Del 795: Hur är förändring möjlig?

Tack till alla kommentatorer som har inkommit med synpunktsrika inlägg. Det retrogradistiska skall jag snart återkomma till. Liksom Jacob C:s inlägg där han berör Dennis Duttons darwinistiska estetik. Äntligen lite konstteoretisk debatt det som den internationella samtidskonsten har försvinnande lite av.

Men först till min käre trätobroder Johan Lundberg som berör två grundläggande frågor i konsten. Han skriver:

”Lars, Du har förläst dig på konstruktionistisk litteratur, vilket har fått dig att tro att folk inte hade estetiska upplevelser före år 1800.”

Folk hade sannerligen estetiska upplevelser före år 1800, men även efter. Emellertid är det inte upplevelsen i sig själv som är signifikant. Det går inte att ”känna efter” om en upplevelse är skön på ett speciellt sätt. Skönhetsupplevelser uppträder i mångfalder, på olika nivåer och med markanta skillnader. Tänk bara på den klassiska uppdelningen av skönhet i det idealsköna, det burleska, tragiska, komiska, pittoreska m fl. Drar vi sedan in religion, eller religioner, får man ytterligare förvecklingar av skönhetsupplevelserna; Guds skönhet.

Om man försöker isolera konsten hamnar man i nästa svårighet: Vilken konst då? På 1600-talet betraktades mekaniken som en skön konst, fäktning och dressyrritt hörde också dit. Visst förmedlar dessa verksamheter upplevelser som kan kallas för skönhetsupplevelser.

Men med det moderna konstbegreppet skapas den särskilda kategorin av upphöjd, andlig skönhet vilken omedelbart blir tilltrasslad av att den är uttrycksfull och i många fall alls inte skön, snarare överskridande och utmanande. Därför föredrar man att inte tala om skönhet utan om det vidare begreppet ”det estetiska”. Vad som håller samman det konstestetiska är den diskursiva nivån som garanterar en existentiell grund för både verksamhet och upplevelser. Något sådant har vi inte före Kant och Kant måste dessutom kompletteras med åtskilliga tillägg innan modellen är färdigstöpt.

Johan Lundberg berör dessutom en intressant fråga som rätt sällan diskuteras. Hur är förändring möjlig i en konstvärld som alltid styrs av dem som har den symboliska makten:

”Lars, Du stångar dig verkligen blodig i ditt eviga försvar för dem som har makten. Med ditt resonemang skulle givetvis hela den modernistiska rörelsen ha varit en omöjlighet. De som satt på makten år 1870 hade ju definitionsmässigt RÄTT. Med den logiken är all form av någotsånär drastisk förändring egentligen en omöjlighet.”

Drivkraften till förändring finns i behovet av ny och överskridande konst. När en rådande agenda blir alltför konventionell och upprepande ökar behovet av förändring. Dessa förändringar sker alltid inom den institutionella ramen. Den franska salongen satt på makten 1870 men den var inte mer homogen än att den under en längre period hade tillåtit avvikande förnyare som t ex Delacroix och Courbet att exponera sina verk. Också impressionisterna visades i viss utsträckning på salongen. Vid den här tidpunkten hade kritiken växt sig så stark att den relativt snabbt kunde överta den symboliska makten.

Förändringar sker inte snabbt, de har sin historia som både är parallell med och som sammanfaller med den rådande konventionen. Uppgörelsen med modernismen som främst knyts till 1980-talet har ju sina rötter i Duchamp och Dada, surrealismen och senare i Pop, Minimalism och konceptkonst. Att övertagandet av den symboliska makten kom under 1980-talet är inte särskilt märkligt. Konstvärlden var inställd på att något måste förändras när modernismen inte längre kunde leverera något tillräckligt nytt och intressant. ”Drastiska förändringar” finns egentligen inte, de är förberedda. Det drastiska uppträder när de skall överta den symboliska makten – men då är saken redan klar. Så var det t ex på 1980-talet.

