Del 864: Dags för absolut förbud

Något så när känsliga skribenter undviker eller åtminstone hushållar med fokusera-ordet. Emellertid är det alltjämt ett elände med denna språkliga farsot. Än mer dyker upp och jag vill varna för den farsot som nu tycks ha nått sitt galopperande stadium: Absolut. Ej längre finns det något ”ja!” eller ”det verkar bra”. Kanonader av ”Absolut!” tycks bara öka i mängd. Främst är det en muntlig åkomma. Händelsevis läste jag idag Dan Jönsson artikel i DN om nordisk postkolonialism. Till min förtvivlan såg jag att han inte kunde avhålla sig för en sådan salva. Som ni kan konstatera måste Jönsson dessutom ta sig ett fokus. Skribenter: Vad sägs om en synonymordbok?

Dan Jönsson skriver om tidskriften Mana som har ett tema om samtidskonst. Jönsson blir av den anledningen ”både upprymd och betänksam”. Han är glad över att de tror på samtidskonsten. Så långt kan man nog slå fast att konsten kan upprätthålla en verkan, nämligen att konstvärldens medlemmar kan finna andra medlemmar som tror på konsten. En på sitt sätt högst väsentlig uppgift, givetvis begränsad av sin cirkularitet. Hans bekymmer handlar om att man inte tar upp ”obekväma frågor”. Det finns anledning till att komma med ett sådant bekymmer eftersom hela projektet inte gör mycket annat än att visa upp sin politiska agenda som föredömlig söndagsskoleestetik. ”Om nationalism i vissa fall är bra, i andra dåliga, vad är då skillnaden?” frågar sig Jönsson.

Ser man på konsten socialkritiska visioner i ett lite större perspektiv slås åtminstone jag av att OM konsten verkligen skulle påverka och skapa aktiv förändring i det politiska, vore det någon vinst? Visserligen är det synnerligen osannolikt men om det skulle inträffa innebär det att konsten axlar det instrumentella oket. Förr var sådana risker ur alla synpunkter mycket små eftersom konsten ägde sin självständiga estetiska identitet vars egenvärde lätt kunde flyta upp till ytan och bli kvar där. Nu har vi fått ett riktigt besvärligt identitetsproblem och inte blir det bättre av alla retoriska haranger. Så här formulerar man sig om Mananumret:

”I detta nummer samarbetar Mana med gästredaktören och konstnären Jacqueline Hoang Nguyen för att utforska de många beröringspunkterna mellan kulturer där synlighetsfält kan skapas som tillåter både mångfald och dialog. De medverkande teoretikerna och konstnärerna utforskar begrepp kring curatoriella och konstnärliga strategier i dagens globala konstellation och knyter dem till problem förknippade med nationell representation och det europeiska koloniala arvet. Den främsta ambitionen med detta nummer är att utforska de konstnärliga uttryckens roll att ge förslag på – utan anspråk på att komma fram till några slutgiltiga svar om – hur världen kan förstås som en utbytesekonomi i ett ekosystem av relationer eller en organisk flora av dialoger, som utgår från olika kunskapsformer bortom de hämmande nationsgränserna.”

Temat för tillställningen hakar på det nu så populära biennalsångtemat: ”Somewhere over the Rainbow”. Med den ovan givna formuleringen ”utforskar begrepp kring curatoriella och konstnärliga strategier i dagens globala konstellation” är det inte långt till Kalkonen.

Ack ja, från detta till en hemlighetsfull kritiker på konsten.net, Per Brunskog (konstvetare som skriver om den för några år sedan så populära turkiska konstnärsgruppen Oda Projesi [2118] ). Han har varit på Istanbulbiennalen och skriver rätt intressant om den ända tills han når slutklämmen: ”Här finns också verk som oroar till den grad att man knappt klarar av att titta och verk som gör en berusad av lycka.” Ja, vilka verk det skulle kunna vara undrar naturligtvis läsaren – men det får man inte veta.

gaillard-d.jpg
Cyprien Gaillard, Desniansky raion 2007

Det här inlägget postades i Biennaler, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 864: Dags för absolut förbud

  1. JOEL SVENSSON skriver:

    Jag tycker att konstnären Simon Wachsmuth, f 1964, är en av de intressanta på Istanbulbienallen !!!

  2. Per Brunskog skriver:

    Jo, det var ju inte världens snyggaste slutkläm, de få jag hålla med om. Men vad är det som är så mystiskt med mig?

  3. Lars skriver:

    Per. Inte mystisk men som det framgår hemlighetsfull. Jag är fortfarande nyfiken på vad det är för verk som skulle påverka “man” i den utsträckning som du vill påstå.

  4. Per Brunskog skriver:

    Det var nog lite väl starka ord, och det var ju en tid sen jag skrev det. Tror jag hade Ruti Sela & Maayan Amirs film “Beyond Guilt #2” för ögonen när jag skrev verk som “oroar”. Den handlade om tortyrliknande sex akter, men samtidigt om det våldsfixerade samhälle Israel blivit. Så som jag mins det var det inte så mycket bilderna som gjorde den så obehaglig, utan de situationer konstnärerna själva satte sig i. Men detta skulle jag ju förstås skrivit ut i recensionen.
    Samtidigt så tycker jag inte det var helt fel att använda lite starkare uttryck än vanligt. Jag hade helgen innan sett Gbg-biennalen som inte bjöd på många överraskningar – det var som man kunde vänta sig, en samling bra verk. Men i Istanbul spretade det och konsten ville vara mycket mer. Vilket gjorde att det inte gick vara lika känsloneutral.

  5. Lars skriver:

    Tack Per för din komplettering. Jag förstår dina synpunkter och att det finns en hel del konstvärldsfolk som uppfattar saken som du. Vad jag själv har stora svårigheter med är att politiskt dramatiska utspel i praktiken fungerar som konstporr. Några blir upphetsade. Gbg-biennalen har ett svårt läge som en liten biennal där man alltid åstadkommer en version “lite” av det som anses vara en riktig biennal.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.