För ett par dagar sedan klagade Johan Lundberg i sin blogg på konstvärldens inkonsekvens. Han tar upp fallet Tim Burton som han tidigare velat jämföra med Nathalie Djurberg. I den diskussionen sade jag det jag kan säga igen: Tim Burton är marginell i konstvärlden, han tillhör filmvärlden. Att han nu hyllas med en stor utställning på Museum of Modern Art i New York är inget märkligt. Konstvärlden använder sig ofta av s k ”crossovers”. Det finns ingen anledning att tro att Tim Burton är på väg att byta institution. Vad jag vet är MOMA-utställningen hans enda inhopp i konstvärlden. Han kommer säkert att få goda recensioner men inte heller det ändrar på sakförhållandena. Problemet handlar inte om att diskutera huruvida Burton skall uppfattas som konstnär eller inte. Med den liberala inställning som konstvärlden har i den frågan är han självfallet det. Den egentliga frågan är vilken position han intar där. Och den är som sagt blygsam. Konstvärlden är förtjust i mycket. Inte minst i litteraturen. Några av dess favoritförfattare är exempelvis Joyce, Borges, Calvino och på senare tid WG Sebald. Ingen av dessa har någon position som konstnärer i konstvärlden eftersom de tillhör litteraturen.
Robert Stasinski gör en intressant kommentar till Lundbergs fundering:
”Vi inser det potentiellt fascistoida med att förfäkta absoluta värden över tiden så vi söker demontera kategorier och begrepp som uppmuntrar dessa.”
”Vi” syftar väl här på konstvärldens agenter. Värt att erinra sig är att konstvärlden envetet håller sig med det absoluta värde som konsthistorien skänker konsten. Jag har nämnt det många gånger: Konstvärlden håller sig för säkerhets skull med två konstteorier: Den institutionella och den essentiella. Däremot är man inte särskilt entusiastisk över försök att bokstavligen återinföra den romantiska konstuppfattningen. Konstvärlden intresse ligger istället i att skapa och upprätthålla standardkonst. I standardkonst ingår också standardförnyelse. Missförstå mig inte, den verksamheten är både nödvändig och innehåller intressanta kvaliteter. Men den förhindrar också annan form av förnyelse och inte minst den öppna debatt som Stasinski talar om:
”Vad som krävs är en genomlyst debatt kring vem som sätter agendan och vilka som vinner på att styra dess riktning. Det stora museerna hamnar i topp, såklart. Men även de väletablerade konstnärerna.”
Debatter är emellertid svåra att föra i konstvärlden eftersom agendan är satt. Det är bestämt vad som är relevant. När konsensus och standardisering blir alltför genomfört kommer något enahanda att vila över konstlandskapet.
Konstvärlden försöker undvika Artfacts och för naturligtvis inte någon diskussion om den. Vill ni veta lite mer kan ni lyssna på när ArtTactic talar med Artfacts direktör Marek Claassen. ArtTactic är benhårt intresserade av den kommersiella investeringssidan av konsten men får inte särskilt mycket hjälp från Artfacts.
Länk HÄR.