Den situation som råder just nu kännetecknas inte av ett absolut behov av förändring. Det går t ex fortfarande att åstadkomma biennaler som är tillräckligt intressanta. Konstvärlden är i det stora hela nöjd med den väldiga manifestation som Venedigbiennalen visar upp. Vad man saknar är något verkligt nytt och utmanande men behovet är inte akut.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Del 795: Hur är förändring möjlig?

  1. TJ skriver:

    En kommentar bara. Förändring har mycket med fysisk ålder att göra. När de som (jag använder mig av Vilks terminologi) har den _symboliska_ makten blivit så gamla att de ter sig löjliga eller framförallt att det ter sig löjligt att lyssna till dem – så inträffar en förändring. Mer tydligt inom konstvärlden än inom den på sätt och vis närliggande politikervärlden.

  2. Pingback: Streck i sanden « Nya Babylon

  3. Christer Eriksson skriver:

    Efter din uttömmande förklaring så äger: “Det Sanna, Det Rätta och Det Sköna. ” en annan akualitet.

  4. Johan Lundberg skriver:

    Lars, att konstbegreppet förändrats över tid är vi nog alla överens om. Det betyder dock inte automatiskt att det inte på goda grunder går att vaska fram ett slags konstens essens. Synen på exempelvis sinnessjukdom har också varierat över tid, vilket fått en del tänkare i Foucaults efterföljd att hävda att sinnessjukdom inte existerar… och så vidare….

    När det gäller den andra frågan så ligger det likaledes mycket i dina iakttagelser, men de grundar sig givetvis på det faktum att för det första är det som bekant vinnarna som skriver historia, och för det andra så uppstår aldrig några nya riktningar oberoende av det som tidigare dominerat. Skulle ett drastiskt skifte ske under 2010-talet så kommer man givetvis att kunna peka på diverse länkar till dagens konst hur än konsten på 2010-talet tar sig ut. Det nya kommer aldrig ur ingenting.

    Dock tror jag också att konsten utvecklas genom överskridanden. MEN hur ser ett överskridande egentligen ut? Rent hypotetiskt: den som idag skulle måla en Manet-målnig gör ju inte detsamma som den som för dryga hundra år sedan målade en exakt likadan Manet-pastisch. Detta är viktigt att komma ihåg: att göra en sådan sak idag eller om hundra år kan betyda ngt helt nytt i ett givet historiskt ögonblick, och kan i det ögonblicket vara just gränsöverskridande – beroende av hur gränserna i det ögonblicket ser ut.

  5. BA AB skriver:

    Begripa begrepp, vända och vrida på innebörder!

    Konstteoretiska spekulationer, konstteoretiska ställningstaganden – Själv, så håller jag på “open concept teorin ang. konstbegreppet”, vad än konstvärlden tycker och tänker…

    Lars! Är öppna koncept begreppet, helt väck i akademiska sammanhang anno 2009?

    Om folklig kultur, vad säger Ni, flitiga Vilks-bloggare om Marcus Birros avbön (dikt-uppläsning) på “Allsång på Skansen” häromkvällen? http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article5514047.ab

    Om estetikens grundbult, en frågesportfråga! – Vem är Pappa för följande rader?

    Skönheten har lika många betydelser
    som människan har sinnesstämningar.
    Skönheten är symbolernas symbol.
    Skönheten avslöjar allt eftersom den
    inte uttrycker något.

  6. BA AB skriver:

    Igår kollade jag in en brödrost som påstods vara retro, under solen inget nytt! Stenen steker ägget, men utan hönor…
    Och Lars Vilks spamfilter för denna blogg är inte av denna världen, utan något abstrakt tillägg i en parallellvärld till internetkonstens heliga nollor och ettors bildvärld och kontextuella avigsidor. Har inte Ladonia någon bra datanörd?

