Del 713: En vinglande kritiker och engelskt missnöje

För några dagar sedan skrev Mikael Olofsson i GP om konstskandaler. Ett vanligt ämne för konstskribenterna är att berätta om hur utsuddad gränsen är mellan konst och icke-konst:

”I den mån gränsen ännu alls är urskiljbar så släpas konst och verklighet fram och tillbaka över den. Inte undra på att den suddas ut.”

Det låter sig sägas men är i det närmaste fullständigt ointressant. En gång i tiden, under modernismen betraktades konst som något som alltid hade ett betydande värde. Varje gång konst kom upp blev det därför en het fråga, här fanns det något värdefullt. Men nu är vi inte där längre och vi har istället massvis med dålig konst. Sådan får gärna ligga och slira i gränsområdet mellan konst och icke-konst. Ingen bryr sig om det. Men, Olofsson tänker tydligen inte på att gränsen är lika knivskarp som alltid när det handlar om bra konst. Då är det inget snack om vad det rör sig om.

Efter denna vingliga inledning tar sig skribenten in i det ämne han siktat på, konstskandalerna och särskilt Odells. Vi vet redan att den skandalen har fått konstvärldens välsignelse. Trots några smärre övertramp (kunde ha skadat svag grupp) ansågs det inte värre än att det kunde aktivt försvaras.

Min skandal blir också berörd:

”Effekten av Lars Vilks verk var enorm, men förutsägbar och cementerande. Oavsett avsikten blev dess verkan reaktionär.”

Linjerna är lite öppna i det här uttalandet. Cementerade den konstvärldens hyckleri med den konstnärliga friheten? Kanske hjälpte händelsen till men jag tror inte att effekten blev annan än att hyckleriet blev synligt. Trots att konstvärlden ansåg att den begränsning av friheten man ivrade för ingår i dess politiska agenda. Jag får vara nöjd, projektet blev betydligt bättre än som det såg ut från allra första början. Konstvärlden kom faktiskt till skott och ex-kommunicerade konstnären. Och så var det klart att en del av konstens gränslöshet hade en lätt synlig gräns.

Sedan är frågan vad Olofsson menar med att dess verkan blev reaktionär. Så långt är det riktigt att en kränkning av en religiös Islamsk symbol exklusivt och av vissa grupper ses som ett reaktionärt beteende. Men blev verkan reaktionär? Hela den danska fejden medförde inga mätbara effekter om hur danskarna såg på sina invandrare. Skulle denna svenska konsthändelse, trots allt mycket mildare, kunna åstadkomma något sådant? På ett sätt, men så menar han säkert inte, har han rätt. Idag kan man inte längre publicera några bilder som kränker profeten. Reaktionärt på sitt sätt, men här slår den egendomliga politiska inverteringen till, vänster blir höger och höger blir vänster.

Men förmodligen är den generella slutsatsen att ingen tog skada av den debatt som så uppenbart inte dominerades av någon falang.

I The Guardian har den välkände kritikern Jonathan Jones klagat över samtidskonsten: ”All the shallowness of modern mass culture began in avant-garde art 40 years ago. We’re Warhol’s ugly brood”.

Konsten har förlorat sin själ. Jones är inte någon uttalat konservativ kritiker men här har han kommit med en bekännelse som visar att polityren är tunn.

Michael Archer (kritiker, konsthistoriker och rektor för Ruskins konstskola) griper berättigat in. Men just då, när mina sympatier vilar entydigt med Archers inlägg kommer en liten arbetsrapport:
”I read his words at the end of a fortnight in which I had discussed with my students a range of contemporary artists whose work variously deals with economic exploitation in west Africa, the fraught politics of Israeli-Palestinian relations (from a number of perspectives), the quality of urban experience in India, the indelible trace of the holocaust in central Europe, power relations between central America and the US, and much more. All this work had been exhibited in Britain within the past year or so. All of it, too, was able to speak as it did of the human dimension to these issues through the command of the artists concerned over the possibilities inherent in the imagery and materials they used.”
Ett rejält paket med korrekt socialkritik. Och, som många gånger sagt, visst kan sådant vara intressant att ta in i konsten, men varför? Archer är också övertygad om att konsten kan tillföra mänskliga dimensioner åt dessa politiska händelser. För vem då?
Nå, Jonathan Jones är i grund och botten en maskerad modernist, Michael Archer lever kvar i det tidiga 2000-talets nu nattståndna socialkritiksiver. Det är verkligen tid för någon som kan ge en sansad bild av vad konsten kan göra för något. Och framför allt vad den inte förmår.

