Del 850: När den blir överetablerad

Figurationsdebattens okuvliga gestalter har kristalliserat ut sig till handgemänget mellan Jessica Kempe och Johan Lundberg. Senast i DN och så svar i Axess.

Vad går det ut på? Tja, Jessica Kempe, tecknar sig alltmer som samtidskonstens moraltant. Hon föreställer sig en inkluderande institution med rättvisefrågor högt upp på dagordningen. Den politiska agendan handlar om att bekämpa extrema högerriktningar men också allt som skulle kunna missförstås som uttryck för detta.

Johan Lundberg vill ha en konst vars absoluta centrum är skönheten, en reell tro på det upphöjt vackra, helst i en stil som drar sig mot de gamla mästarnas tekniska briljans.

Problemet för samtidskonsten är inte det lilla nålstick som retrorörelsen har lyckats åstadkomma. Snarare har DIS nått det stadium då den börjar lida av sin påfallande byråkratisering. Konsten har blivit reglerad och moraliserad. Kvalitetsnivån på samtidskonstens standard har ökat men det är inte, som man kanske skulle kunna tro, någon fördel. Tvärtom har vi förhållandet att det mesta som curateras in i kvalitetssäkrade biennaler och andra liknande tillställningar är god och intressant konst. Men det dyker sällan upp något som är bättre. På så sätt kan man säga att samtidskonsten – inom sina egna begränsade ramar – har blivit mer demokratisk. Finns det något som anses särskilt bra är det snällt och fint som t ex Anwar Kanwars The Lightning Testimonies (8 kanaler) som toppar listan sedan mer än två år. T o m Nils Forsberg som brukar hålla sig avvaktande till att falla i farstun bekänner sig till fansen (Expressen).

Ett fängslande ord för att fånga kvalitet är kritikernas bruk av ”farlig” respektive ”ofarlig”. Som ni förstår är ”farlig konst” något som är bra medan ”ofarlig” inte är något vidare. Problemet med den terminologin är att det råder en förödande brist på ”farlig” konst. För saken är naturligtvis farlig för vem? Farlig för kritikern får det inte vara ty då blir kritikern besviken. Farlig avser troligtvis att våga utmana de ondskefulla makthavarna, kapitalismens förgreningar. Men eftersom de inte kommer i kontakt med konsten och konsten inte påverkar dessa strukturer är denna farlighet utan större mening.

Nå, kärnan i samtidskonstens lägesbeskrivning är att det inte finns något alternativ. Visserligen har Kempe sänkt hornen mot figurationen men den rörelsen är ingen realistisk utmanare.

Internutredningar pågår med beundransvärd energi. Artforum tar med Okwui Enwezors hjälp upp frågan om Antonio Negris och Michael Hardts inflytande på bildkonsten. Nyutkommen är också tredje delen i deras serie med titeln Commonwealth och säkert kommer den också att inspirera samtidskonsten. Den sene J G Ballard blir också uppmärksammad som en alltmer utnyttjad referens i DIS. Men allt detta är liksom redan integrerat.

Och så var det med sedvanlig precision, Ladoniabiennalen som inte går framåt, utan dansar. Även på norska tuvor.

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Projekt, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

20 svar på Del 850: När den blir överetablerad

  1. Jacob C skriver:

    Uppskattade särskilt din betraktelse utifrån kritikerklichén “farlig”: “Farlig för kritikern får det inte vara ty då blir kritikern besviken. Farlig avser troligtvis att våga utmana de ondskefulla makthavarna, kapitalismens förgreningar. Men eftersom de inte kommer i kontakt med konsten och konsten inte påverkar dessa strukturer är denna farlighet utan större mening.” Men är inte de norska figurativa målarna lite lite farliga i alla fall? Får man inte det intrycket av debatten, att i alla fall några av kritierna fann detta farligt?

    Så när året går ut får vi vänta till 2011 för nästa Ladoniabiennal?

