Jag har varit i Göteborg för att i två föreläsningar framföra berättelsen om rondellhunden. I det ena fallet på Världskulturmuseet utifrån mänskliga rättigheter och fundamental islamism, i den andra på Ung Media om yttrandefrihet. Egentligen är det ingen stor affär, men som det visade sig kan det lätt bli en sådan om man så önskar. I varje fall blev min historia väl mottagen och rondellhunden kan nog framöver få uppleva sin reviderade upplaga.
Jag passade också på att gå genom Göteborgsbiennalen. Den var ungefär som jag tänkt mig den, det mesta var ju också repriser. Pushwagner har jag inte sett i sin helhet. Hans teckningsserie om det dystra robotsamhället från 1970-talet var säkert en hit då. Väl tecknat men jag har svårt att se något mer än så när den möter en helt annan tid. Vi har nog här ett fall av ”biennaleffekten”. Pushwagner dök upp på Berlinbiennalen 2008 och blev då snabbt berömd. Därmed är det upplagt för säkra kort: Favorit i repris.
En annan sak som slog i den här biennalen är att den mest tycks handla om sig själv. Som det är med många biennaler lever den i ett kärvt klimat. Göteborgsbiennalen har satt in den stora charmoffensiven och biennalvärdarna var idel kundorienterade. ”Mäta kund” som det heter i kvalitetssäkringsbranschen; ett mål i sig var att få kundupplevelseblanketten ifylld. Och visst är det bra med en svensk biennal, jag håller styvt på att den skall fortsätta. Samtidskonsten har inga bättre alternativ och varje biennal berättar en liten historia om hur god samtidskonst skall se ut när den samlas kring ett tidsenligt statement. För det går upp och ner i biennalvärlden. São Paulobiennalen, t ex, har alltmer kommit att handla om sig själv som ett svar på att den inte har samma betydelse som den har haft tidigare. Lyonbiennalen har i år försökt med ett offensivt ryck, Istanbul skall profilera sig som annorlunda, Moskvabiennalen strävar efter att nå en civiliserad etablering. Dan Cameron skall igen leda New Orleansbiennalen 2010 i en något nerbantad utgåva. Kampen för att överleva.
Dan Jönsson har sett utställningar om natur och ekologi i Köpenhamn. Han meddelar i DN att han inte är alltför förtjust i den gröna konsttrenden. Den globala klimatkonferensen i Köpenhamn följs upp med en konstutställning. Jodå, han tycker att utställningen klarar sig bra trots dessa mindre lyckades förutsättningar. Men han noterar: ”Ämnet verkar vara så viktigt att det blir förlamande.”
Jo, så är det med konsten. Då den är kritisk är det enklare. Men när den skall visa vägen, vara konstruktiv blir det ganska självklart problem. Endast vid ytterst få tillfällen har konsten gett sig på försöket att förmedla konstruktiva förbättringar av samhället. Man kan dra sig till minnes Bauhaus försök att göra världen bättre med andlig geometri. För det man har haft är estetik som när den tycks vara ett rimligt alternativ blir en exklusiv lyxvara. Och precis som Jönsson skriver är konstnärernas kreativitet i upplysningshänseende inte den bästa jämfört med alla flinka kreatörer som inte behöver bry sig om risken att bli instrumentell. När konsten är som bäst är den krånglig och nästan ogenomtränglig. Och kritisk. Nu har den hamnat i ett läge när den av moraliska skäl inte förmår sig att vara ifrågasättande. Den får istället böja sig för växthusreligionen och dela bo med politikerna som har samma uppfattning. Politikerna har dock som främsta uppgift att vinna röster. Kanske är det så att några av konstvärldens medlemmar är såpass smarta att de förstår att det finns pengar i att hysa rätt miljöåsikt – vilket gör det möjligt att förverkliga ett och annat projekt som till nöds kan kallas för ekologiskt angeläget.
Dan Jönsson skriver också: ”Var finns i dag den konst som ställer de besvärliga klimatfrågorna, som provocerar samförståndet genom att väcka obehag, tänja på lagens gränser eller bara vara smaklös?” Jo du, sådan konst kan man inte kvalitetssäkra och den kommer att effektivt stoppas av den ansvarskännande curatorn.
Jörgen Svensson: ”Killing Countdown”. En serie filmer på biennalen som visar folk som tycks dö av okänd anledning. Kanske mord. ”Idag är ironin ute, men ingen upprörs särskilt mycke tom en sanning inte är en sanning utan en lögn”. Säger Svensson i katalogen där han även berättar om den nya organisationen i EU (med Margot Wallström i ledningen) som skall lägga ner alla biennaler så när som på en eller två.