  7. Lars skriver:

    Johan. Svårigheterna att “vaska fram ett slags konstens essens” är att finna vad man skall vaska i. Eftersom det äldre konstbegreppet betyder alla verksamheter, alla “tekniker” inom alla områden blir det omöjligt att komma fram till något användbart. Den traditionella lösningen på detta problem är att först definiera konst som det vi alltsedan det moderna konstbegreppet inbegriper i konst: Litteratur, musik, bildkonst, sång, teater, dans, arkitektur – samt lite annat smått och gott. Den konstellationen har aldrig funnits före det moderna konstbegreppet och dessa enskilda verksamheter har inte haft den estetiska mening som vi i modern tid tillskriver den. Företeelser som vi idag skulle benämna t ex underhållning eller religiösa ritualer får räknas som konstnärliga uttryck samtidigt som vi avskriver vår egen tids d:o.

    En inte helt omöjlig parallell är fotbollsspel. Vad är essensen i fotboll? Svaret är ganska enkelt om vi utgår ifrån den moderna fotbollen som definieras av fotbollsvärlden i England under 1800-talet. Börjar man gräva bland asiater, mayakultur och medeltida drabbningar handlar det om något helt annat.

    Ett prompt överskridande är ytterst sällsynt. Duchamps första readymade från 1914 är nog det närmaste man kan komma. Erkännandet av den bygger på att – senare när tiden har gått – blir historien läst baklänges, readmades erkändes på 1960-talet genom att de då kunde få sin teoretiska förklaring utifrån den praktik som uppstod med konceptkonsten.

    Ett påpekande: “Symbolisk makt” är inte mitt begrepp utan Pierre Bourdieus.

  8. Jacob C skriver:

    Denis Dutton ägnar ett helt kapitel i sin bok åt att argumentera mot föreställningen: “But they don’t have our conception of art”. Enligt denna uppfattning skulle konst vara något specifikt västerländskt och modernt (modern betyder här från slutet av 1700-talet och framåt). Dutton skriver bland annat att alla människor delar en “a prerhetorical understanding of what art is”. Och han fortsätter:

    “Although there may be any number of difficult cases, from Lascaux caves to Andy Warhol’s Brillo boxes ti the amazing cattle markings Dinka herders so enjoy, there are also enough indisputable examples to give art an intelligible place to begin. In this respect, art is like the sciences: physics, linguistics, or medicine. As mature disciplines these sciences have developed hard-won theories that cover phenomena remote from mundane encounters with physical objects, ordinary speach, or the experience of headaches, but they nevertheless begin with such experiences. There was, for instance, human awareness of good health and physical well-being, and with it a contrasting acquiaintance with broken legs, indigestion, and death, long before there was a theory of disease, double-blind placebo testing, or any THEORY of health at all.”

  9. Johan Lundberg skriver:

    Jacob: exemplet med Dutton är ju klockrent!

    Och Lars: exemplet Duchamp är inte heller dumt i sammanhanget och kan egentligen appliceras även på de norska just nu aktuella konstnärerna. När Duchamp ställde ut sin urinoar så reagerade hans belackare som bekant med att bli upprörda: Vad är detta??? en urinoar hör inte hemma på ett konstgalleri och ännu mindre på ett konstmuseum!!!

    Vad de inte förstod var att det som Duchamp ställde ut inte var en urinoar: i samma ögonblick som han hade placerat urinoaren på ett konstgalleri hade den förvandlats till någonting annat: fått en mängd konnotationer som en konsekvens av den kontext där det placerats: på den samtida konstscenen, i konsthistorien och så vidare.

    Det är konstigt att alla modernistiskt och postmodernistiskt orienterade kritiker inte förmår att applicera dessa lärdomar på det som de ser idag. När man idag målar exakt så som man gjorde exempelvis 1850, och till och med reproducerar ett antal motiv från den tiden, så innebär ju detta något helt annat än vad det innebar 1850. När en sådan målning idag ställs ut på ett galleri får den en mängd nya konnotationer som en konsekvens av den kontext där det placerats: på den samtida konstscenen, i konsthistorien och så vidare.

