Del 660: Konståret 2008

Konståret 2008 lär nog gå till historien. Det var det året som konstmarknaden överträffade allt man hade kunnat föreställa sig. Och dessutom blev det året när marknaden rasade samman. Ännu under september månad kunde Damien Hirst kamma hem en högvinst genom att sälja direkt genom Sotheby’s trots att finanskrisen hade satt igång. Konstmarknaden har alltid en viss fördröjning och först någon månad senare blev det uppenbart att de osannolika prisstegringarnas tid var över.

Annars är det svårt att finna några händelser som skulle kunna gå till historien. Biennaler var det gott om och bland de kritiker som har sammanfattat 2008 nämner några Berlinbiennalen och Manifesta men utan någon riktigt stor entusiasm.

Möjligen kan man säga att höstens kraftfulla ansamling av asiatiska biennaler är värd att notera som ett betydelsefullt inslag i samtidskonstens globala etablering. Något mer än så kom det knappast fram ur denna rad av utställningar som var av hygglig eller god standard. Det är bara att konstatera att allt som sker i konsten måste bekräftas genom de institutioner som är knutna till Europa och USA.

Av årets sista stora biennal i São Paulo kunde man lära sig att det inte är någon höjdare att omvandla en decentraliserad biennal till ett seminarium om sig själv. Orsaken till att det blev väldigt lite konst och mycket föreläsningar var ekonomisk och att man därför gjorde en dygd av nödvändigheten.

2009 ser intressantare ut. Först har vi frågan om hur konsten skall struktureras i en tid med fallande marknadspriser. Snabba klipp-konceptet lär försvinna och kanske detta lämnar ett utrymme åt projekt som inte bärs upp av ekonomiska intressen. Samtidigt får man inse att socialkritiken ändrar skepnad (tendensen är ett ökat intresse för platsen och dess komplexitet). Säkert kan det även i fortsättningen dyka upp ett och annat postkolonialt eller genusprojekt men det verkar som om konstvärlden har insett att vad konsten är bra på är ismer, konstriktningar, vars förbindelse med verkligheten är synnerligen svävande. Postkolonialismen, liksom feminismen och lite annat smått och gott, var en del av de postmoderna ismernas historia vilka skänkte glans åt konsten men som inte hade någon större betydelse utanför denna.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 660: Konståret 2008

  1. Mats Storsten skriver:

    Jag besökte Kina för första gången i somras. Under ca 3 veckor klarade vi av det mesta som man bara måste se i Beijing o Shanghai. Innan vi åkte så hade jag noterat ett antal Gallerier som rekommenderades för ett besök. När vi väl hade landat i Beijing så mötte vi upp med en f d kinesisk arbetskollega som också är konstintresserad. Han tittade på mina förslag till Gallerier, skakade på huvudet o sa: vi ska åka till ett ställe som jag vet att du kommer att gilla. Han tog mig till “Beijing 798 Art Zone”. Vilken upplevelse!!! Ett gammalt industriområde som nu byggs om till Gallerier, i hundratals ! Lokalerna skiftar från små gemytliga krypin där penselburkarna står framme och konstnären vankar av och an till ultrahäftiga salar som påminner om ett modernt museéum någonstans i världen. Konsten som visas är fantastisk, stora oljemålningar och installationer med en enorm skaparkraft. Mycket av det som visas känns “internationellt” dvs man kan inte på förhand säga att verket är gjort av en kines. Det som jag tycker ger den där extra kryddan i måleriet är mixen av det västerländska som i rask takt strömmar in i landet och det kinesiska med tanke på den fantastiska mång tusenåriga kulturen. Kan man se ngn ny “ism” ? Knappast, allt verkar vara en härlig blandning av fritt skapande. Jag är enormt imponerad av det som skapas i Kina och fast besluten på att lära mig mera och att följa utvecklingen. Det är ju sant det Lars Vilks skriver att allt som sker inom konsten måste bekräftas av Europa/USA, sett från våra ögon. Jag har sedan i somras etablerat kontakter med ett antal kinesiska gallerier och konstnärer. Frågar man kineserna vad de tycker om “vår” konst så blir svaret att de inte förstår sig på “vår” konst och än mindre vill eller vågar investera i “vår” konst. Kina består av 1,2 miljarder människor och står för en stor del av världshandeln, så frågan om vem som har “rätt” att bekräfta vem blir ju rätt ointressant. Det bottnar ofta i tryggheten kring det man känner till och osäkerhet kring det som verkar nytt. Vi svenskar o västerlänningar reser numera frekvent till Kina så vi kan ju börja “bekräftandet” för det finns bara positiva upplevelser vid möten med den kinesiska konsten.
    Titta gärna in på min hemsida, http://www.markartplace.se under flikarna “Kina” och “Utställningen”, där har jag samlat ett antal konstnärer och deras verk för att ge en uppfattning om det kinesiska skapandet, toppen av ett isberg men ändå en början!
    Mats S

  2. Lars skriver:

    Nej, det är inte ointressant vem som har rätt. Agendan för samtidskonsten bestäms ensidigt av västvärlden och resten av världen har importerat den från väst. Kina har långt kvar men kinesiska konstnärer har slagit väl i väst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.