För ett par dagar sedan klagade Johan Lundberg i sin blogg på konstvärldens inkonsekvens. Han tar upp fallet Tim Burton som han tidigare velat jämföra med Nathalie Djurberg. I den diskussionen sade jag det jag kan säga igen: Tim Burton är marginell i konstvärlden, han tillhör filmvärlden. Att han nu hyllas med en stor utställning på Museum of Modern Art i New York är inget märkligt. Konstvärlden använder sig ofta av s k ”crossovers”. Det finns ingen anledning att tro att Tim Burton är på väg att byta institution. Vad jag vet är MOMA-utställningen hans enda inhopp i konstvärlden. Han kommer säkert att få goda recensioner men inte heller det ändrar på sakförhållandena. Problemet handlar inte om att diskutera huruvida Burton skall uppfattas som konstnär eller inte. Med den liberala inställning som konstvärlden har i den frågan är han självfallet det. Den egentliga frågan är vilken position han intar där. Och den är som sagt blygsam. Konstvärlden är förtjust i mycket. Inte minst i litteraturen. Några av dess favoritförfattare är exempelvis Joyce, Borges, Calvino och på senare tid WG Sebald. Ingen av dessa har någon position som konstnärer i konstvärlden eftersom de tillhör litteraturen.
Robert Stasinski gör en intressant kommentar till Lundbergs fundering:
”Vi inser det potentiellt fascistoida med att förfäkta absoluta värden över tiden så vi söker demontera kategorier och begrepp som uppmuntrar dessa.”
”Vi” syftar väl här på konstvärldens agenter. Värt att erinra sig är att konstvärlden envetet håller sig med det absoluta värde som konsthistorien skänker konsten. Jag har nämnt det många gånger: Konstvärlden håller sig för säkerhets skull med två konstteorier: Den institutionella och den essentiella. Däremot är man inte särskilt entusiastisk över försök att bokstavligen återinföra den romantiska konstuppfattningen. Konstvärlden intresse ligger istället i att skapa och upprätthålla standardkonst. I standardkonst ingår också standardförnyelse. Missförstå mig inte, den verksamheten är både nödvändig och innehåller intressanta kvaliteter. Men den förhindrar också annan form av förnyelse och inte minst den öppna debatt som Stasinski talar om:
”Vad som krävs är en genomlyst debatt kring vem som sätter agendan och vilka som vinner på att styra dess riktning. Det stora museerna hamnar i topp, såklart. Men även de väletablerade konstnärerna.”
Debatter är emellertid svåra att föra i konstvärlden eftersom agendan är satt. Det är bestämt vad som är relevant. När konsensus och standardisering blir alltför genomfört kommer något enahanda att vila över konstlandskapet.
Konstvärlden försöker undvika Artfacts och för naturligtvis inte någon diskussion om den. Vill ni veta lite mer kan ni lyssna på när ArtTactic talar med Artfacts direktör Marek Claassen. ArtTactic är benhårt intresserade av den kommersiella investeringssidan av konsten men får inte särskilt mycket hjälp från Artfacts.
Länk HÄR.
Ursäkta, men vem är det som för fram något intressant här? Robert Stasinski som efterlyser en debatt kring ”vem som sätter agendan och vilka som vinner på att styra dess riktning” eller Johan Lundberg som faktiskt för en debatt kring dessa frågor? Det var det vi höll på med i somras i figurationsdebatten och då var inte Robert Stasinsi närvarande i samtalet. Han var, liksom de flesta som höll sig utanför, tyst. Och vad han tänkte om debatten, det vet jag inte, men att döma av de kommentarer jag har hört av somliga är att det dryftades frågor som inte är något att dryfta. Den kallades ”rötmånadsdebatt” eller ”skendebatt” om du föredrar det. Passar det att komma nu och ta på sig äran för att vara insiktsfull om man inte var närvarande när det hände? Jag tycker att du kan vara lite noggrann med vilka du ger beröm.
Vad som är intressant är att konstvärlden, här genom Stasinski, reflexartad påkallar debatter kring grundläggande frågor. Debatter som aldrig blir till något eftersom man har sin konsensus att engagera sig i. Man kan kanske säga att det även har uppstått en konsensus i att undvika de debatter som man framför att man vill föra. Johan Lundberg skall ha all ära för att vilja föra en debatt men hans alternativa agenda är inte mycket att hänga i en julgran.
Jag delade inte ut något beröm till någon den här gången. Utom till mig själv förstås.
Så som du beskriver konstvärlden och hur den fungerar har man all anledning att väcka debatt – eller snarare väcka till liv den slumrande inre moral som finns hos människorna i konstvärlden. För vad är vi deltagare i konstvärlden om inte människor som borde reagera på det som är fel, ta ansvar och handla utifrån de insikter vi får. Den ”alternativa agenda” som du så nedsättande vill kalla Johans motiv är ingenting annat än en människa som handlar utifrån sin inre moral och sitt medvetande. Om det inte är något att ”hänga i en julgran” kan jag inte hjälpa dig.
Anna. Vi drar alla vårt strå till stacken efter förmåga. Men det är ofrånkomligt att konstvärldens agenda är väl cementerad. Vad vi kan göra är att upprätta alternativ och kritik, se till att den finns där. Jag har inget emot Johan men du kan väl inte på allvar mena att en nyorientering med estetik a la Scruton skulle vara något att hänga i en julgran?