    Som sagt: det är konstigt att kritikerna inte inser detta utan tvärtom reagerar likadant som Duchamps samtida vedersakare och bara utbrister: Vad är detta??? Detta hör ju inte hemma på ett konstgalleri och ännu mindre på ett konstmuseum!!!!

  10. Jacob C skriver:

    Föga oväntat håller jag med om Johan Lundbergs resonmang. Om man får tro Dutton (i The Art Instinct, 2009) så tar Duchamps nutida efterföljare Urinoaren på stort allvar:

    “Marcel Duchamp is vilified to this day for having placed the most disagreeable object he could find, a urinal, on a plinth and called it art. But his witty gesture, while not much to look at, was an act of ironic genuis, and irony is the great antagonist of kitsch. […] This, incidentely, throughs light on a curious recent development in art history: by insisting on taking Duchamp so seriously as an artistic innivator and overlooking the layers of irony in ‘Fountain’, Duchamp’s contemporary followers and their art-theory champions have returned to the traditional, bourgeois art ideal of high seriousness”.

    Så retrogardisterna är kanske, som Johan säger, vår tids sanna nyskapare. Dock skiljer de sig från Duchamp genom att de ställer ut verk som kräver hantverksskicklighet och även har ett gestaltat innehåll. Det finns en viss chans att åtminstone några av deras tavlor kommer att vara spännande att se på även om femhundra år. Förmodligen skulle åtminstone en del människor höja lite på ögonbrynen om de träffade på dem utanför en konsthall. Kanske skulle de rent av väcka associationer, känslor, drömmar. Det gäller knappast en pissoar.

    Apropå kitsch vill jag förresten gärna citera en av mina favoritpassager i Michel Houellebecqs roman ‘La Possibilité d’une île’ (2005), sv övers. ‘Refug’ (2006):

    “Tout est kitsch, si l’on veut. La musique, dans son ensemble, est kitsch ; l’art est kitsch, la littérature elle-même est kitsch. Toute émotion est kitsch, pratiquement par définition ; mais toute réflexion aussi, et même dans un sens toute action. La seule chose qui ne soit absolument pas kitsch, c’est le néant.”
    “Allt är kitsch, on man så vill. Musiken, i sin helhet, är kitsch; konsten är kitsch, litteraturen själv är kitsch. Varje känsla är kitsch, praktiskt taget per definition; men också all reflexion, och i en viss mening till och med varje handling. Det enda som absolut inte är kitsch är Intet” (min översättning).

  11. Lars skriver:

    Johan: Inte riktigt så gick det till med Duchamps urinoar. Han lämnade in den för att den skulle ställas ut, alltså godtas av utställningkommittén (som inte var någon jury eftersom alla som hade erlagt anmälningsavgiften skulle få visa vad de önskade). Men dock, kommittén insåg att det här var ett egendomligt fall. 1917 fanns inga institutionella teorier och konst betraktades som ett estetiskt uttryck skapat av konstnären genom form. Frågan var om det här kunde vara konst eller om det bara var ett practical joke. Kommittén löste problemet genom att ställa ut objektet bakom ett skynke.

    Retrogardisterna är inte alls samma historia. Konstvärlden förnekar inte att det är fråga om konst och man erkänner också att det finns kvaliteter. Frågan är hur bra och hur intressant det är. Att det blir en förändring när man återanvänder en gammal stil är också självklart. Postmodernismen vimlade av sådant. Om jag inte missminner mig visades en lång rad figurativa akademimålare på Venedigbiennalen 1984.

    Spörsmålet är vad för förändring man kommer fram till. Är dessa nya konnotationer intressanta? Problemet för retrogardismen är att man har en svagt utvecklad diskurs. Tydligen kan man inte ens diskutera sin relation till Gerhard Richter (där är diskursen i ordning).

