Igår var det alltså kvalitetsseminarium i Umeå. Min beskrivning av konstens kvalitet utifrån (som ni säkert har hört tidigare) ”Det som konstvärlden kallar för kvalitet är kvalitet” är en solid historia. Kvalitet just nu får sedan bestämmas genom att se genom hur den formuleras av kritiker och i samband med utställningspresentationer. ”Archive” är ett nyckelord för närvarande, utgångspunkt i de egna erfarenheterna kombinerad med en form för dokumentär och subjektiv framställning har också fått en stor utbredning. Jag nämnde vidare några av de fasta instanserna: Överskridande, fördjupning/komplexitet samt obegriplighet. Dessa tre aspekter är en stark tradition som det inte borde vara mycket att invända mot. Det förefaller självklart att konsten inte skall upprepa eller sikta på standardformer. Strävandet är att göra något mer än så även om det inte är så lätt. Fördjupning/komplexitet handlar om att ett konstprojekt inte skall vara banalt utan äga mer än vad som kommer fram vid första anblicken. Konsten vilar automatiskt i högdiskursen men konstnärer och övriga intressenter bygger upp en avsevärd kontext. Inte heller detta kan vara något överraskande. Obegripligheten, alltså att lägga till sådant som inte direkt kan förklaras med några enkla formuleringar är lika nödvändigt för att undvika att illustrera en idé. Bildläraren m m Alfredo Castro protesterade mot detta och hänvisade till postmodernismen som han menade gjorde upp med modernismen nyhetssträvan. Här har han förstås fel. Postmodernismen var i detta avseende en fortsättning på överskridandet genom att ge sig på modernismen. Därefter har den tendensen fortsatt precis som vanligt.
Genom Vanja Hemeles inlägg fick seminariet också ett feministiskt perspektiv. Har ni inte sett Konstnären 2009:2 så läs artikeln där hon diskuterar med bland andra Måns Wrange och Robert Stansinski. Ämnet är komplicerat eftersom de inblandade vet att de aldrig har gjort tillräckligt. Frågan är ändå hur problematiskt det är i bildkonsten. I Flash Arts alldeles nyligen publicerade lista över uppåtgående konstnärer är två av de fem första kvinnor: Keren Cytter och svenska Fia Backstrom. Motsvarande lista 2006 hade inga kvinnor alls på de fem första platserna. Första platsen på den aktuella listan intas, föga förvånande, av Tris Vonna-Michell.
Andra frågor kan förefalla mera angelägna. Konstvärlden är en angelägenhet för den kulturbärande borgerligheten toppad med överklass som betalar kalaset. Framför allt korresponderar denna konstvärld med sig själv. De lägre sociala klasserna har man ingen kontakt med. Inte heller för man någon diskussion att tala om kring vad konsten med alla sina sociala implikationer skall tjäna för syfte.
Detta i all korthet. Jag har täta turer dessa dagar. Först blir det ett besök på Örebro konstskola och sedan skall jag tala om konstförmedling i Hässleholm.
