Del 839: Tillståndet för det obehagliga

Konstvärlden är intensivt aktiv genom höstens eruption av biennaler. Momentum i Moss i Norge, Göteborgsbiennalen, Istanbulbiennalen (där man diskuterar europeisk identitet) och på onsdag kommer Lyonbiennalen (där man vill framhålla det vardagliga som spektakulärt och unikt). Om man räknar in den till sin struktur liknande Louisianautställningen och Bonniers konsthalls Life Forms (öppnar den 16 sep) är det verkligen fart på biennalsystemet. Tre kritiker har recenserat Göteborgsbiennalen som dock är en lokal tilldragelse. GP:s Mikael Olofsson är rätt nöjd och framlägger sin hyllning till videoprojektionerna. Amar Kanwar The Lightning Testimonies är ett säkert nummer som uppnådde högkvalitetsstatus på Documenta 2007. Ulrika Stahre i Aftonbladet är lika tagen medan Dan Jönsson i DN inte nämner den alls. Man kan undra varför Kanwars mångkanaliga projektion är med här. 2007 låg allt i rätt linje: Global, postkolonial och en markant indisk konstnär. Lämplig nationalitet har länge varit en konstnärlig kvalitet. Ändå är det högst sannolikt att Kanwar inte kommer att nå en stabil topposition. Han är mest intresserad av att fortsätta att vara filmare. Men den mest bekymmersamma egenskapen i Kanwars upphöjelse är att den är totalt motståndslös. Hans arbeten saknar totalt någon form av överskridande eller ifrågasättande. Enbart en klang- och jubelföreställning för konstvärlden. Och som man ser fortsätter den att jubla.

Standardisering är problematiskt eftersom det strider mot konstens mest grundläggande egenskaper. Ofrånkomligt att samtidskonsten med full kraft har drabbats av detta lyckorus. En påminnelse om modernismens formglädje, den som Lyotard talar om som glädjebudskapet: Formerna kan varieras i all oändlighet och sålunda aldrig ta slut. Men det blir värre med förändringspotentialen.

Dan Jönsson är den ende av kritikerna som visar en medvetenhet om att något inte fungerar. Han ser att det blir enahanda med videoinstallationer (som är välgjorda, har eller kan tänkas ha angelägna politiska motiv och dessutom avsevärt underhållningsvärde) och ser sig om efter något ”som vågar vara lite obehaglig, stryka mothårs”. Han tycker sig se något sådant i Jörgen Svensson bidrag om (möjligen) autentiska mordscener.

I min artikel i Axess om Venedigbiennalen har jag gjort ett litet överslag om hur teknikerna är representerade. Den har en betydande allmängiltighet för samtidskonstutställningar:

Ca 50 %, video och videoinstallationer ca 14 %, måleri och teckning 12 %, performance och musik 8 %, konceptuella projekt 6 %, skulptur 5 %, design 3 %, foto 2 %.

Teknikstandard, ämnesstandard, könsfördelningsstandard, global fördelningsstandard och kvalitetsstandard. Samtidskonsten har lyckats väl med sin kvalitetssäkring och EU-anpassning. Kvalitet måste alltid bekräftas och här har kritikerna sin uppgift. Just nu gnäller de en smula på curatorerna men som vi kan se inte särskilt mycket. Kritikerna ställer sig avvaktande till vissa av konstnärerna men det saknas aldrig några som kraftfullt kan framhållas. Men det är som en naturlag: Allt kan inte vara lika bra hela tiden.

Om man ser på Dan Jönssons försynta önskan om ”lite obehaglig, stryka mothårs”, ja det är inte mycket begärt men förmodligen ändå för mycket. Hur skall en deltagare i en curaterad (en ocuraterad är inte längre tänkbar) kunna vara obehaglig mot sin curator den som visat sig vänlig att bjuda in konstnären? Obehaglig mot kritikern skulle rendera dålig kritik. Och hur skulle det gå till att vara obehaglig mot övrig (alltid sorterad) publik? Om ”obehaglig” skall komma upp som lämplig beskrivning kan man vara säker på att den är inskriven som ”att ta upp obehagliga social problem” eller något liknande.

En till synes intressant fråga är hur konstnärerna blir valda. Men det är inte intressant, curatorerna väljer konstnärer som finns i deras nätverk och lägger eventuellt till några nya genom rekommendation. Vanligt är också att konstnärer som vunnit uppmärksamhet på tidigare aktuella utställningar kastas in som förstärkning. Hur väljer man curatorer? Ja, man kan välja någon av de mest framgångsrika, rutinerade eller en i mängden av kompetenta krafter – det finns hur många som helst. Avvikande curatorer är lika sällsynta som avvikande konstnärer.

Kvalitetssäkringen garanterar tydligtvis att det inte dyker upp något obehagligt.

Det här inlägget postades i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 839: Tillståndet för det obehagliga

  1. Rasmus skriver:

    Kanwar sa annars i göteborg 2008 att han inte skulle göra ny film tills han kom på hur han skulle göra.. Vet inte huruvida han hållit vad han lovade. Det kanske dyker upp något annat än tidigare.

  2. Rasmus skriver:

    F.ö. bara att gratulera till att Saatchi “ställer ut” Ladoniabiennalen. Blir flerfaldigt underhållande!

  3. Mega skriver:

    Rasmus smörar vidare… Anställd av margarinindustrin.

  4. Pontus Raud skriver:

    och alla alternativa mässor/samtal som växer vid sidan av….
    här är Istambul…
    http://www.artistinitiatives.org/index.php?option=com_wrapper&view=wrapper&Itemid=55

    I Ryssland så supportar Supermarket, Universam artist run art fair Moscow ,som går jämsides med Moskva biennalen.
    se Supermarkets hemsida http://www.supermarketartfair.com

    Själv är jag just nu på Alt_Cph i Köpenhamn som matchar Art Copenhagen. En liten alternativ mässa på Fabrikken för kunst og design.

    Mässor och biennaler bygger bara på förtroenden och en del chansningar.

  5. Johan skriver:

    Andelen måleri förvånar om man skall tro din tes om att dess uppsving på senare år endast är en frukt av den tidigare högkonjunkturen.

  6. Pontus Raud skriver:

    Kommentarer till: En till synes intressant fråga är hur konstnärerna blir valda. Men det är inte intressant, curatorerna väljer konstnärer som finns i deras nätverk och lägger eventuellt till några nya genom rekommendation.

    Jag tycker att det kan vara intressant att INTE lämna all makt till curatorer som får disponera alla konstnärer till sina projekt. VAD ÄR VI, KONSTNÄRER, LIVEGNA?

  7. Pontus Raud skriver:

    Fan, sluta bygga upp roller som om de är slutna enheter! Curatorer är konstnärer,ekonomer,bilförsäljare,nazister, eller konstvetare som vill göra projekt med den samtida konsten men de är inga allvetare!!!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.