Året 2009 bjuder redan på två kollisioner mellan konstvärlden och världen utanför. Odellfallet bör dock ha goda möjligheter att få en rimlig acceptans. Då redovisningen inte skall ske förrän i maj (konstnären skriver för övrigt idag på Newsmill) finns det gott om tid att lägga saker tillrätta. Om saken hanteras klokt och man ser till att få fram de bästa formuleringarna och en imponerande teoriinsats kommer det nog att hålla.
Graffitihistorien med konstnären Nug är betydligt svårare att försvara. Men å andra sidan finns det inget användbart bevismaterial. Sannolikt kan man inte bevisa vem som är verksam på videon. Brottsärendet kommer säkert att avskrivas. Men man skall skilja mellan att visa videon och dess innehåll. Visningen som Andreas Brändström gjorde på Market är en konstvärldshandling av ett annat slag än själva graffitimålandet.
Men han eldar på med sitt uttalande i DN:
”Den här konstnären har lyckats bibehålla energin i graffitin trots att den flyttar in på ett museum eller ett galleri. Det tycker jag är intressant, för jag har sett mycket graffiti där energin rinner av när det kommer in på galleri, säger Brändström.”
Jodå, tillräckligt mycket våld ger en naturlig dos av vitalt intresse.
Medietrycket mot Konstfack ökar naturligtvis med två incidenter på kort tid. Men ser man nykter på saken behövs det inte mer än några tillrättaläggande. Konstfack har också infört värdegrund och kommer säkert att försäkra att de kommer att bli alltmer noggranna i sina bedömningar av studenternas projekt.
Under tiden kan man bara konstatera att det enda sättet att få igång en konstdebatt som når utanför konstvärlden är provokationen. Samtidigt är konstvärlden avvaktande eftersom debattnivån blir låg och att de provocerande konstprojekten inte är särskilt intressanta i sig.
På fri hand har jag gjort en liten översikt över konstskandaler under en period på 15 år. Enligt listan kan man se att det var bättre kvalitet förr – jämfört med de två vi nu tar ställning till. Men debattomfånget är samtidigt större än någonsin. Troligen är det så att bloggosfären, nyhetsförmedling och debattmöjligheter på nätet vilka har växt fram under de senaste åren åstadkommer ett kraftfullt medietryck. Våra mest framgångsrika och aktuella svenska konstnärer ägnar sig däremot inte åt skandaler.
Jag är tacksam för kompletteringar av listan.
Dan Wolgers Liljevalchs 1993
Oleg Kulik Färgfabriken 1996
Elisabet Ohlson Wallin Ecce Homo1998
Bjarne Melgaard Organizing Freedom MM 2000
Pål Hollender Buy Bye Beauty 2001
Kirsten Ortwed Wallenbergmonumentet 2001
Dror Feiler och Gunilla Sköld Snövit Historiska Museet 2004
Itziar Okaritz Umeåfestivalen 2007
Lars Vilks Rondellhund 2007
André Serrano Lund och Alingsås 2007-08
Pål Hollender Göteborgsbiennalen 2007
För den som vill fördjupa sig i något annat finns mitt senaste videoarbete som handlar om skönhet och estetik. Utgångspunkten är den diskussion jag hade i norsk radio med bland annat Ingeborg Stana som visade målningar av moln i Oslo.
Nu vet jag inte riktigt hur du tänker men visst var följande konsthändelser rena provokationer de också, oavsett om nu konstnärerna ifråga sagt något annat, och som ledde till diskussioner utanför konstvärlden. Ja även om konstvärlden i högdiskursmening på den tiden bara var halvt uppfunnen. Nåväl, intressant att höra om de i någon mening platsar på din lista. Carl Johan de Geers ”kuken” skrivet på svenska flaggan, Peter Dahls societetsmålning där prinssessan sibylla beundrar en erektion, Marie-Louise (på den tiden) de Geer Bergenstråhle som i ”Hallo Baby” stafflimålar halvnaken.
Jodå, TJ, jag känner till de fallen men jag tänkte nöja mig med de senare fallen, alltså efter 1990.
Ni måste ha menat ”Buy Bye Beauty” av Pål.
Ett litet fel som jag först inte tänkte ägna tid
åt att påpeka. Men som jag tydligen gjorde.
Tack Johan, jag behöver en manusläsare. Fadäsen är korrigerad.
Synd, smuts och elände. Konstnärens arbetsmaterial, förr som nu.
Alexander Bard, ingen konstnär kanske…, men väl artist, han säger sig också vara ekonom och filosof. Han har nu även, kommit ut ur garderoben som utövande folkpartist. Kan man se herr Bards politiska engagemang som en socialkritisk aktion? För det är ju sant det som Vilks så träffsäkert påstått i en mängd sammanhang på denna blogg – Konstens motståndare ( i viss mån) är verkligheten, och när verkligheten är smockfylld med allehanda konstiga figurer… Nu har vi en finansminister med hårsvans, om några år kanske vi har en socialminister som framträder i kortbyxor. Kul?
???? ????
Karim(a),
Skaffa dig ett jobb!
???? ????