Del 700: What is art? Del 3

Som söndagsfilm finns nu ”What is Art?” del 3. Innehållet i det här avsnittet är den tidiga modernismen. Man kan utan vidare säga att de modernistiska teorierna som här representeras av Clive Bell, Benedetto Croce och R G Collingwood är vederlagda. I varje fall inom det gällande och officiella skiktet av konstvärlden. Men eftersom konstvärlden inte vill anamma den institutionella konstteorin är det ändå fråga om en kompromiss. Modernismen äger fortfarande en betydande giltighet.

Vad som är också är intressant är modernismens tilltro till konstens möjlighet att påverka samhället. Alldenstund man trodde sig vara i besittning av en kosmisk kraft var det självklart att konsten kunde förändra samhället till det bättre. Den tanken lever alltjämt kvar och är ett av många exempel på hur mycket av den bespottade modernismen som har tagit sig genom spärrarna.

För vad blir det kvar av samtidskonsten om man konsekvent gör sig av med modernismen? Vi skall inte glömma att det allra väsentligaste inte förändrats: Tron på konsten. Det är något SÄRSKILT med konsten.

Har provokationen förändrats? I mina ögon framstår den som ungefär densamma både nu och då. I det tidiga 1900-talet var man också medveten om att provokation för uppmärksamhetens skull inte var någon god idé. Då, liksom nu, handlar det om form: Vilka former är tillåtna för konsten? Oavsett hur mycket man i konsten vill tala om ett innehåll och vikten av interaktivitet är resultatet alltid detsamma: Konstbegreppets utvidgning.

I nästa del skall det då äntligen bli plats för den institutionella konstteorin.

WHAT IS ART? DEL 3

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Projekt | 3 kommentarer

Del 699: En applåderad penetrering

Hur är det då med konstvärldens mest framgångsrike provokatör, Santiago Sierra? Den stora föreställningen på Magasin 3 har fått de svenska konstkritikerna att raskt inkomma med sina rapporter.

Recensionerna är tämligen likartade. Kritikerna kommer ganska självklart fram till att utställningen består av lite hopplock och är halvbra. Men han lever inte minst på gamla meriter och särskilt omhuldar kritikerna hans projekt i spanska paviljongen på Venedigbiennalen 2003. Då stängdes paviljongen för alla som inte hade spanskt pass. Man kan dock allvarligt fråga sig varför det anses vara så bra. En sak är att den visar hur uppfinningsrik Sierra är, tillräckligt för att skapa en viss grad av kontrovers inom konstvärlden. I Venedig drabbades en del av den mindre vetande konstvärlden och sådant brukar kritikerna uppskatta.

Konstvärlden är väl fortfarande något delad inför fenomenet Sierra. Eftersom han använder och ställer ut människor från svaga grupper vilka får visa sin sårbarhet inför galleripubliken ser hans kritiker ett moraliskt problem. Men det tillhör alltmer historien. De stora framgångarna inleddes på allvar efter 2003 då han tog sin in i den verkliga eliten. Idag håller han en plats 169 på artfacts. Då kan man inte vara riktigt kontroversiell. En och annan gång hamnar hans projekt utanför konstvärlden och så var det med Stommeln Synagogue i Pulheim, Tyskland. 2006. Synagogan fylldes med koloxid och besökare (där fanns inget att se) fick gå in med gasmask. Faran var inte våldsam, det behövdes en halvtimme för att förlora livet men utställningen fick tämligen omedelbart stängas.

Riktigt bra är det alltså inte på Magasin 3 och kritikerna har sina synpunkter. Milou Allerholm ger i DN konstnären lite goda råd. Förhoppningar om mirakel saknas inte helt bland rösterna, sålunda menar Björn Larsson på Om konst, angående hans strålkastare som skall få oss att förstå hur eländigt bananarbetarna har det: ”Kanske kan ljusstrålen på banankompaniet återställa respekten för provokationen som konstnärlig strategi.” Ja, säkert har Larsson rätt, när respekt för provokation dyker upp visar den sig genom totalt ointresse. Så mycket är den respekten värd. Martin Aagård i Aftonbladet skänker oss följande tankar: ”Inga skandaler. Inga horder av papperslösa immigranter som tigger pengar vid utgången. Egentligen är det enda som stör den trivsamma vernissagestämningen en svag dieseldoft.”

Vad vill man ha? Ja, så länge Sierra inte lyckas provocera kritikerna är det bara fortsatta framgångar i konstvärlden. Om kritikerna skulle bli provocerade kommer de inte att gilla utställningen. Nils Forsberg klagar i Expressen på att han inte blir provocerad nog men tänk om han blev det? Sierra har ett omöjligt dilemma. Ett annat dilemma är att det han visar på Magasin 3 redan är välkänt för den uppdaterade publiken. Hans projekt har inte något överväldigande värde utanför sin oftast fyndiga idé och det ger inte så mycket att se det i verkligheten.

Emellertid är kritikerna fängslade av Los penetrados, hans video (den rullar också i ett Madridgalleri med fotoinstallation) som visas på Instituto Cervantes. Att vi har ett exempel på kvalitet i konsten just nu är det ingen tvekan om. Hans arbete, som man tycker borde ha åstadkommit reaktioner från åtminstone en oupplyst allmänhet, är så väl sammanställt att det inte går att komma undan. Hans metaforiska framställning av den vite mannens skuld och ångest är en tilltalande bild för konstvärlden. I videon analknullar alla tänkbara kombinationer av vita och svarta män och kvinnor.

