rasism. Och mycket annat. Ett syfte saknas alltså inte men vi skulle nog ändå säga att det är omoraliskt att bete sig så.
Antagligen menar Lambertz ”ett djupare eller principiellt syfte”, men det blir alltid svårt att finna en gränsdragning. I fall som är klara (om vi tänker oss att det uttalat handlar om något av det jag nämnde ovan) blir kränkningen mindre allvarlig därför att den är så lätt att förstå (men förutsätttningen att det är en isolerad eller tämligen isolerad företeelse).
En kränkning i konstens namn kan handla om att den utförs t ex för att det finns en gräns för vad som är känsligt. Konstnären kan, som det heter, ”undersöka” denna gräns och ställa kvalificerade frågor om klass, ras och hierarkier. Men då har den redan ett syfte, det som konsthistorien handlar om, en lång rad av kvalificerade kränkningar. Varje syfte kan emellertid betvivlas. Jag har t ex fått höra otaliga gånger att jag vill ha uppmärksamhet. Då borde saken vara klar och lätt att förstå: Han vill ha uppmärksamhet. Det är därför han gör det. I övrigt skulle han då inte mena något särskilt. Det borde vara tillfredsställande. Men ingen kan någonsin avgöra vilket syftet är eftersom det inte går att lita på någon. Därför kan man spekulera vidare med t ex främlingsfientlighet. Även då borde saken vara klar. Han är främlingsfientlig. Sådana finns det gott om. En dylik handling skulle dessutom kunna ses som positiv. När den äger rum ges det tillfälle att ventilera problemet och att ta avstånd från handlingen.
Till slut kommer saken att lägga sig till rätta. Som vanligt ordnar den institutionella teorin saken: Världen kommer att bestämma sig för en eller annan officiell tolkning och då blir det så oavsett vad upphovsmannen eller enskilda intressenter anser.
