Del 745: Språkbegär

När det handlar om den internationella samtidskonsten är det givetvis så att uti den är ambitionsnivån monstruös. Oavsett var man befinner sig och med vilka resurser man spelar. I morgon öppnar en utställning på det relativt okända Galleri Oro (saknar hemsida) i Göteborg.

Utställningen har fått namnet ”Mikrofiktioner” och om jag förstår saken rätt kommer uttrycket från en kurs som Fotohögskolan har haft och där utställningens curator Sinziana Ravini deltagit. Var ”mikrofiktioner” kommer ifrån och var uttrycket är gångbart kan man fråga sig. Det engelska ”microfiction” är något helt annat, det betyder bara en kortare berättelse.

Lite intressant är ändå anslaget även om jag har lite svårt för den överdrivna högdiskursen:

”’Globaliseringen’, ’neoliberalismens triumf’ och ’det fria informationssamhället’ har blivit vår tids nya stora berättelser, samtidigt som bloggosfären skapat en inflation i personliga berättelser. Alla talar men ingen lyssnar.”

”Mikrofiktioner är en utställning som tar sin utgångspunkt i en rad konstnärers begär efter ett annat språk. Ett mikrofiktivt språk som zoomar in, förstorar upp och fiktionaliserar. Ett språk som blottlägger varats absurditet, begärets hemlöshet och fiktionens instängdhet. Men också möjlighet. För om allting är text, fiktioner, manipulationer, ja då är heller inte vetenskapliga och teoretiska förklaringsmodeller något annat än mer eller mindre skickligt berättade historier. Att berätta en så intressant historia som möjligt blir då lika mycket ett estetiskt som etiskt imperativ.”

Är det så att alla talar och ingen lyssnar? Man kan nog förstå att det inte går att få något genomslag bara för att man skriver en blogg. Samtidigt skapar många bloggare sin egen krets och får sina diskussionspartners. Och det påminner om det man önskade sig under postmodernismen, att det skulle finnas lokala språkspel utanför de stora berättelserna. För stora berättelser får vi av nödvändighet hela tiden. De högdiskursiva postmodernisterna kunde förstås inte fatta att de lokala språkspelen inte precis skulle bli några filosofiskt eller konstnärligt avancerade företeelser. Med få undantag är bloggosfären som det allmänna debattläget i samhället men kvalitativt sämre eller mycket sämre. Något som inte hindrar att de fungerar för diverse små nätverk.

Nu talar curatorn om ”en rad konstnärers begär efter ett annat språk”. Där får man nog tala om att braka genom en öppen dörr. Det moderna konstbegreppet konstituerades genom konsten som ett eget språk, ett fullföljande av filosofins diskurs för att formulera Det Absoluta. Detta, naturligtvis helt teoretiska språk skulle med lätthet klara av sådana småsaker som curatorn nämner ”varats absurditet, begärets hemlöshet och fiktionens instängdhet”. Emellertid råkar detta språk vara en andlig överansträngning av de tyska filosoferna. Något sådant språk har aldrig funnits och kommer heller inte att finnas. Ett språk är ett språk bara om det kan översättas till andra språk. Men begär efter det omöjliga har av tradition sin plats i konsten. Och konsten har därför en historia som handlar om just den saken.

Alla förklaringsmodeller är berättade historier. Men alla har inte samma värde. Och om historiernas värde råder sällan någon större oenighet.

Fiktionen som gestaltas fiktivt fortsätter sin seriösa vandring genom konstnärsleden. Idag har vi kommit till Spencer Finch som förmodligen kommer att visa något spektakulärt ljusprojekt i Venedig. Redan nu kan ni se hur Finch gör ifrån sig i Ladoniabiennalen.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 745: Språkbegär

  1. Leo Park skriver:

    “…skapar många bloggare sin egen krets och får sina diskussionspartners. Och det påminner om det man önskade sig under postmodernismen, att det skulle finnas lokala språkspel utanför de stora berättelserna.”

    På vilket sätt skapar bloggosfären nya språkspel på ett sätt som inte en samling människor som diskuterar i en lägenhet gör? Finns det verkligen en radikal skillnad i skapandet av nya språkspel förutom den globaliserande aspekten?

  2. Lars skriver:

    Leo. Du har nog i princip rätt. Skillnaden mellan de rådande berättelserna och bloggarna är inte så stor förutom kvalitet. Det är väl närmast upprättandet av dessa samlingspunkter för språkspel som skiljer sig från det att träffas i en lägenhet. Det finns tillträde för många fler, det är officiellt och alltid tillgängligt.

  3. Hur farlig är Omar?! skriver:

    Lars,
    Jag kan hålla med dig om att risken för att just Muhamed Omar blir militant kanske inte är särskilt stor. Men islamhotet i Sverige hänger inte på en enda person.
    Omar är bara en av många representanter för en grupp som växer i landet, och som på olika sätt arbetar för ett gemensamt mål; islamiseringen av Sverige. Alla i gruppen nöjer sig inte med att skriva riggade dikter och trampa på flaggor. Många är beredda att gå betydligt längre. Vi har redan flera exempel på det.
    Sverige är idag en bas för den internationella muslimska terrorismen. Här rekryteras jihadister och skickas till Irak och Afghanistan och här samlas pengar in som vidare sänds till terrororganisationer. Muslimer har redan lyckats infiltrera vitala instanser i Sverige, ta sig in i maktens främsta boningar (de har representanter i självaste riksdagen), de bygger moskéer och koranskolor i varje vrå, smugglar in fler och fler muslimer i landet, de kommenderar ut sina snorungar för att ställa till med bränder och skadegörelse, attackera polis, brandkår, ambulans och räddningstjänst mm.
    Det faktum att vi diskuterar Muhamed Omar är i sig illavarslande. Ni har nu accepterat att den sortens terrorister och terroristanhängare bor i vårt hem och är en del av vår vardag.

  4. Lars skriver:

    Hur farlig… Det går aldrig att hedja att det uppstår grupper av extrema rörelser. Vi har ett antal av diverse sorter i det här landet. De som hörsammar en militant fundamentalism är ytterst få och är förmodligen inte heller någon fara. Det verkliga faran i det här landet är fetman.

    I Danmark gjordes en undersökning av hur många muslimer som önskade sharialagar. Det visade sig vara 18 %. Med andra ord är 82 % inte intresserade.

  5. Ytringsfrihed under pres skriver:

    “I Danmark gjordes en undersökning av hur många muslimer som önskade sharialagar. Det visade sig vara 18 %. Med andra ord är 82 % inte intresserade.”

    Du har næppe forstået undersøgelsen i sin helhed. Kun et lille mindretal på 18 procent ønskede ifølge undersøgelsen sharia-lov, men 80 procent af de adspurgte personer med muslimsk baggrund ønskede, at der skulle være mulighed for at skride ind overfor avisers trykning af “upassende” tegninger. Så situationen er desværre ikke så lys, som du skitserer den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.