Del 876: Några erinringar från en Göteborgsresa samt växthuskonsten

Jag har varit i Göteborg för att i två föreläsningar framföra berättelsen om rondellhunden. I det ena fallet på Världskulturmuseet utifrån mänskliga rättigheter och fundamental islamism, i den andra på Ung Media om yttrandefrihet. Egentligen är det ingen stor affär, men som det visade sig kan det lätt bli en sådan om man så önskar. I varje fall blev min historia väl mottagen och rondellhunden kan nog framöver få uppleva sin reviderade upplaga.

Jag passade också på att gå genom Göteborgsbiennalen. Den var ungefär som jag tänkt mig den, det mesta var ju också repriser. Pushwagner har jag inte sett i sin helhet. Hans teckningsserie om det dystra robotsamhället från 1970-talet var säkert en hit då. Väl tecknat men jag har svårt att se något mer än så när den möter en helt annan tid. Vi har nog här ett fall av ”biennaleffekten”. Pushwagner dök upp på Berlinbiennalen 2008 och blev då snabbt berömd. Därmed är det upplagt för säkra kort: Favorit i repris.

En annan sak som slog i den här biennalen är att den mest tycks handla om sig själv. Som det är med många biennaler lever den i ett kärvt klimat. Göteborgsbiennalen har satt in den stora charmoffensiven och biennalvärdarna var idel kundorienterade. ”Mäta kund” som det heter i kvalitetssäkringsbranschen; ett mål i sig var att få kundupplevelseblanketten ifylld. Och visst är det bra med en svensk biennal, jag håller styvt på att den skall fortsätta. Samtidskonsten har inga bättre alternativ och varje biennal berättar en liten historia om hur god samtidskonst skall se ut när den samlas kring ett tidsenligt statement. För det går upp och ner i biennalvärlden. São Paulobiennalen, t ex, har alltmer kommit att handla om sig själv som ett svar på att den inte har samma betydelse som den har haft tidigare. Lyonbiennalen har i år försökt med ett offensivt ryck, Istanbul skall profilera sig som annorlunda, Moskvabiennalen strävar efter att nå en civiliserad etablering. Dan Cameron skall igen leda New Orleansbiennalen 2010 i en något nerbantad utgåva. Kampen för att överleva.

Dan Jönsson har sett utställningar om natur och ekologi i Köpenhamn. Han meddelar i DN att han inte är alltför förtjust i den gröna konsttrenden. Den globala klimatkonferensen i Köpenhamn följs upp med en konstutställning. Jodå, han tycker att utställningen klarar sig bra trots dessa mindre lyckades förutsättningar. Men han noterar: ”Ämnet verkar vara så viktigt att det blir förlamande.”

Jo, så är det med konsten. Då den är kritisk är det enklare. Men när den skall visa vägen, vara konstruktiv blir det ganska självklart problem. Endast vid ytterst få tillfällen har konsten gett sig på försöket att förmedla konstruktiva förbättringar av samhället. Man kan dra sig till minnes Bauhaus försök att göra världen bättre med andlig geometri. För det man har haft är estetik som när den tycks vara ett rimligt alternativ blir en exklusiv lyxvara. Och precis som Jönsson skriver är konstnärernas kreativitet i upplysningshänseende inte den bästa jämfört med alla flinka kreatörer som inte behöver bry sig om risken att bli instrumentell. När konsten är som bäst är den krånglig och nästan ogenomtränglig. Och kritisk. Nu har den hamnat i ett läge när den av moraliska skäl inte förmår sig att vara ifrågasättande. Den får istället böja sig för växthusreligionen och dela bo med politikerna som har samma uppfattning. Politikerna har dock som främsta uppgift att vinna röster. Kanske är det så att några av konstvärldens medlemmar är såpass smarta att de förstår att det finns pengar i att hysa rätt miljöåsikt – vilket gör det möjligt att förverkliga ett och annat projekt som till nöds kan kallas för ekologiskt angeläget.

Dan Jönsson skriver också: “Var finns i dag den konst som ställer de besvärliga klimatfrågorna, som provocerar samförståndet genom att väcka obehag, tänja på lagens gränser eller bara vara smaklös?” Jo du, sådan konst kan man inte kvalitetssäkra och den kommer att effektivt stoppas av den ansvarskännande curatorn.

killing-countdownmind.JPG
Jörgen Svensson: “Killing Countdown”. En serie filmer på biennalen som visar folk som tycks dö av okänd anledning. Kanske mord. ”Idag är ironin ute, men ingen upprörs särskilt mycke tom en sanning inte är en sanning utan en lögn”. Säger Svensson i katalogen där han även berättar om den nya organisationen i EU (med Margot Wallström i ledningen) som skall lägga ner alla biennaler så när som på en eller två.

Det här inlägget postades i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 876: Några erinringar från en Göteborgsresa samt växthuskonsten

  1. Fredrik skriver:

    Vilka ledande svenska eller internationella politiker menar du praktiserar en växthusreligion? Jag känner i alla fall inte till någon. Inte om man som jag tror mer på vad människor gör än vad de säger. I så fall är väl fortfarande religionen den ständigt ökade tillväxten? Att en massa politiker försöker snacka rent kapitalet i deras respektive kommuner, stater, världsdelar etcetera har ju hittills förblivit just publikfriande tomt prat. Religionen är fortfarande kapitalet. Och kapitalet verkar helt befriat från reella hot.

  2. Lars skriver:

    Fredrik. Det är svårt att finna någon som inte gör det. Översteprästen i församlingen är statsministern själv. Att kapitalet håller upp allting är som det alltid är med religioner. Bakom varje religion finns finansiärerna. Den viktigaste institutionen i Vatikanen är Vatikanens bank.

  3. Fredrik skriver:

    Vet inte om jag förstår vad du menar. Det finns ju ingen ledande politiker som g ö r det. Många p r a t a r däremot om växthuseffekt, men utan att göra mycket åt det. Såvida du inte menar att religion är just snack men inte verkstad – d v s inget som förändrar människors vardagliga beteende och liv.

    Vår civilisations huvudsakliga mål är ständigt ökad tillväxt. Och det är också vad som verkställs av politikerna. De verkställer däremot inte mycket som minskar kapitalets miljöförstöring. Oljeindustrins med fleras intressen är fortfarande överordnade människors och forskningens oro inför olika miljöproblem. Minskade utsläpp av koldioxid är varken medel eller mål – det är bara tomt utanpåsnack att lugna människor med.

  4. Lars skriver:

    Det är helt naturligt att man inte gör något åt saken. Politiker eller andra religiösa ledare har sin huvuduppgift att behålla sin makt. Politikerna genom att ge intryck av att göra något och därmed vinna röster, de religiösa ledarna skall ge förtröstan genom att visa vägen mot en bättre värld. I Växthusreligionen samlas dessa båda aspekter till en.

  5. Tack för besöken – på Världskultur och Röda Sten! Det var synnerligen roligt och inspirerande att träffa dig.
    Hoppas på fler besök och att du äntligen är ute ur karantänen!
    Har läst några av dina texter och kommer att rekommendera mina värdar och volontärer att läsa det du skriver – en bra uppdatering på det som händer i världen – både i den lilla och i den stora.

    Lycka till med nya verk!
    Vi ses!
    Vänliga hälsningar
    isebell

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.