Del 656: Hur man plattformar sitt fokus

Jag har varit i Umeå för att föreläsa i kursen Den globala utmaningen. Innehållet blev inte enligt det ursprungliga kursprogrammet utan kom att handla om kulturmotsättningar och särskilt om mina egna erfarenheter i ämnet.

Rasmus F. på Copyriot kommenterar att han uppskattar vår gemensamma ansträngning att häva ”fokuschera” över bord. Emellertid behövs det mera nedskärningar. Nästa ord som står på tur är ”plattformeriet”. Plattformen kom på allvar in i konsten med Documenta 2002 och Enwezors serie av händelser rubricerade som plattformar. Nu har det gått 6 år och såväl i konstvärlden som i den övriga världen plattformas det oupphörligt. Svagheten med dylika modeord är att de efter ett tag kan ersätta praktiskt taget vilket verb respektive substantiv som helst. Tag t ex en konsttext och byt ut alla verb och substantiv mot de båda utslitna orden.

Angående min triangel med konstnär, kritiker och curator, skriver Rasmus F. vidare:

”Du målar upp en triangel, och sen säger du att ett av hörnen är ’imaginärt’… Redan där hör man liksom tydligt hur Lacan (eller hans profet Zizek) stegar upp för trappen. När som helst kommer han att klampa in i rummet för att peka ut de bägge andra hörnen ’reellt’ och ’symboliskt’.”

Ja, han kan sin Lacan (och hans profet), men min figur har faktiskt ingenting att göra med Picassos husläkare.

Att konstnären är imaginär handlar endast om att konsten är en fantasi som sedan får fäste i verkligheten genom kritikern och curatorn. Deras handlingar är dock verkliga även om de bygger på något imaginärt. Kritiker och curatorn tror visserligen att konsten finns som en given del av verkligheten men när de omsätter denna tro då ligger den där utskriven och utställd. En bättre figur skulle kunna vara två punkter som kretsar kring ett gemensamt centrum, ett centrum som alltså är tomt men som likafullt skapar en dragningskraft genom övertygelsen att det finns något där.