  2. Jonas (II) Nilsson skriver:

    Vad tror du om ritualens återkomst i konstvärlden? Som metod menar jag. Borde inte tiden vara mogen för det? Åter till skogen eller ut på stranden (där har ju du lekt lite själv, tänk dig att sätta eld på hela kalaset och shanta och plinga runt det mittinatten på en tripp medan ett gäng kritiker står o bälgar rödtjut runtomkring… (eller ner i en bunker med väggmålningar?)) och: BANG! EXTAS! Eller är det alldeles förgjort? Kanske kan konstvärlden närma sig hela ritualpaketet på ett lite FRÄSIGARE o NYARE sätt? Vad säger oraklet Vilks? Tror du rymdfärjan landar? Kanske finns det sådana små yttringar redan här och var?

  3. Lars skriver:

    De norska målarna är inte farliga men några kritiker har fått för sig det. Självklart är det lätt att göra farlig konst i den bemärkelsen att den verkligen skulle vara “farlig” men då blir den inte “farlig” i kritikernas uppfattning.

    Biennalen pågår till den 22 november och återkommer inte förrän 2011. Men det kommer att bli intressanta utställningar dessemellan i Ladoniens New Museum och på andra platser i landet.

  4. Lars skriver:

    Jonas (II). Konstvärlden gillar fester och tillställningar så det går nog för sig. Det är inte heller ovanligt, rentav skulle man kunna framkasta att konsten i stor utsträckning handlar om vad som sker på vernissagefesterna. Möjligen kan man utveckla dessa till arrangemang i någon skog eller vid någon strand. Men jag vill påstå att man är i det närmaste redan där.

  5. Jacob C skriver:

    Fast är farlighet något absolut? Blir det inte farligt om konstvärlden bestämmer att det är farligt? Annars: Om inte Edsviksutställningen är årets farligaste svenska konstutställning, vilken konst är farligast just nu?

  6. Nemokrati skriver:

    Alltså jag vet inte konst behöver ju inte vara farlig för farlighetens skull det tycker jag verkar löjligt. Det är väl bara så att man vill säga något om nånting som man själv känner för av någon anledning – sen om det man vill säga är farligt ja då kan det vara det, men det kan ju precis lika gärna vara något alldeles ofarligt – det tror jag kan provocera ännu mer. Programmatisk farlighet det låter trist och förutsägbart på ett oändligt uttråkande sätt. De flesta kanske är rädda för att vara helt ofarliga – men jag menar vi är ju ofarliga – alla är bara så noga med att dölja det.

  7. Nemokrati skriver:

    För att inte nån ska tycka att de är tråkiga.

  8. Nemokrati skriver:

    Jacob C – jag tror Anna Odell är farligare än Edsvik för den är ju bara kongruent med det politiska klimatet. Vad är det för farligt med det – det är ju att smeka makten medhårs, liksom föregripa det som komma skall. Och så himla kul är det inte att sitta i fängelse ändå. Det är inte helt säkert att det kommer att bli en merit för henne.

  9. Nemokrati skriver:

    Eller ja, att finnas med i brottsregistret i alla fall och ha blivit fälld i brottmål i domstol.

  10. Lars skriver:

    Jacob C. Klart att det är konstvärlden som själv definierar vad som är farligt. Nu är den tanken inte så svår att förstå. Som jag nämnde är det utmaningen mot samhället, radikala inslag som undergräver de befintliga makthierarkierna och utmanar samhällets konventionella uppfattningar om vad som skall vara rätt och fel. Men det handlar alltså mest om att konstvärlden fantiserar om farlighet. Några som helst konsekvenser finns inte (utom i diktaturer). Figurationen är farlig, enligt några få kritiker, eftersom den, enligt dessa, ger stöd åt högerextrema åsikter.

  11. Lars skriver:

    Nemokrati. Odell är nog inte farlig. Här nöjer sig konstvärlden med det något mildare men likafullt helt kongruenta ordet “risk”. Odell tar risker, riskerar något.

  12. Nemokrati skriver:

    Det är det jag menar – hon tar en stor personlig risk – det tycker jag är modigt. För jag anser att hennes syfte är ädelt och bygger på personliga upplevelser som satt djupa spår – hon har upplevt maktlöshet i en mycket utsatt situation. Hon har säkert hjälpt många människor genom att sätta bild på deras upplevelser.

  13. Nemokrati skriver:

    Och, vill jag tillägga, jag tycker att Anna Odell är modigare än om man t ex tillhör en mer månghövdad motståndsrörelse, som iofs kan vara politiskt och till och med fysiskt ‘farligare’, för då är man ju i alla fall del i den, Anna Odell gör ju detta ensam och blir mycket sårbar i det. För den utstötning som hon riskerar drabbas av kunde bli en mycket ensam och stigmatiserad social roll.