För den som vill se ett nyskapat socialkritiskt musikverk, men överfört i symbolisk form, kan klicka till här.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

18 svar på Del 713: En vinglande kritiker och engelskt missnöje

  1. Christer Eriksson skriver:

    Tack för din symbolrika video om de otygliga och fria naturkrafterna. Men är det samma krafter som du saknar inom konsten idag när du skriver: “Idag kan man inte längre publicera några bilder som kränker profeten. Reaktionärt på sitt sätt, men här slår den egendomliga politiska inverteringen till, vänster blir höger och höger blir vänster.”?

    Jag tänker mest på att du själv är ju ett levande exempel på en otyglig och fri naturkraft som inte låter dig hindras av hot om repressalier.

  2. TJ skriver:

    Warhols katastrofala inverkan på konsten var ju (är) en av Ulf Lindes teser. Jag frågar mig hur hypen kring W. skull ha kunnat vändas. Någon slags omskolningsläger för alla som tyckte om W:s konst? Ja, jag tror faktiskt att omskolningsidén hade varit gångbar, på nåt sätt i linje med modernismen.

  3. Lars skriver:

    TJ. Det fanns ingen och finns ingen “räddning”. I början av 1960-talet var modernismen slutkörd och trovärdigheten på formernas gudomlighet förlorade snabbt i trovärdighet. Rothko som personifierar ett religiöst förhållande till konsten var ursinnig på pop. Om du tänker efter är den modernistiska tanken omöjlig. Den är på väg mot något som infriar ett hopp genom att nya former visar att estetiken kan utvidgas på det mest häpnadsväckande sätt. Drip o drop och kasta färg samt en vit kvadrat allt lika fullt av skönhet och andlighet. Omskolas till det? Modernismen har inte mer att erbjuda än att ta ett varv till med variationer. Och ett till. De många modernister som finns idag kan skapa trevliga bilder ibland underfundiga. Men det är ett för litet mål för en så stor tanke som konsten. Konsten kan aldrig finna sig i att bli punkt slut dekorativ.

  4. Lars skriver:

    Christer. Jag vill inte överdriva konstens problem idag. Många gånger har jag nämnt vikten av att skapa en standard. Den internationella samtidskonsten har haft ett sådant problem, alltså hur måttstocken för kvalitet skall se ut. Endast genom konsensus och normer kan förutsättningarna för en fortsättning bli möjliga. Men nu har vi hamnat i en något överdriven standardsituation. Det är inte bara jag som ser det.

  5. Christer Eriksson skriver:

    Jag förstår vad du menar Lars. Man behöver inte verka inom konsten för att förstå vikten av enhetlighet och standard. I mitt nuvarande yrke sliter jag själv med andras inkonsekvens och bristande förståelse för regelverkets betydelse för en fungerande affärsverksamhet.

  6. pbuh skriver:

    Til Gregorius

    “Efter Mohammed (pbuh) har Kurt Westergaard nu tegnet Gregorius Nekschot” – står det vistnok på hollandsk.

    Efter mødet i København sad jeg en times tid med en Nekschot klædt i civil over en pibe og en cigar, og studerede hans civilliserede, rene træk og hans fremtoning i det hele taget. En stærkere kontrast til hans tegninger, kunne man ikke forestille sig. Jeg havde mit kamera i lommen, men jeg var ikke det fjerneste fristet til at bruge det. Efter mange år vågner der et jagtinstinkt, når man er overfor et særligt motiv, men man fotograferer ikke gennem mange år, uden at lære grundigt, hvornår man ikke skal fotografere. Særligt pressefotografer tvinges til at bryde deres egne personlige grænser. Men kan jeg tillade mig mere kræsne grænser, som regel da. Selvom jeg ikke er religiøs, fotograferer jeg meget nødigt under kirkelige handlinger. Jeg bryder mig ikke om at fotografere lidende, syge eller døde mennesker. Omvendt er det altid pirrende at tage “forbudte billeder”, men kun dem man kan stå inde for. Og så er der selvfølgelig alle dem man godt må fotografere, men som ikke vil offentliggøres. Nekschot var én af dem, hans liv afhænger af det. Men når man tit er “lutter øjne”, så sidder ansigter fast i hukommelsen længe, man behøver egentlig ikke billederne.

    http://snaphanen.dk/2009/03/19/religionskritikkens-n%c3%b8dvendighed/

  7. TJ skriver:

    Lars, min tanke var att eftersom denna epok trodde på omskolning, med lysande exempel från Kina, borde det ha varit en metod som också passat modernisterna, socialt moderna som de ville vara.

  8. Lars skriver:

    TJ. Här talar vi om religion. Att skola om sin andlighet är ett intressant experiment men svårt att genomföra.

  9. Mazyar Saffar skriver:

    Jag förundras än idag över hur religionsfriheten och människors rätt att inte kränkas på grund av sin tro så obalanserat kunde offras på yttrandefrihetens altare till förmån för en onyanserad konstnärs hatdränkta budskap.

