Del 879: Kort rapport från Umeå

Igår var det alltså kvalitetsseminarium i Umeå. Min beskrivning av konstens kvalitet utifrån (som ni säkert har hört tidigare) ”Det som konstvärlden kallar för kvalitet är kvalitet” är en solid historia. Kvalitet just nu får sedan bestämmas genom att se genom hur den formuleras av kritiker och i samband med utställningspresentationer. ”Archive” är ett nyckelord för närvarande, utgångspunkt i de egna erfarenheterna kombinerad med en form för dokumentär och subjektiv framställning har också fått en stor utbredning. Jag nämnde vidare några av de fasta instanserna: Överskridande, fördjupning/komplexitet samt obegriplighet. Dessa tre aspekter är en stark tradition som det inte borde vara mycket att invända mot. Det förefaller självklart att konsten inte skall upprepa eller sikta på standardformer. Strävandet är att göra något mer än så även om det inte är så lätt. Fördjupning/komplexitet handlar om att ett konstprojekt inte skall vara banalt utan äga mer än vad som kommer fram vid första anblicken. Konsten vilar automatiskt i högdiskursen men konstnärer och övriga intressenter bygger upp en avsevärd kontext. Inte heller detta kan vara något överraskande. Obegripligheten, alltså att lägga till sådant som inte direkt kan förklaras med några enkla formuleringar är lika nödvändigt för att undvika att illustrera en idé. Bildläraren m m Alfredo Castro protesterade mot detta och hänvisade till postmodernismen som han menade gjorde upp med modernismen nyhetssträvan. Här har han förstås fel. Postmodernismen var i detta avseende en fortsättning på överskridandet genom att ge sig på modernismen. Därefter har den tendensen fortsatt precis som vanligt.

Genom Vanja Hemeles inlägg fick seminariet också ett feministiskt perspektiv. Har ni inte sett Konstnären 2009:2 så läs artikeln där hon diskuterar med bland andra Måns Wrange och Robert Stansinski. Ämnet är komplicerat eftersom de inblandade vet att de aldrig har gjort tillräckligt. Frågan är ändå hur problematiskt det är i bildkonsten. I Flash Arts alldeles nyligen publicerade lista över uppåtgående konstnärer är två av de fem första kvinnor: Keren Cytter och svenska Fia Backstrom. Motsvarande lista 2006 hade inga kvinnor alls på de fem första platserna. Första platsen på den aktuella listan intas, föga förvånande, av Tris Vonna-Michell.

Andra frågor kan förefalla mera angelägna. Konstvärlden är en angelägenhet för den kulturbärande borgerligheten toppad med överklass som betalar kalaset. Framför allt korresponderar denna konstvärld med sig själv. De lägre sociala klasserna har man ingen kontakt med. Inte heller för man någon diskussion att tala om kring vad konsten med alla sina sociala implikationer skall tjäna för syfte.

Detta i all korthet. Jag har täta turer dessa dagar. Först blir det ett besök på Örebro konstskola och sedan skall jag tala om konstförmedling i Hässleholm.

Det här inlägget postades i debatt, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 879: Kort rapport från Umeå

  1. Jacob C skriver:

    Utifrån mina i och för sig begränsade kunskaper om konst håller jag med om att skillnaden mellan modernism och postmodernism nog inte verkar handla om att postmodernismen lagt nyhetssträvan på hyllan. Men kanske finns ändå en skillnad i attityd? De “postmoderna” kanske inte riktigt har samma absoluta tro på förnyelsen?

  2. Rasmus skriver:

    Ett problem med Vanjas studier och sätt att prata om kvalitét i förhållande till dessa är att de inte sattes i någon kontext..

    Ser man inom teatervärlden vad som håller hög kvalitét just nu och jämför med det som sätts upp på dramaten, som är en väldigt traditionell institution så hamnar dramaten långt ifrån bräschen av vad som anses vara mest intressant, exempelvis (även om den har sin status i Sverige). Det hade varit intressantare om hon jämfört den statistiken mot de institutioner som anses mest intressanta just nu.. Då hade hon troligtvis kunnat få ett mycket starkare underlag för sin slutsats att jämställdhet är en förutsättning för kvalitét och inte någon motsättning.

    Hur var diskussionen efteråt, Lars?

  3. Lars skriver:

    Jacob C. På den tiden då det begav sig fanns det en stor iver hos postmodernisterna att framhäva att förnyelsen i konsten var ett modernistiskt påfund som nu var över. Det fungerade för stunden eftersom iscensättande av postmodernismen var en omskakande förnyelse av konsten. Och det med att inte förnya fann sina former genom appropriering och återanvändning. Likafullt var dessa exempel lika mycket förnyelse som något annat. Jag tror det är svårt att finna några övervintrande postmodernister som står fast vid ståndpunkten att förnyelsen är ett överspelat modernistiskt fenomen.

  4. Nemokrati skriver:

    När postmodernismen var inne så gillade jag inte den. Jag kunde inte med det där lacansnacket. Men nu så här efteråt så tycker jag de är högintressanta för de öppnar ögonen för så mycket. Men det beror ju på hur man läser dem förstås.

    Apropå ingenting – hur är konstdebatten eller samtalet i Frankrike just nu? Vet någon det. Vilket är det ledande konstlandet just nu. Är det USA eller Japan eller Kina eller vad är det?

  5. Pontus Raud skriver:

    Överklassen betalar inte kalaset. De som verkligen betalar kalaset är alla som serverar överklassens party.

    MVh pontus

  6. Lars skriver:

    Hej Pontus! Servitörerna får betalt men vi har förstås Sponsorerna som ändå får sägas representera överklassen eftersom de räknar med att gå med vinst i storföretagsandan. Emellertid har du till slut ändå rätt, längst ner i näringskedjan finns de verkliga finansiärerna. I konstvärlden ser man det dock inte på det sättet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.