  12. Jacob C skriver:

    Lars. Diskurs?

    Menar du konstkritk? Spåkligt artikulerade omdömen, analys och uttolkning av konst tror jag är en ständig följeslagare till konsten.

    Fast du lägger kanske in något mer i “diskurs”?

    Själv tror jag att närvaron av konstkritk kan vara ett tecken på att “här är det konst vi har att göra med” (konst är svårare att utvärdera än t.ex. ett hundrameterslopp). Men jag är inte så säker på att ett nödvändigt samband finns mellan ett konstverks kvalitet och vad som påstås om det.

    Ibland kanske rentav “diskurs” kan dölja (iofs på ett i sig emellanåt vackert och konstfullt sätt) att kejsaren själv är naken?

  13. Johan Lundberg skriver:

    Svagt eller starkt utvecklad diskurs? Om du tar retrogardet så är det en sak. Dess diskurs är väl typ Håkan Sandells diskurs och den är i mina ögon rätt väl sammanhängande. Denna diskurs är dock i mina ögon inte nödvändigtvis applicerbar på de norska bildkonstnärerna, möjligen på några av dem men definitivt inte på majoriteten. Vissa av de aktuella norska konstnärerna har vad du efterfrågar: starkt utvecklad diskurs), medan andra inte har det. Det är givetvis så att en starkt utvecklad diskurs är nödvändig för att komma med i biennal-svängen. Däremot är det ju så att en starkt utvecklad diskurs i ett läge kan falla ihop som en sufflé 20-30-100 år senare då den bara framstår som en fullkomligt okritisk reproduktion av vissa i samtiden aktuella teorier, medan det som i samtiden tycktes sakna diskurs, i framtiden kan få sin diskurs synlig- och tydliggjord. Just det sistnämnnda förhållandet är det problematiska med den konstsyn som du så ihärdigt förfäktar… Nämligen att den på sikt leder till följa John-principens likriktning…

  14. Lars skriver:

    Jacob C. Konst innebär alltid att det skrivs eller förutsättes texter på hög filosofisk nivå. Ingen konst står detta förutan.

    Utifrån min synpunkt är kejsaren (konsten) alltid naken eftersom den alltid måste konstrueras genome en kombination av framträdande och text. Det händer ofta att texterna tar över, särskilt när det finns etablerade ämnesområden som konstvärlden betraktar som “angelägna”.

    Konstkritiken kan knappast annonsera “här har vi med konst att göra”, annonseringen är ett snäpp upp: “här har vi med intressant konst att göra”. För det mesta av konsten som görs och visas får aldrig någon uppmärksamhet från kritikerna, endast en bråkdel och utvalda gallerier och museer behandlas.

  15. Lars skriver:

    Johan, det som tar sig in den symboliska maktens fält kommer ofelbart att få utvecklade diskurser. Arbetsordningen är sådan och skribenterna otaliga – liksom i de flesta fall intresset från konstnärernas sida. Jag tror inte retrogardisterna skiljer sig från denna inställning: Självklart vill de ha uppmärksamhet och synpunkter på vad de gör. Och jag kan inte tänka mig att de inte önskar avancerade texter.

  16. Jacob C skriver:

    Jag är dessvärre endast en lekman i fråga om konstteori, och vet ingenting om biennalkonst, men dristar mig ändå att komma med ytterligare några anmärkningar.

    Om man, som jag, tror att konst (alt. någon sorts prototypisk konst) även finns i förmoderna samhällen, inklusive icke skriftspråkliga kulturer, är det uppenbart att konst inte kräver texter på hög filosofisk nivå. Däremot kommer konst alltid att vara föremål för bedömning, för verbalt artikulerad “kritik”. Kritik är helt enkelt något som uppträder korrelerat med konsten.