    Lars Vilks extrema “Clash of Civilizations” retorik och “Either you are with us, or you are with the terrorists” attityd är passé. Iranier världen över gratuleras välkomnande inför firandet av det persiska nyåret av Amerikas sittande president Barack Obama i en tid av utpräglad islamofobi.

    Svartvit småsinthet och tvådimensionell hatretorik som Lars Vilks på en mindre skala bland andra, såsom George W. Bush på en större skala, är goda representanter för, överskuggas med besked av genuint ansvarstagande och humant ledarskap. Obama bekräftar därmed att han är en man av handlingskraft som står för sina ord:

    Question: Senator, you’ve said before that you’d meet with President Ahmadinejad. Would you still meet with him today?

    Obama: Yeah, nothing’s changed with respect to my belief that strong countries and strong presidents talk to their enemies and talk to their adversaries. I find many of President Ahmadinejad’s statements odious and I’ve said that repeatedly. And I think that we have to recognize that there are a lot of rogue nations in the world that don’t have American interests at heart. But what I also believe is that, as John F. Kennedy said, we should never negotiate out of fear but we should never fear to negotiate. (Sen. Barack Obama, Press Conference, New York, NY, 9/24/07)

    http://www.youtube.com/watch?v=HY_utC-hrjI&eurl

    Eide shoma mobarak!

    Mazyar Saffar, Masterelev i Mänskliga Rättigheter.

  10. Lars skriver:

    Ja, Mazyar. En stilla undran blott: När jag läser ditt inlägg undrar jag vem det är som är hatdränkt.

  11. Allah skriver:

    ???? ????

    Kondom är mansförtryck

    ???? ????

  12. Allah skriver:

    ???? ????

    Mazyar Saffar´s orediga inlägg väcker dubier om att han är avkomling till ingifta föräldrar

    ???? ????

  13. Christer Eriksson skriver:

    Mazyar Saffar, Masterelev i Mänskliga Rättigheter.

    Om du verkligen läser mänskliga rättigheter vid universitetet så borde du veta att det redan finns inskränkningar i yttrandefriheten, såsom förtal av individer och hets mot folkgrupp, men det är också en mänsklig rättighet att kunna ifrågasätta andras politiska och religiösa övertygelser.

    Du behöver inte heller vara rädd för att religionsfriheten har offrats på yttrandefrihetens altare. Jesus, Muhammed och Moses är nämligen inga juridiska personer och kan därför inte ställa krav på något särskilt lagskydd. Religionsfriheten ger dig emellertid rätt att förhålla dig fri till alla religioner där du får lov att konvertera till judendomen eller bli ateist efter eget behag.

  14. ? skriver:

    @ Mazyar Saffar

    Hvordan har du det egentlig med msulimers religionsfrihed?

    Kan de frit konvertere til kristendommen?

  15. ? skriver:

    @ Mazyar Saffar

    Hvordan har du det egentlig med muslimers religionsfrihed?

    Kan de frit konvertere til kristendommen?

  16. Mazyar Saffar skriver:

    Christer,

    Din uppfattning är ytterst basal. Om du verkligen intresserar dig för Mänskliga Rättigheter och hur lagen bör formas därefter, inte minst i fråga om yttrandefriheten, så föreslår jag att du fördjupar dina kunskaper genom att läsa följande artikel angående rättigheter i konflikt, i vilken Lars Vilks bland andra behandlas mycket konsekvent:

    http://www.mazyar.dinstudio.se/filearea_12.html

    Den heter ”Kolonialistiskt helgon i rättighetskatalogen. En reflektion över yttrandefrihetens status” och är skriven av Elena Namli som är docent i etik.

    Mazyar Saffar

  17. Christer Eriksson skriver:

    Mazyar Saffar

    Tack för detta inlägget för nu förstår jag att Karim Göransson, som gästade Vilks blogg i början på februari, och du är samma person. Jag blev först lite orolig för kvaliten på utbildningen vid universiteten eftersom Karim Göstasson också hävdade att han studerade mänskliga rättigheter, men nu förstår jag ju att det bara är en engångsföreteelse.

    Sedan mindes jag att samma signatur som din egen, Mazyar Saffar, har gjort ett mindre hedervärt inlägg mycket tidigare här under del 374. 2007/08/27 kl. 22:43:07. https://www.vilks.net/?p=966.
    Det är ett inlägg som knappast ger en bild av en människa med intresse för mänskliga rättigheter.

  18. Lage skriver:

    Mazyar
    Religionsfriheten känner jag igen från grundlagen, men “människors rätt att inte kränkas på grund av sin tro”, vad är det för en mänsklig rättighet? Har du kommit på den själv?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.