Del 752: “På riktigt” kontra “mer abstraktion”

Jag antar att de flesta redan har uppmärksammat Anna Odells framträdande i DN och SvD där hon lägger fram sitt projekt. Jaha, det blev inte så mycket mer än vad vi redan hade. Jag kan förstå varför Daniel Birnbaum framhäver abstraktionen som en huvudkomponent i sin Venedigbiennal.

Efter 16 år med social kritik och efter att ha sett Nicolas Bourriaud framhålla essensen i sin relationella estetik som den verksamhet som fullt ut blir identisk med verkligheten och eventuellt förändrar den, ja, då kan man börja summera en epok. Konsten är bra på att göra något till konst och att förändra konstbegreppet. Det är inget som helst problem att föra in angelägna sociala och politiska ämnen i konstsfären. Konstvärlden tackar och tar emot. Men i samma stund projektet skall ta fart in i verkligheten utanför blir det tvärstopp.

Anna Odells projekt är en socialkritik i trendens utmattningsfas. När hon i dagens presentation berättar sin egen historia förstår man att hon tänker sig att allt hon gör, görs ”på riktigt”. Hon skall lägga fram en kritik av psykvården som skall starta en viktig debatt om vad som är rätt och fel i den världen. Men världen utanför har hittills alltid struntat högaktningsfullt i konstens bekymrade engagemang i det sociala. Däremot är allmänheten mer än villig att kasta sig över den engagerande frågan om det handlar om konst och vad som är tillåtet att göra.

Konstvärlden har gett sitt stöd åt projektet, ett stöd som mest är ett försvar mot den totalt överdrivna ilska som utlösts till både höger och vänster. Det grundläggande postulatet är också uppfyllt: Arbetet kritiserar den starkare parten och tar ställning för den svagare.

Med dagens utspel försvagas de konstnärliga möjligheterna eftersom Odell nu inte längre har fler kort att spela. Jag utgår då ifrån att hennes historia inte är en ren fejk (vilket skulle vara en formidabel vändning). Tolkningsutrymmet har krympt mot noll och projektet illustrerar ett personligt upplevt problem. Det intressanta med hela projektet är den gamla vanliga visan: Vad som är konst. Den frågan kan sätta sinnen och medier i brand och hela den föreställningen är ett storartat sceneri där världen inte kan få nog av att avfyra sina kanonader. Men när saken skall in i verkligheten förstummas konsten och dess fatala oförmåga att åstadkomma något blir samma repris som vi har kunnat följa under åratal.

Konst har ingen glädje av att bli illustrationsobjekt till ett personligt engagemang. Ett visst mått av likgiltighet och ointresse är alltid nödvändigt. När det sociala innehållet kom in som huvudtema i konsten var det försåtligt. Man kan lätt få för sig att det var ”på riktigt.” Det var aldrig det. Ett socialt innehåll är framför allt trend och stilfråga, något som kan estetiseras.

Alltså: Mer abstraktion. Det sociala finns med ändå men inte som besvärande pekpinne. Därför är det ingen överdrift att påstå att dagens biennalkonstnär fungerar särdeles väl just nu.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2009, Venedig 09. Bokmärk permalänken.

20 svar på Del 752: “På riktigt” kontra “mer abstraktion”

  1. Linda skriver:

    Anna Odells advokat, fd JämO, Claes Borgström, har nu berättat i en intervju om det eventuella kommande åtalet mot henne.

    http://www.svenskbladet.se/halsa/index.php?alias=svenskbladet_moter_claes_borgstrom.html

  2. Björn skriver:

    Du har i princip rätt Lars, men ändå fel. Med den medieuppmärksamhet Odell fått kan hon fortsätta göra konst med sjukdomstema/sjukhustema/mentalstörningtema i många år. Hon kan göra en utställning med bilder av sig själv i spännbälte. Hon kan göra en med bilder av sig själv i sjukhusrock på broar. Hon kan göra en med bara fotografier av sjukhus. Verkar faktiskt som att hon fått mentalvården i svajning och det är bra jobbat av en fd mentalsjuk. Trovärdigheten är mycket stor, även i de breda lagren när “slöseri med skattepengarna – snacket” har lagt sig. Ingången till konstvärlden har hon, vad det hänger på är att hon har en estetik som på ett tillfredställande sätt knyter an till de krav konstvärlden ställer.

  3. Lars skriver:

    Björn. “Trovärdigheten är mycket stor”, skriver du. Är det du som tycker det? Jag tror inte att hon får med sig särskilt många på det. Socialkritiken befinner sig dessutom på det lutande planet. Men det hon har är att hon har blivit ett namn och det kan hon säkert utnyttja men mitt tips är att hon kommer att göra lite andra saker.

