Ett skatologiskt intresse har uppstått bland kommentarerna med anledning av utställningen i Malmö om att ”i anus finns ett väldigt faktiskt motstånd.” Här lurar pekoralet men det finns konstnärer som inte nöjer sig med undersökningar och funderingar. Alexander Brener har skapat sig ett namn som notorisk galleribesökare med trängande behov. Han är portad på de flesta ställen och har därför tvingats att söka sig till allt mindre kända platser. Hans konstnärliga teknik är densamma, han kommer, gör ifrån sig och varierar sedan temat i performancestil: Smeta på fönstren, fylla handen och erbjuda osv. Tekniken har han tillämpat länge och hans mest omtalade framträdanden skedde framför en van Gogh-målning. Han uppenbarar sig med sin flickvän Barbara Schurz vars profil återfinns i hennes performanceteknik: att masturbera offentligt.
De protesterar mot konstens kommersialisering och mot dess borgerlighet. Brener har härjat i Sverige vid ett tillfälle. Det var när Oleg Kulik gjorde sitt hundframträdande på Färgfabriken under 1990-talet. Då förstörde han en kollegas verk. Han har avtjänat ett fängelsestraff för att i ett museum i Amsterdam ha målat ett dollartecken på en bild av Malevitj.
Konstvärldens motdrag har varit att ignorera hans framträdanden och att ge honom så lite publicitet som möjligt. Med begränsade möjligheter har Brener blivit alltmer urskillningslös. Som man kan läsa här gav han sig nyligen på ett icke-kommersiellt galleri. Taktiken är nog inte den bästa men han finns i alla fall med, ehuru kraftig fallande, bland de 20 000 främsta konstnärerna i världen.
Alexander Brener på artfacts
Daniel Birnbaum kommer i nästa vecka att släppa namnen på de deltagande konstnärerna i Venedigbiennalen. Han meddelar i DN tre namn som skall spela en stor roll i hans tema World Making: Öyvind Fahlström, Gordon Matta-Clark och Andre Cadere. De två första namnen är lite förvånande eftersom de har valsat runt i samtidskonsten alltsedan de fick stort utrymme på Catherine Davids Documenta 1997. Cadere är dock fortfarande fräsch trots att han avled redan 1978. Hans berömmelse vilar på hans stänger, runda, tämligen långa och i regel med olika färger. Dessa bar han till diverse platser och utställningar som han inte var inbjuden till. En liten men intressant variant på temat att ställa ut oberoende. Harald Szeemann bjöd in honom att promenera med sin konst på Documenta 1972 vilket han klokt tackade nej till. Cadere är på stark frammarsch i konstvärlden.
Andre Cadere med stång