    Jag tycker också att ditt eget agerande varit mycket modigt och jag tycker du ska ha en stor eloge för det. Därför har jag satt upp mig som medlem i din fanclub.

    Sådana människor som du och Anna Odell behövs i det här samhället.

    Stor eloge.

  14. Nemokrati skriver:

    Alltså medlem i din fanclub på Facebook då.

  15. Lars skriver:

    Nemokrati. Vi skall inte heller överdriva de konstnärliga riskerna ens i markanta fall. Den största risken är att stöta sig med konstvärlden och då bli satt på åtminstone halvt undantag. Det svenska samhället kan inte uppbjuda mer än lite blygsamma böter.

  16. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Ingen kan påstå att Anna Odell inte har uppbackning. Hon har ju haft konstvärldens fulla stöd. Så ensam, skör och utsatt som Nemokrati vill göra henne till är att måla upp en snyfthistoria. Man kan sympatisera med hennes projekt och modet att utsätta sig för de risker det innebär, men bilden av Anna Odell som ett offer stämmer inte med verkligheten.

    Och att hon måste betala 2500 kronor för att bryta mot lagen är en struntsak och det skall inte vara någon diskussion om att hon skall slippa undan. För en tid sedan åkte konstkritikern Anna Brodow Inzaina hem från ett recensionsuppdrag i en hyrd bil, bekostad av SvD. Hon körde 89 km i timmen på en 70-väg. Hem i brevlådan kom ett brev från polisen med ett foto där jag sitter i bilen med uppspärrad blick, fångad av blixten, och en förfrågan om jag erkänner brottet. Ja, skrev jag, undertecknade med min namnteckning och betalade in mina 2500 kronor som det kostar att bryta mot lagen. Jag skulle inte drömma om att lägga det på reseräkningen.

    Om det skall förhandlas fram speciella svängrum för konstnärer att kunna bryta mot lagen borde det väl även gälla den konstkritiker som måste hasta mellan recensionsuppdragen och ta personliga risker.

  17. Nemokrati skriver:

    Lite väl uppläxande ton där tycker jag. Uppbackning ja, men det kan komma att kosta henne framöver – de politiska vindarna blåser snålt, och än snålare lär det bli, med tanke på tongångarna. Handlingar kan få konsekvenser som man inte kunnat ana. Så jag håller fast vid att jag tycker att det är modigt och ädelt.

  18. Nemokrati skriver:

    Kan däremot hålla med Lars Vilks där att det inte är bra att stöta sig med konstvärlden. Det känner jag till.

  19. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Nemokrati: Man måste alltid ta konsekvenserna av sina handlingar. Det gör hon genom att betala böterna. Sedan är den saken ur världen. Om konstvärlden respektive “de politiska vindar” som du väljer att inte definiera vill fortsätta att debattera Anna Odell kan de väl göra det. Jag förstår inte varför det skulle göra hennes handling vare sig mer eller mindre ädel. I sak alltså.

    Hela diskussionen kring Anna Odell talar ju mer för det behov, å ena sidan, som finns av att försvara samtidskonsten mot en demonisk kulturhatande fiende, och det behov, å den andra, av att få uttrycka kritik utan att bli förlöjligad eller demoniserad. Det är för lågt i tak i debatten och då blir det sådana här motsättningar. Låt det få rasa och vindarna blåsa bäst det vill, det mår samhällsdebatten bra av. Anna Odell klarar sig säkert bra även i framtiden.

  20. Nemokrati skriver:

    Anna Brodow Inzaina: Jag trodde inte att det vid det här laget rådde något som helst tvivel om vilka “politiska vindar” jag avser. Jag inbjuder dig till en läsning av i stort sett vilken bloggpost som helst på min blogg – och din eventuellt kvarstående ovisshet kommer omedelbart att skingras och allt kommer att stå i ett helt och hållet förklarat ljus – angående vilka “politiska vindar” jag har i åtanke.

    För övrigt känner jag mig långt ifrån lika säker på vad framtiden kan komma att ha i sitt sköte.

    Det kan vara överraskande saker.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.