  4. Jesper Pålsson skriver:

    Man kan inte förklara bort Anna Odell på det viset. Det kan man inte. Det får man inte. Hennes verk är det mest verkliga jag har hört talas om. Vi behöver alla Anna.

    //Jesper Pålsson, Estetisk vägledare

  5. Ben Avig&Rät skriver:

    MYCKET har sagts om Odells examensjobb, “sjuk i den sjuka psykkulturen”. Nu har estetikens vägledare satt henne på en pidestal. Konsten har många svansar, djävulen brukar som oftast bara avbildas ensvansad i en konsthistorisk spegling.

    Gult blir inte gulare bara för att man enbart målar med den gula färgen, allt är inte guld som glimmar. Alla gör vi en tavla då och då, om det sluttar under våra fötter, kanske vi gör den reflektionen att vi befinner oss på ett sluttande plan. Tvärvetenskapliga projekt med ett konstverk i centrum, abstrakt absurdistisk tematik med esoterisk behållning för den invigde angående verkets möjliga verklighet tenderar att marginaliseras i ett alltmer pluralistiskt samhälle där symbolikens reliker krockar i, “kanske i en animerad rondell”.
    Länge leve estetiska vägledare! Välkomna till klubben som har vetskap om hur världens befolkning har det! Omvärldsanalytiker, hygientekniker, folkpartister, ja, listan…

  6. Lars skriver:

    Jesper. Det är det verkliga som är det verkliga problemet. För mycket verklighet på fel sätt. Christoph Büchel som lastade in ändlösa mängder av materiall installationsverklighet lyckades få till gångbar och problematisk verklighet. I Odells fall är innehållets verklighet alltmer baktungt. Som jag har sagt är det inte saken utan bredvid saken, att göra en sak men egentligen en annan. Men då gäller det att hålla ett bestämt avstånd till engagemanget och det personliga missnöjet.

  7. Leo Park skriver:

    De sociala frågorna tar sig in i konstskapandet, men tar sig inte ut igen, menar du. Det betyder alltså att allt som kommer att behandlas i den offentliga debatten rörande Odell kommer att handla om konst/inte konst, och ingenting om psykvården. Det ligger mycket i det men stämmer inte helt.
    Händelsen på Konstfack, med dess olika delar, har tagit sig in på dagordningen. Om ännu en konstskandal inträffar (som ex. NUGs “Territorial Pissing”) kopplas den ihop med den förra. Samma sak skulle gälla ytterligare en händelse rörande psykvården. Det har öppnat upp för en offentlig berättelse som går att spinna vidare på. Öppningen kanske är liten, men den finns.

  8. Lars skriver:

    Leo. Visst finns det alltid en möjlig öppning. Men jag har mycket svårt att tro att psykvården, de medicinska vetenskaperna eller ens debattprogrammen i tv kommer att sätta igång en diskussion om psykvården utifrån Odells projekt. Hon betraktas som missnöjd patient och inte som auktoritet. Man har också försökt att ifrågasätta hennes auktoritet som konstnär men där fick hon konstvärldens stöd. Men den kan inte ge något stöd för att hon skulle vara en auktoritet i en annan disciplin.

  9. Auktoritet skriver:

    Precis som du Lars inte är en auktoritet i någon av de många samhällsvetenskapliga discipliner som du så genomgående och dumstolt uttalar dig om. Dina analyser hör inte ens hemma på välvillig grundkurs i statsvetenskap. Det är ren underhållning att läsa dig skriva om demokrati och samhällsfrågor etc. Som att titta på en improviserad clown akt vid den mobila cirkusen som stannat till i byn över dagen. Du gör bäst i att hålla dig passiv och låta de vuxna sköta politiken. Eller du får rättare sagt finna dig i att så är fallet. Att det inte finns ett seriöst utrymme för din röst. Inte sagt att du inte kan fortsätta retas med dina små videoklipp. Det hör det outvecklade sinnet till. Men du kan i ärlighetens namn inte tro att ansvarsfulla människor tar dig på allvar. Du är i allmänhetens ögon en desperat konstnär utan självrespekt som har ersatt ett onyanserat absolutistiskt sanningsanspråk med ett annat. En medioker bloggare utan någon som helst ledarförmåga, och utan någon som helst auktoritet över de frågor som du tar dig vatten över huvudet.

  10. Lars skriver:

    Auktoritet: Och med vilken auktoritet gör du ditt uttalande? En desperat kommentator?

  11. Yngve Rådberg skriver:

    Visserligen försvagar den desperata tonen auktoriteten i Auktoritetens anklagelser. Men jag blir ändå nyfiken. Bland annat på påståendet att Lars “ersatt ett onyanserat absolutistiskt sanningsanspråk med ett annat”. Den lansen har jag också försökt dra mot Lars, men den föll platt till marken när det visade sig att motståndaren märkligt nog inte verkade anse sig behöva försvara vare sig en absolutistisk eller relativistisk position. Han byter bara plats när det blir för trångt. Otroligt frustrerande.