    Detta hindrar förstås inte att konst och litteratur kan inspirera och ge upphov till filosofiska utläggningar. Och omvänt kan naturligtvis konst och litteratur inspireras av filosofi. Därtill är det känt att människans universella förmåga och intresse för konst även användas för andliga syften. Och på motsvarande vis kan religionen, tack vare människans konstfärdighet, skänkas större åskådlighet och djup med hjälp av konst. Idag undrar jag dock om inte hänvisningar till ”teori”, ”diskurs” och ”symbolisk makt” för konstvärlden ha intagit den plats som tidigare reserverades för religionen. Det sena 1900-talets franska tänkare är förvisso intressanta på många sätt, men det är onekligen en paradox att dessa intellektuella, vilka själva såg sig som demystifikatörer av den borgerliga ideologin, själva givit upphov till en sådan vurm. Man kan rentav fråga sig om dessa maktkritiker skulle ha önskat att deras tankar användes för att legitimera den nya form av naivt småborgerlig maktutövning som konstvärlden idag, om jag rätt förstår Vilks, tydligen är en del av.

    Jag tror att man bör skilja mellan:
    1) Å ena sidan konsten och litteraturen, vilka består av vanligen tätt strukturerade artefakter och uppträdanden som människor skapar/avkodar liksom “totalt”, med hela sin kognitiva, emotionella och perceptiva apparat.
    2) Å andra sidan bedömningen/kritiken/tolkningen av dessa artefakter och uppträdanden, där filosofiskt teoretiserande är en av flera möjliga former. Jag tror inte att bedömningen skapar konsten. Korrekta bedömningar kan dock tala om för oss, dels om det är fråga om konst, dels om det är bra/lyckad konst, samt mycket annat, som till exempel hur konsten är gjord.

    En sak som förtjänas att framhållas i sammanhanget är att bedömningen av 1) och 2) givetvis vilar på olika kriterier. Bra konst är inte samma som bra analys eller kritik av konst. Bra konst vädjar även till människans känslor, sensualitet och böjelser.

    Det jag nu har sagt gäller förstås filosofi och konst i sina renodlade former. Genreblandningar är alltid möjliga. Detta gäller rimligen i synnerhet litteraturen.

    När jag säger att förekomsten av kritik utgör ett tecken på konst, en indikation på att “här har vi med konst att göra”, syftar jag på att när en godtycklig artefakt bedöms utifrån kriterier som inte alls har att göra med hur praktisk eller välfungerande objektet är, så är det ofta konst. Jag tror dock inte att det är kritiken som skapar konsten, annat än i marginella fall, som t.ex. (återigen) Duchamps urinoar (som strängt taget snarare är att betrakta som i egenskap av just ett bruksobjekt snarast är att betrakta som en sorts antikonst). Snarare är det så att kritiken upptäcker konsten. Vilks, intar du en lika socialkonstruktivistisk hållning i alla frågor?

    Och hur kan man egentligen, utifrån din institutionella konstteori förklara att något sådant som konst överhuvudtaget uppstår i förstone? Själv tror jag att man måste försöka förstå sådant vi kallar med hjälp av andra discipliner, och då utgör evolutionsbiologin en möjlighet, vilket Dutton (2009) m.fl. har visat. Ifall det då skulle visa sig att begreppet konst täcker in saker som inte alls har med varandra att göra, ja då menar jag nog till och med att vi borde sluta att använda begreppet. Men jag tror inte att det är någon större risk att det behöver bli så.

