Del 827: Samtidskonstens agenda!

Samtidskonstens agenda; i figurationsdebatten har det ändå sprungit fram något som är värt lite eftertanke. Nils Forsberg skriver i Expressen om Gunnel Wåhlstrands utställning av tuschlaveringar på Andréhn-Schiptjenko. Snart nog konstaterar han att ”Här har vi en konstnär som, apropå sommarens figurationsdebatt, knappast kan skyllas för att vara föraktad och marginaliserad, varken av samtida kritik eller publik.” Och han fortsätter:

”Vad hennes konst skulle ha att göra med den ’modernistiska hegemoni’ som det talats om är oklart. Kanske är hon helt enkelt en del av den per automatik eftersom hon är ”godkänd” av konstvärlden? Hej, cirkelresonemang!”

Förstås är inte Wåhlstrand det allra bästa exemplet. Hon är ett svenskt fenomen och harvar på sådär 22.000 på artfacts. Skall hon ta sitt språng in i samtidsagendan på allvar krävs en del omdispositioner. Forsberg är också kritisk mot hennes personliga bildvärld och finner det bäst när hon ägnar sig åt mera allmängiltiga bilder. Där har vi början på en skrivning som måste göras mera övertygande för att kunna platsa.

Ty det mesta går att ordna. Det är inte fråga om hur något ser ut eller vilka eventuella intentioner som konstnären har funderat på. Om det skall gå med i det stora loppet skall skrivningen fogas till den giltiga diskursen. Att de figurativa står utanför har ju flera orsaker. Dels kan man misstänka att kärntruppen verkligen vill återvända till den klassiska traditionen från 1500- till 1800-talet och dels verkar man inte intresserad av att skapa en anpassad diskurs.

Man kan klaga på att samtidskonstens giltiga agenda ser ut som den gör. Att den finns är dock en nödvändighet, det går inte att hålla på med allting hela tiden. Men vad som skulle vara intressant vore en kartläggning av hur agendan ser ut i mera detaljerad form.

En högst väsentlig synpunkt på samtidsagendan vilken också innebär en med modernismen oförenlig ståndpunkt är den icke-estetiska konsten. Modernismen är uppbyggd kring form och uttryck och har ingen plats för det icke-estetiska. Genombrottet kom med konceptkonsten under 1960-talet. Då kunde t ex Joseph Kosuth och Art & Language deklarera att filosofiska texter kunde vara konst. Motivet var naturligtvis readymadeeffekten. Det är den här spaltningen som har lett till en del diskussion angående vad som är modernism och vad som kännetecknar samtidskonsten. Självfallet innebär det inte att det är förbjudet att använda form eller expressionism, men det är inte längre trovärdigt. Konsten kan inte längre företräda en automatisk autenticitet, från 60-talet bär den med sig den teoretiska reservationen. Först mot slutet av 1980-talet fick den sitt fulla genombrott. Och då konsten inte längre kunde visa upp sig som autentisk fick den luta sig mot det sociala för att skapa den egendomliga blandning av verklighet, distans och förvrängning som numera är dess vanliga sätt att framträda.

För något sådant blir det när man gör den bisarra kombinationen av estetiskt och icke-estetiskt. Vad händer när det icke-estetiska, vare det en teoretisk text eller ett socialkritiskt projekt, estetiseras? Ja, det laddas med konsteffekten. Ofta är den synlig genom att en text visas på ett ovanligt sätt (Kosuth satte t ex in sina texter som annonser i dagstidningar) eller att en postkolonial video blir alltför lång eller innehåller vad som förefallet vara ovidkommande bilder eller effekter. Men vad skall den visa? Antagligen att konst är något annat och detta annat fylls omedelbart med högdiskurs vilken ändå aldrig kan reda ut vad det rör sig om. På så sätt lever den metafysiska traditionen om konstens oförklarliga betydelse kvar. Den dag som idag är.

ven-kjart.jpg
Ragnar Kjartansson försöker lära sig att måla, allvarligt menat, (som konstperformance) i den isländska paviljongen i Venedig.

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 827: Samtidskonstens agenda!

  1. Nemokrati skriver:

    När det gäller hennes bilder så är väl den kommenterande metakonsteffekten tydlig – bilderna blir därför synnerligen intressanta i sin dräpande underskruvade satir – ganska obehagligt va.

  2. Nemokrati skriver:

    Det växer ju också ut som en kommentar till ett helt samhälle.

  3. TJ skriver:

    Wåhlstrands bilder äger en virtuositet som slår allt det norska figurativa måleriet från Edsvikutställningen, Nerdrum då möjligen undantagen. Virtuositet är en kvalitet i figurativt måleri som väger tungt. Men det är givetvis ytterligare en suspekt kvalitet om det skall till inom DIS. Jag tycker om hennes bilder.

  4. Nemokrati skriver:

    Den kliniska 50-talskvaliteten i vilken den mer eller mindre lika ideala 50-talsmänniskan installeras ger hon fullbordat uttryck för vilket jag samtidigt uppfattar som ett avklädande tydligt påstående – att Sverige inte gjort upp med nazismen.

  5. Nemokrati skriver:

    Det verkar som Nerdrum står lite för sig – den pompösa självglorifieringen/självföraktet är så osympatiskt framställd att humorn stockar sig. Det blir lite av freakshow där äcklet ligger ohjälpligt uppstjälpt på ytan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.