Del 661: Råd om mångfald

Dagens goda råd kommer från Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare för Tyst teater, se DN. Enligt hennes uppfattning klarar inte Sverige av mångfaldsfrågor vilket Storbritannien skall vara mycket bättre på. Svensk teater påstås vara ”den sista bastionen för en gammeldags, svensk identitet”. Jag har lite svårt att följa med i den svängen. Gammeldags, svensk identitet finns det åtskilliga bastioner som försvarar och nog med större framgång än vad Svensk teater kan bjuda på.

Med förödande kraft slår Josette Bushell-Mingo in öppna dörrar: ”Vad skulle hända om svarta skådespelare spelade ”Tre systrar”? Eller om Hedda Gabler var svart?”

På dessa frågor finns redan svar. Det händer inget särskilt när man gör sådana uppsättningar. Problemet är närmast att de blir så utstuderade exempel på korrekt mångfaldstänkande.

Man kan fråga sig om det är naivitet eller ren dumhet som får Bushell-Mingo att önska sig att politikerna skall ta hand om konsten:

”I England styr politikerna ¬direkt. Ser man att det behövs fler minoritetsskådespelare, då riktar man pengarna dit. Ser man att de stora teatrarna bara anställer en viss sorts skådespelare, då ingriper man och satsar på utveckling av nya regissörer och dramatiker. Det vågar man inte i Sverige. Och det är synd, för det gör att förändringarna sker så fruktansvärt långsamt.”

I England, jaja.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 7 kommentarer

Del 660: Konståret 2008

Konståret 2008 lär nog gå till historien. Det var det året som konstmarknaden överträffade allt man hade kunnat föreställa sig. Och dessutom blev det året när marknaden rasade samman. Ännu under september månad kunde Damien Hirst kamma hem en högvinst genom att sälja direkt genom Sotheby’s trots att finanskrisen hade satt igång. Konstmarknaden har alltid en viss fördröjning och först någon månad senare blev det uppenbart att de osannolika prisstegringarnas tid var över.

Annars är det svårt att finna några händelser som skulle kunna gå till historien. Biennaler var det gott om och bland de kritiker som har sammanfattat 2008 nämner några Berlinbiennalen och Manifesta men utan någon riktigt stor entusiasm.

Möjligen kan man säga att höstens kraftfulla ansamling av asiatiska biennaler är värd att notera som ett betydelsefullt inslag i samtidskonstens globala etablering. Något mer än så kom det knappast fram ur denna rad av utställningar som var av hygglig eller god standard. Det är bara att konstatera att allt som sker i konsten måste bekräftas genom de institutioner som är knutna till Europa och USA.

Av årets sista stora biennal i São Paulo kunde man lära sig att det inte är någon höjdare att omvandla en decentraliserad biennal till ett seminarium om sig själv. Orsaken till att det blev väldigt lite konst och mycket föreläsningar var ekonomisk och att man därför gjorde en dygd av nödvändigheten.

2009 ser intressantare ut. Först har vi frågan om hur konsten skall struktureras i en tid med fallande marknadspriser. Snabba klipp-konceptet lär försvinna och kanske detta lämnar ett utrymme åt projekt som inte bärs upp av ekonomiska intressen. Samtidigt får man inse att socialkritiken ändrar skepnad (tendensen är ett ökat intresse för platsen och dess komplexitet). Säkert kan det även i fortsättningen dyka upp ett och annat postkolonialt eller genusprojekt men det verkar som om konstvärlden har insett att vad konsten är bra på är ismer, konstriktningar, vars förbindelse med verkligheten är synnerligen svävande. Postkolonialismen, liksom feminismen och lite annat smått och gott, var en del av de postmoderna ismernas historia vilka skänkte glans åt konsten men som inte hade någon större betydelse utanför denna.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2008 | 2 kommentarer

Del 659: Halal-debatten

Halal-tv-debatten inföll just när julen slog till och fick inte någon stor uppmärksamhet. Men det finns en del av intresse i tillställningen.

I debatten framhölls med stolthet att programmet åstadkommit en stor debatt. Men varje debatt innebär inte alltid någon större vinst. Kritiken har varit hård, intill skoningslös.

När tv nu samlade sig till en debatt (som fick ersätta programseriens sista del) visade det sig svårt att samla en övertygande skara debattörer. Vi fick se ett b-lag. Andreas Malm ställer ju alltid upp och hans uppgift var som vanligt att visa hur starka band som finns mellan radikalvänstern och de korantrogna muslimerna. Devrim Mavi, redaktör på Arena, fick bjuda lite motstånd från ett alltid korrekt feministiskt perspektiv. Den rutinerade diskussonskämpen Malm hade dock ingen svårighet att överbjuda sina synpunkter gentemot de feministiska. Utgången av dragkampen mellan muslimdiskursen och feministdiskursen är naturligtvis given.

Programledaren Robert Olsson fick de frågor som redan är välkända av Erik Fichtelius: ”Får romerna också göra ett sådant program?” Här gick det inte svaras direkt. Men svaret är naturligtvis enkelt: Vem är intresserad av den helt marginella gruppen romer? Ett sådant program skulle vara en kuriositet. Självklar visste man vad man gjorde när man tog programidén från Holländsk tv. Muslimer är hyperintressanta och dessutom är det en plikt att agera mot all befintlig och möjlig islamofobi.

Man kan nog utgå ifrån att Halal-tv inte precis lyckades skapa någon ny och mera positiv bild av muslimer. När flickorna dök upp och skulle visa en fräsch och ny bild av unga muslimer visade det sig vara en djupt konservativ grundsyn som de representerade. Och vem representerade de?

Låt oss säga att man har tre grupper som skall övertygas. Först och främst de tongivande debattörerna. Där lyckades man inte. Sedan medierna. Där gick det inte heller vilket man klagade över i programmet. Slutligen svenska folket. Ingenting tyder på att man gjorde några framsteg här heller.

Debatten är tröttkörd, argumentationerna har blivit tjatiga. Det gnälls, klagas och vädjas. I nästan varje program dyker Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd, upp och förklarar hur illa det är ställt. En svag grupp som tvingas vädja till medlidandet.

Skall man göra något får man tänka radikalt. Dan Jönsson skrev en kommentar (angående upploppet i Rosengård) i DN där han kastar fram idén att han skall studera arabiska.

En bättre möjlighet skulle det nog vara att satsa på karismatisk reklam. Vad svenska muslimer behöver är någon eller några personligheter som kan bli positiva och populära gestalter i svenska medier. Helena Benaouda må vara sakligt och korrekt men framstår som otroligt tråkig.

En spin doctor är vad som behövs – som kontrast till inskränkt religiositet och den utsatta gruppen på samhällets botten.

Jag har gjort en liten konstnärlig inscenerad sammanfattning av halal-debatten. Den kan ses här.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | 20 kommentarer