Johan och jag har olika källor till samma insikt, har det visat sig. Scruton har jag inte läst och därför kan jag inte kommentera om det är något att hänga i en julgran (så här lagom till jul). Mina källor och mina tankar kring dem har jag diskuterat med dig via e-post i flera år innan du startade din blogg och jag orkar faktiskt inte dra det här. I repris.
Skulle det handla om att konsten har hamnat snett och fel? Jag har för övrigt kvar korrespondensen men det är inte så enkelt att göra någon sammanfattning som skulle kunna dras till den slutsats som du ny tycks vara benägen att göra.
Det handlar om att det finns åtminstone ett annat förhållningssätt till konst än det du själv förespråkar. Det måste få äga giltighet. Och jag betackar mig för att få se vår korrespondens kring denna fråga sammanfattad på din blogg.
Kära Anna, du behöver inte vara orolig. Det är inte aktuellt med några sammanfattningar. Angående andra förhållningssätt till konsten än det jag förespråkar finns det några stycken. Vi har det rådande paradigmet med DIS och dess dubbelteori, den modernistiska essensteorin (som kan formuleras på lite olika sätt), retrogardismen. Jag vet inte om det finns så mycket mer. Sedan kan man fundera på vad som kan tänkas ha en framtid.
Jag fäster mig främst vid ett par saker i denna text:
”Konstvärlden är förtjust i mycket. Inte minst i litteraturen. Några av dess favoritförfattare är exempelvis Joyce, Borges, Calvino och på senare tid WG Sebald. Ingen av dessa har någon position som konstnärer i konstvärlden eftersom de tillhör litteraturen.”
.- Vad är det för konstig analogi? Varför skulle en skönlitterär författare erhålla ngn position som konstnär om vederbörande aldrig ens aspirerat på det. Konstvärlden är också förtjust i filosofer, Adorno, Nietzsche, Deleuze till exempel. Ingen av dessa lär få ngn position som konstnär, men de är säkert nöjda ändå med den status de erhållit i konstvärlden.
Jag tror nu inte att Burtons teckningar kommer att erhålla samma status som Picassos dito. Min poäng var att det ändå förefaller finnas vissa etstetiska överväganden som har väglett kuratorerna vid MoMA, när de bestämt sig för att ha en utställning med Burton, estetiska överväganden som folk på denna blogg alltså uppenbarligen uppfattar som styrande för bedömningen av estetisk kvalitet, eftersom de menar att institutioner som MoMA är viktiga för att konstnären ifråga skall kunna erhålla hög status, samtidigt som samma estetiska värden förnekas och påstås inte vara styrande för bedömning av konstnärligt värde, vilket istället sägs betingas av den status som konstnären ifråga har vid institutioner såsom MoMA.
De frågor du ventilerar är som jag ser det precis dem man skulle diskutera i en konstvärld som mest tänker på annat. Hur som helst, analogin är nog inte så dum. Ta t ex Beckett. Han har placeringen 781 på artfacts. Ingen dållig placering i konstvärlden men Beckett är naturligtvis magnifikt större i litteraturen. Tim Burton når inte på långt när upp till Beckett i konstvärlden men har väl en hygglig position i filmvärlden. Varför han ställs ut på MOMA får i första hand tillskrivas att de har en filmavdelning. Man kan spekulera om det handlar om att göra något som drar en lite annan publik eller om det är en markering av filmens plats eller konstarternas förening.
Alldeles säkert är det estetiska skäl som ligger bakom valet. Vi är inne på besvärlig mark, estetiska skäl innebär lite av varje. Man väljer alltid konstnärer av estetiska skäl. Jag skulle vilja säga att det betyder att man beaktar (och vanligtvis främst beaktar) det icke-verbala, mervärdet i ett projekt som kan skrivas in i någon socialkritisk diskurs.
Nej visst håller jag med om att Burton inte alls når upp till Becketts klass. Å andra sidan kan jag tycka att Beckett som postmodernistisk ikon kommit undan litet väl lättvindigt. Jag skulle personligen säga att han var mer intressant i sina tidiga verk än i de sena. Däremot har naturilgtvis de senare verken betytt mer för bildkonstens (och litteraturens) utveckling. Det är dock en trist utveckling när man bedömer konstnärlig kvalitet utifrån verkets potential att influera andra (betydelsefulla) konstnärer snarare än utifrån verkets egna specifikt konstnärliga och estetiska kvaliteter. Eller trist och trist? Det är ju så som utvecklingen ser ut, vilket det finns all anledning att ifrågasätta…
Man skall inte säga att Beckett enbart skulle fungera som influerande i bildkonsten och att han därför har en position. Han medverkar i en del biennaler och är t ex med på Mercosulbiennalen i Porto Alegre fram till den 29 november. Det visas en uppsättning av hans korta stycke Breath.
”Adorno, Nietzsche, Deleuze till exempel. Ingen av dessa lär få ngn position som konstnär, men de är säkert nöjda ändå med den status de erhållit i konstvärlden.”
Eh. Senast jag kollade var samtliga tre döda och är knappast i stånd att vara nöjda eller missnöjda över någonting. Såvida de inte lever i den kristdemokratiska himmel Johan Lundberg håller för hinsidesvärlden.