    Jag har bestämt mig för att gilla läget – gilla Lars för hans andra kvaliteter – trots att jag inte tycker att jag har fått tillfredsställande svar på vissa av mina frågor. Så nu står hoppet till dig, Auktoritet. Ge oss exempel på vad du menar.

  12. Björn skriver:

    När överläkaren på S:t Göran säger; ”hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol”, så blir det hela något annat än socialkritik. Projeket kom att handla om att hennes personliga erfarenheter inte ryms inom ramen för den gemensamma idén om hur vårt samhälle ska se ut. Det blir Solzjenitsyn – nivå på det hela. Projeket är ett självporträtt och sådana kan man göra hur många som helst. Det behöver naturligtvis inte bara vara självporträtt i sjukhusmiljö, det kan vara överallt eller ingenstans, men nu har landstingspolitiker och sjukhuschefer tappat sitt tolkningsföreträde, och Odell har gjort det till sin egen spelplan, vilket egentligen är ganska förbluffande. Konstnären berättar om sig själv, och vad folk hör och ser är detta; de gemensamt finansierade kollektivfunktionerna ska hjälpa oss, men förtrycker oss i själva verket. Det kollektiva ansvaret är problematiskt.

  13. Lars skriver:

    Hej Yngve. Jag tror inte du skall ställa några förhoppningar på Auktoritet. Det är nog någon som har sprungit vilse i rondellerna. Däremot kan vi återgå till våra tidigare ställningskrig. Kanske kan det bli klarare linjer nu. Men jag kan inte minnas var mitt sanningsanspråk skulle komma in. Jag bedriver vissa åsikter och argumenterar för dem. Men påstår jag att jag hanterar vissheten?

  14. Lars skriver:

    Björn. Överläkaren på S:t Göran var uppenbarligen alltför affekterad för att styra sina uttalanden. Men i övrigt finns den alltför välbekanta genren “missnöjda patienter”. Våra vårdinstitutioner förtrycker oss – tror du verkligen det kan bli något av sådant allängods?

  15. Yngve Rådberg skriver:

    Nej, det är väl just det. Det går inteatt beslå dig med några som helst anspråk på sanning.

    Medge dock att det vore intressant att höra något exempel på en fråga som du “tagit dig vatten över huvudet”.

  16. Björn skriver:

    Och Solzjenitsyn var bara ännu en “missnöjd sovjetmedborgare”…..? Nja, det är någonting i detta som är större än så. Men än så länge finns som sagt bara en bra start, sedan är det upp till henne.

  17. Lars skriver:

    Björn. Solzjenitsyn kan inte jämföras med Odell. Jag förstår inte hur du tänker när du jämför situationen i Sovjet med den vi har i Sverige. I en diktatur har du självklart ett politiskt missnöje som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och där du inte ens har möjligheten att klaga. Missnöjda i Sverige kan klaga och det finns många instanser som kan försvara deras klagomål, men man skall komma ihåg att de subjektiva missnöjda och rättshaverister också finns.

    Om Odell har blivit illa behandlad och har fog för sina klagomål då är det i första hand en privatsak och handlar om skadestånd. Om hon menar att det är ett systemfel och att medborgarna hotas av en överväldigande och skadlig maktapparat inom sjukvården då får hon visa det.

  18. Björn skriver:

    Jag har ingenstans jämfört sovjetsystemet med det system som Anna Odell beskriver. Det handlar i första hand inte om ett politiskt initiativ utan om ett konstverk som förhåller sig till sitt ämne på så vis att det får stor genomslagskraft. Man berättar om vem man är, men det man berättar ryms inte inom ramen för den gemensamma idén om hur vårt samhälle ska se ut; och sedan reaktionerna på det. I “En dag i Ivan Denisovitjs liv” handlade det om filtstövlar eller inte filtstövlar, i Odells fall handlar det om att den som är inskriven inte ens får låna en penna.

  19. Lars skriver:

    Björn. I det sovjetiska fallet hade vi en självklar politisk inlaga i ett välkänt ämne som var ständigt uppmärksammat och debatterat. I Odells fall liknar det alltmer ett konsumentärende. Kunden klagar på behandlingen och det kan man göra men då får man komma med de precisa detaljerna. Om det finns några sådana vet vi ännu inte. Pennan, det enda exemplet jag har hört om, har varit uppe till diskussion. I psykvården är pennor ett farligt redskap och får inte lämnas till patienter.

  20. Björn skriver:

    Om man vill kan man också i Odells förarbete till sitt verk se “en självklar politisk inlaga i ett välkänt ämne som var (är) ständigt uppmärksammat och debatterat.” Först som sist är det ändå ett förarbete till ett självporträtt. Verket får vi se idag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.