    När det sedan gäller andra förklaringar än de kanske mer rationella, som erbjudes av de mer strikt vetenskapliga disciplinerna, så är nog jag, som vagt troende och med en något konservativ sensibilitet, mera intresserad av andlighet än av hänvisningar till olika diskursiva makter. Jag tror kanske ändå på en ande i maskineriet, på en Gud i diskursen om ni så vill. Andlighet och skönhet går för mig hand i hand. Och jag tror inte att kejsaren (konsten) alltid är naken, utan att konsten alltid är kejsare och går klädd som en kejsare 🙂 och att kritiken kan och bör kröna den rättmätiga kejsaren eller kejsarinnan, vilket i och för sig inte hindrar att jag även kan uppskatta avklädningsakter och detroniseringsceremonier. Och visst kan jag även dra på munnen när narren (Hans Höghet Pissoaren) kröns till kejsare en stund.

  17. Lars skriver:

    Jacob C. Jag vill understryka att Dutton inte är någon särdeles intressant konstteoretiker. Hans teorier och kriterier är en traditionell sörja. Som jag har sagt åtskilliga gånger: Vilken konst talar han om? Är det så att varje gång vi har en bild har vi också konst?

    Du skriver också: “Och hur kan man egentligen, utifrån din institutionella konstteori förklara att något sådant som konst överhuvudtaget uppstår i förstone?”

    Min teori om konstens uppkomst är relativt enkel. Kant behövde en förbindelselänk mellan förnuft och moral. För detta ändamål utvecklade han grunderna till den moderna estetiken. Det nästa steget, som förutsätter Kant, togs av ett antal tyska filosofer som utvecklade konsten (specialiserad och definierad på ett helt nytt sätt) som det nödvändiga komplement filosofin måste ha för att kunna nå det absoluta, alltså den totala sanningen. Därmed kom konsten att placeras som likställd med filosofi/vetenskap. Den nödvändige konstutövaren var Geniet. Idén slog an och spred sig som en löpeld över Europa, genierna dök upp till höger och vänster och man fann dem naturligtvis också som missförstådda i den konsthistoria som skapades för ändamålet.

  18. Jacob C skriver:

    Jag känner till att Kant, för att fullkomna sitt filosofiska system, tänkte sig att estetiken (som han främst tar upp i Kritiken om omdömeskraften) skulle utgöra en bro mellan förnuft och moral, mellan natur och frihet. Givetvis kan man inte komma ifrån att Kant är central för uppkomsten av en modern konstteori. Dock tror jag att man bör akta sig för att föväxla en teori med föremålet för teorin.

    Angående Duttons teori, så må den ha traditionella inslag, och jag har en del frågetecken, men att det (för den skull?) skulle vara sörja är – anser jag – nys.

    Skall jag tolka dig som att dagens “konstvärld” anser sig hålla på med det absoluta, dvs, som du skriver “den totala sanningen”?

  19. Lars skriver:

    Jacob C. I fallet Kant är min uppfattning att Kant skapar inledningen till det moderna begreppet konst. Märk väl att det är Inledningen. Kant intar fortfarande perspektivet betraktaren: den estetiska upplevelsen skapas av betraktaren och inte av konstverket i sig. Samtidigt introducerar han den högre ordningens estetik, den där förståndet och inbillningskraften strävar efter en rationell förklaring som inte lyckas utan som – på ett högre plan – misslyckas till att producera den särskilda estetiska upplevelsen. De följande stegen . vid vilka man blåser liv i konstverket och dess skapare vilka kan förmedla det översinnliga – tas av Schiller, Jena-kretsen, Hegel, Schlegel, Schelling m fl. Det är i detta skapande som konsten uppstår. Före detta finns ingen konst, inget föremål – i vår bemärkelse.

    Dagens konstvärld håller inte på med det absoluta. Den sortens överspända funderingar hör romantiken till. Men ambitionsnivån lever kvar och frodas som aldrig förr. Idag är det inte fråga om det Absoluta och omAmbitionsnivå. Konstvärlden har t ex precis avslutat sitt storvulna projekt: Vi skall förändra världen till det bättre med socialkritisk konst. Företaget misslyckades men ambitionsnivån har inte sjunkit.

  20. Pingback: Figurationer-debatten, 101 « Nya Babylon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.