Sierra tar inga risker, läs den här texten och inse hur vattentät den är. Om någon börjar protestera mot hans projekt bekräftas naturligtvis hans påståenden:

”The traditional paranoia of white people towards black people or of Europeans towards Africans is linked to a strong phobia. We think that sooner or later we will have to pay for our past and present greedy misdeeds. But this white paranoia is also related to the size of the dick or to the fear of a sexuality that demeans us. Our female and males might fall in love with it and that frightens us more than the perspective to lose our jobs, only your boss can take work away from us. The political reflections and the actions that derive from them are more primitive than what is ordinarily thought. Behaviours of racial identity are very animal because we are animals.”

Möjligen skulle en svart man eller kvinna stiga fram och säga att det är kränkande men det lär inte ske. För konstvärlden är det radikalt och korrekt men man tänker sig nog att den skall drabba någon som det förtjänar. Frågan är dock om det finns någon sådan mottagare som bryr sig.

sierrabild.jpg
From Los penetrados, 2008

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2009 | 2 kommentarer

Del 698: Vad är konst ? Del 2 nu ute!

Vad-är-konst-frågan förlorar aldrig sin aktualitet. I vårt eget nu famlar konsten efter att finna sin förlorade identitet. Det har inte hjälpt att tillkalla hela samhällets problemsfär som bränsle för konstproduktionsmaskineriet.

Mitt eget lilla bidrag är videoserien på YouTube. Del 2 finns till beskådande:

WHAT IS ART? DEL 2

(se bl a en originell föreläsningsmiljö, hör och se Baudelaire uttala sig och notera det dramatiska slutet)

Professor James I. Porter vid California University skriver i det nyutkomna numret av British Journal of Aesthetics om P. O. Kristellers The Modern System of the Arts (svensk översättning i Kairosserien nr 2). Han kritiserar Kristellers välkända artikel om hur gruppen av De sköna konsterna kom till och vilken betydelse den haft.

Det finns anledning att revidera Kristeller i flera avseenden. Hans slutsats är att de sköna konsterna bildade sitt eget system runt mitten av 1700-talet. Kristeller ställer inte särskilt stora krav på exakthet. Trots att medlemmarna i gruppen de sköna konsterna åkte lite in och ut vill han ändå mena att i det stora hela var systemet konsoliderat.

För den som inte känner till det här kan sägas att det alltså rör sig om litteratur, musik, måleri, skulptur, sång, teater, dans och arkitektur. Dessa kom att bilda den estetiska kategorin de sköna konsterna. Frågan är bara när detta skedde. Och dessutom på vilka premisser som de är ”estetiska”.

Kant i Kritik av omdömesförmågan från 1790 (som har haft och har en närmast ofattbar betydelse för konsten) fick inte ihop den gruppen utan tillade t ex retorik och trädgårdskonst. På goda grunder kan man betvivla att saken är fullt så enkel som Kristeller tänkte sig. Och även när man fick systemet att bli någorlunda cementerat (perfekt kan det aldrig bli eftersom det konstant finns kandidater som vill tränga sig in med mindre eller större framgång) återstår problemet med vad de har gemensamt. Först kan detta verka enkelt: de har skönhet eller det estetiska som gemensam nämnare. Emellertid går det inte med vilken skönhet som helst. Kant skruvade upp eldkraften på detta begrepp till den särskilda, andliga skönheten. Tidigare hade skönhet varit något för finsmakare främst för överklassens avkoppling och intresse.

Men Kants skönhet räcker inte heller. Filosoferna efter honom gav skönhetsbegreppet en annan inriktning. Det styrdes alltmer in i konsten och blev något som konstnärerna skapade. Och inte nog med det också själva skönheten förlorades och ersattes av en uttrycksfull och överskridande estetik vars innebörd aldrig har kunnat definieras. Dessutom skulle den här skönhetsversionen betyda full identitet och autonomi för konsten – vilket tog sin tid.

När jag skrev min doktorsavhandling Konst och konster (1987) siktade jag på 1750 – 1800 som konstens uppkomst. En revision är nödvändig. Konsten i modern mening (då att komma ihåg att det inte finns någon konst i någon annan mening) uppstår efter 1850. En långt mer realistisk utgångspunkt som innebär att konstens historia är ca 150 år.

Samtidigt skall man inte glömma att Kant & de tyska filosoferna spekulerade i något som överhuvudtaget inte finns. Om vi säger att konsten uppstod 1850 är det med förbehåll att det helt och hållet är ett misstag. Misstaget har inte rättats till trots flera allvarligt menade försök. Diskussionerna som fördes på 1960-talet och ännu mera uttalat under postmodernismen under 1980-talet var i närheten av en sådan revision men den blev aldrig av.

Därför haltar konsten fram med en historia och en identitet som är helt missvisande. Site Salon har aviserat ett seminarium om postmodernismens aktuella betydelse. Detta sker på Miliken Gallery den 7 mars. Man kan dock utgå ifrån att frågan om konsthistoriens revision inte hamnar på agendan.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Projekt, Tillståndet i konsten 2009 | 6 kommentarer