Del 829: En väntad framgång för Anna Odell

Postat den 2009 31 augusti av Lars Vilks

2.500 kr i böter blev Anna Odells dom. En helt förväntad utgång. Domstolen var naturligtvis klar över att Odell inte agerade som någon skurk utan ville väl. Samtidigt var det inte heller möjligt att komma förbi att det skulle utdömas någon form av straff. För konstnären och konsten är det alltid bäst med fällande domar så ur den synpunkten bör alla vara nöjda.

Ulrika Stahre skriver med indignation om saken i Aftonbladet. Hon är upprörd över att tingsrätten inte tog del av hela konstverket. En något världsfrånvänd uppfattning, jag kan garantera att om domstolen suttit genom hela föreställningen skulle utgången inte ha blivit annorlunda. Men det är förstås ett spel att avvisa rätten och framhäva konstens betydelse. Att se positivt på domslutet går inte för sig.

Bo Madestrand kommenterar i DN. Han har naturligtvis rätt i att hela föreställningen i rätten blev en kostsam historia som inte står i proportion till straffet. Ofrånkomligt är att man ändå fick mycket för pengarna. Ser man på projektet är det ett av ytterst få konstprojekt som har skapat så stort engagemang bland så många människor. En sak är därför säker, Odell har nått ut till hela folket med konsten, men det kom inte att handla om de intentioner hon envist fortsätter att avisera. Som den oerfarna konstnär hon är (eller så säger hon det av ren slentrian eftersom det är korrekt att tro på något sådant) säger hon i en intervju att ”konsten kan vara en plattform för att peka på viktiga frågor” (red. anmärkning: ”plattform” är ett ord som på alla sätt bör undvikas). Så är det ju inte, men vi har hört den förut.

Clemens Poellinger i SvD ser domen som en eftergift åt folkets uppretade röster. I Expressen närmar sig Björn Wiman de stora brösttonerna med rubriken ”Det öppna samhället sluter sig”.

Samtliga skribenter oroar sig för att domen skall förhindra det journalistiska arbetet. Jag tror att prejudikatet är för svagt. Skulle ett journalistfall komma upp blir det sannolikt så att man kommer att göra skillnad på ett konstprojekt och en konstnär gentemot journalistik och journalist. Under alla omständigheter kan det prövas i rätten.

Vi ser nu att Odell har fått allt fler kritiker över på sin sida. En rättegång innebär alltid ett ordentligt kvalitetslyft för ett konstprojekt.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 4 kommentarer

Del 828: Missnöjets aktuella höjdpunkter

Postat den 2009 30 augusti av Lars Vilks

I det norska Bergen skall det kanske bli en biennal. I september inleder man ett omsorgsfullt arbeta med att analysera biennalfenomenet. Dess historia, praxis och samtidsrelevans skall ingående diskuteras. Det går att läsa mer här. Jag tror dock inte att man lyckas uppnå något intressant resultat. Biennalformen har uppenbara fördelar, den återkommer vartannat år (eller vart tredje eftersom också triennaler räknas in). Tiden kan inte förkortas emedan det då blir alltför lite tid till förberedelse och finansiering. Man kan tycka att det skulle vara en fördel med längre tid då det skulle bli mer utrymme för att genomarbeta arrangemanget och att ge konstnärerna större möjligheter. En sådan modell finns redan genom Documenta (vart 5:e år) och man inser att det är svårt att skapa flera sådana institutioner. Biennalen, genom sin snabbmatskaraktär, är prisvärd och relativt enkel att sätta igång. Den kan visa konstens samtidighet och ta hänsyn till omedelbara förändringar. Documenta blir i ett sådant sammanhang tungfotad, kursen tas ut tidigt och kan sedan inte ändras.

Sannolikt är det inte biennalerna som är problemet utan konsten. I en tid när konstvärlden håller sig med dubbla konstbegrepp och ännu inte förmår att se den enkla linjära utvecklingen från det postmoderna genombrottet till den sociala kritiken och det därefter uppkomna behovet av att finna en position som såväl kan förankras i traditionen som att vara radikalt ny, då blir det svårt. Inte heller har konstvärlden förstått att artfacts har levererat den slutliga lösningen på vad som är kvalitet. Det behövs en genomgripande teoriuppryckning och inte, som det har varit under en längre tid, teorier som skall fylla ut konstproduktionens innehållsmässiga diskursbehov.

Curatorn är inte heller särskilt populär. Har de hamnat i rollen som konstens dödgrävare? Utan att man kan visa vad de gör för fel. Läs genom den harang som Charles Saatchi ger ifrån sig när han får frågan om vad han anser om curatorn:

”With very few exceptions, the big-name globe-trotting international mega-event curators are too prone to curate clutching their PC guidebook in one hand and their Bluffer’s Notes on art theory in the other. They seem to deliver the same type of Groundhog Day show, for the approval of 250 or so like-minded devotees. These dead-eyed, soulless exhibitions dominate the art landscape with their sociopolitical pretensions. The familiar grind of 1970s conceptualist retreads, the dry-as-dust photo and text panels, the production line of banal and impenetrable installations, the hushed and darkened rooms with their interchangeable flickering videos are the hallmarks of a decade of numbing right-on curatordom. The fact that in the last 10 years only five of the 40 Turner Prize nominees have been painters tells you more about curators than about the state of painting today.” Mer här.

Nu är inte Saatchi precis det alternativ man önskar sig och hans kritik är uppenbart ett försök till konstvärldspopulism. Men viss är det besvärligt för curatorn som under alla omständigheter är den som ser till att samtidskonsten är byråkratiskt kvalitetssäkrad.

Conny Malmqvist har kommit med en andra missnöjesartikel angående tillståndet i konsten. Finns i KvP.

Performance är en av de saker som går tämligen bra i konstvärlden. Svårt att få grepp om, svårt att sortera och värdera. En pionjär som alltjämt äger full aktualitet är den rastlöst verksamma Joan Jonas.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2009 | 6 kommentarer

Del 827: Samtidskonstens agenda!

Postat den 2009 29 augusti av Lars Vilks

Samtidskonstens agenda; i figurationsdebatten har det ändå sprungit fram något som är värt lite eftertanke. Nils Forsberg skriver i Expressen om Gunnel Wåhlstrands utställning av tuschlaveringar på Andréhn-Schiptjenko. Snart nog konstaterar han att ”Här har vi en konstnär som, apropå sommarens figurationsdebatt, knappast kan skyllas för att vara föraktad och marginaliserad, varken av samtida kritik eller publik.” Och han fortsätter:

”Vad hennes konst skulle ha att göra med den ’modernistiska hegemoni’ som det talats om är oklart. Kanske är hon helt enkelt en del av den per automatik eftersom hon är ”godkänd” av konstvärlden? Hej, cirkelresonemang!”

Förstås är inte Wåhlstrand det allra bästa exemplet. Hon är ett svenskt fenomen och harvar på sådär 22.000 på artfacts. Skall hon ta sitt språng in i samtidsagendan på allvar krävs en del omdispositioner. Forsberg är också kritisk mot hennes personliga bildvärld och finner det bäst när hon ägnar sig åt mera allmängiltiga bilder. Där har vi början på en skrivning som måste göras mera övertygande för att kunna platsa.

Ty det mesta går att ordna. Det är inte fråga om hur något ser ut eller vilka eventuella intentioner som konstnären har funderat på. Om det skall gå med i det stora loppet skall skrivningen fogas till den giltiga diskursen. Att de figurativa står utanför har ju flera orsaker. Dels kan man misstänka att kärntruppen verkligen vill återvända till den klassiska traditionen från 1500- till 1800-talet och dels verkar man inte intresserad av att skapa en anpassad diskurs.

Man kan klaga på att samtidskonstens giltiga agenda ser ut som den gör. Att den finns är dock en nödvändighet, det går inte att hålla på med allting hela tiden. Men vad som skulle vara intressant vore en kartläggning av hur agendan ser ut i mera detaljerad form.

En högst väsentlig synpunkt på samtidsagendan vilken också innebär en med modernismen oförenlig ståndpunkt är den icke-estetiska konsten. Modernismen är uppbyggd kring form och uttryck och har ingen plats för det icke-estetiska. Genombrottet kom med konceptkonsten under 1960-talet. Då kunde t ex Joseph Kosuth och Art & Language deklarera att filosofiska texter kunde vara konst. Motivet var naturligtvis readymadeeffekten. Det är den här spaltningen som har lett till en del diskussion angående vad som är modernism och vad som kännetecknar samtidskonsten. Självfallet innebär det inte att det är förbjudet att använda form eller expressionism, men det är inte längre trovärdigt. Konsten kan inte längre företräda en automatisk autenticitet, från 60-talet bär den med sig den teoretiska reservationen. Först mot slutet av 1980-talet fick den sitt fulla genombrott. Och då konsten inte längre kunde visa upp sig som autentisk fick den luta sig mot det sociala för att skapa den egendomliga blandning av verklighet, distans och förvrängning som numera är dess vanliga sätt att framträda.

För något sådant blir det när man gör den bisarra kombinationen av estetiskt och icke-estetiskt. Vad händer när det icke-estetiska, vare det en teoretisk text eller ett socialkritiskt projekt, estetiseras? Ja, det laddas med konsteffekten. Ofta är den synlig genom att en text visas på ett ovanligt sätt (Kosuth satte t ex in sina texter som annonser i dagstidningar) eller att en postkolonial video blir alltför lång eller innehåller vad som förefallet vara ovidkommande bilder eller effekter. Men vad skall den visa? Antagligen att konst är något annat och detta annat fylls omedelbart med högdiskurs vilken ändå aldrig kan reda ut vad det rör sig om. På så sätt lever den metafysiska traditionen om konstens oförklarliga betydelse kvar. Den dag som idag är.

ven-kjart.jpg
Ragnar Kjartansson försöker lära sig att måla, allvarligt menat, (som konstperformance) i den isländska paviljongen i Venedig.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009 | 5 kommentarer