Del 889: Det folk som inte förstår på rätt sätt

Postat den 2009 1 december av Lars Vilks

Sedan konsten anammat sitt socialkritiska kontrakt finns det ingen väg tillbaka. De kulturkonservativa drömmer lite smått om det skulle finnas en sådan men det är bara drömmar. Istället får vi fortsätta att fundera på hur socialkritiken skall utformas. Dan Jönsson är en av de få konstkritiker som skriver med ett bredare spektrum än vad som är brukligt i branschen. Han är också intresserad av att besvärliga frågor må diskuteras vilket framgår av hans artikel i DN. Med sina vänsterreflexer är annars konstfolket berett att gå i taket varje gång en avvikelse från trossamfundet antyds.

Nu har vi detta med demokrati. ”Demokrati ist lustig”, sa gamle Joseph Beuys som i sina drömska utopier ville ha direkt demokrati för folket. Folket är inte så bra på demokrati eftersom de så ofta röstar fel. Åtminstone enligt de företrädare som säger sig veta vad som är rätt och fel. Det gick åt skogen i Schweiz. Folket vill inte alltid vad de som säger sig representera dem vill att de skall vilja. Kanske är det som Amit Sen brukar säga: ”Folk vill inte ha lösningar som fungerar. De vill ha enkla lösningar.” Ja eller nej. Resultatet i Schweiz är förstås ingen bra lösning. Schweiz är ett strängt kapitalistiskt land som styrs av en stram marknadsekonomi där de anställda kan sparkas när som helt och med omedelbar verkan. Nu kan det bli problem för landets affärer med Mellanösterns plutokratier.

Jönssons förklaring handlar om representation. Det schweiziska resultatet handlar i förlängningen om konst, hur något skall utformas. Han menar att det rör sig om vem som får synas:

”När ett offentligt konstverk skapar debatt – hur inskränkt och reaktionär den än är – är det inte för att folk är dumma. Utan för att man förstår att representation är en fråga om makt.”

Folk är alltså inte dumma utan bara medvetna om makt. Inte för att de skulle tänka på det sättet men frågan är om beskrivningen säger något. Varje konstnärligt utspel som ifrågasätter den folkliga uppfattningen om vad som är konst blir en maktkamp om man så önskar. Jag tror snarare att det i folkdjupet finns uppfattningar som är svåra att rubba på och intresset för att intellektualisera samhällsproblemen inte är påträngande.

I varje fall har detta föga att göra med konstvärlden eftersom den är suveränt avskuren från folkdjupet. I lugn och ro kan den odla sina socialkritiska alternativ. Ta t ex Oliver Ressler som är en veteran i socialkritikens strängaste form. Han har alternativen och behandlar alla påträngande samhällsfrågor. Han har nyss släppt en film om demokratins problem. Den visas bland annat på Lyonbiennalen. Ressler håller en stadig ranking som ca 1 000:e konstnär i världen. Se och hör en intervju HÄR.

minaretmind.JPG

Publicerat i Biennaler, debatt, Kommentarer nästan varje dag | 2 kommentarer

Del 888: Om att skapa en fin väv av referenser.

Postat den 2009 29 november av Lars Vilks

Performance och referens har varit med ett tag i den poänggivande samtidskonsttoppen. Förmodligen kan man räkna med att det kommer att bli ännu starkare och åstadkomma betydligt mer än hittills. Med nyss förlidna Performa 09 slet New York åt sig ett initiativ som inte går att komma förbi. Stjärnfaktorn var hög och intensiv. Arto Lindsay var naturligtvis där med en av sina nu så kända parader. Hans medverkande var klädda i trenchcoat och vickade i takt med sina signalerande mobiltelefoner. Ragnar Kjartansson ordnade en kaotisk symfoni; huvudnumret bestod i att hans deltagare sparkade ut ett större antal fotbollar till publiken som returnerade dessa. Keren Cytter framträdde med ett koreografiskt mordstycke. Loris Greaud fyllde Times Squares Billboard med ett fyrverkeri, en del av ett projekt, The Snorks, som involverar fiskar som skall uppsökas på Hawaii. Inget av det här var överväldigande bra men det anger en ton. Som pedagogiskt exempel på hur man kan få fram något bestämt om samtidskvalitet är Dominique Gonzalez-Foersters K62 ett utmärkt exempel.

K62 är ett samarbete med kompositören Ari Benjamin Meyers. Vem och vad som ingår i det här är inte helt glasklart men i stora drag handlar det om publiken som väntar på flera ställen för att så småningom samlas i Main Theater i Abrons Art Center. Händelseutvecklingen sker långsamt för publiken. Några musiker tycktes öva bakom scenen. Sedan dyker fyra kvinnliga organisatörer upp, de registrerar starkt aktiva ett antal k-märkta personer. Orkestern kommer fram för att spela Mozarts Köchel nr 97. Det finns säkert flera landningar i det valet bortsett från familjelikheten genom K97 – Mannen i Scorseses film (se nedan) har förlorat sina pengar så när som på – 97 cent. En tidig och ganska säkerställd Mozart, symfonin har fått det apokryfiska numret ”47”. Lyssna på några takter HÄR.

Nå, det handlar alltså om att utvalda personer kommer in som K-numrerade. De har varit med om diverse äventyr och det kommer fram att en del har åkt runt i New York och besökt olika inspelningsplatser för Martin Scorseses film After Hours. En ljudinspelning från Orson Welles film The Trial spelas också upp; ”Joseph K.” För den intresserade kräver de intrikata förbindelserna mellan föreställningens olika delar åtskilligt arbete men man kan utgå ifrån att det är noggrant genomtänkt.

Ett genialt inslag är att dra in kritikerna i dramat. På det sättet blir de rapportörer från insidan och samtidigt en del av performancen. En av dessa var Claire Bishop och hennes redogörelse står att läsa i Artforum Diary.

Men, och det var det jag skulle komma fram till, Bishop fångar något väsentligt i sin redogörelse:

”Such a wonderfully dense web of references was a consummate development of Gonzalez-Foerster’s previous performances and took the tropes of avant-garde dispersal, transparency, and fragmentation to a new extreme. /…/ elegantly inscrutable structure…”

Alltså en kvalitetsannonsering. Gonzalez-Foersters stycke handlar om relationer mellan verklighet och film, något som faller in under den sociala kritikens domäner. Därutöver värderar Bishop estetiken i väven av referenser. Att bygga samman serier av referenser och samtidigt hålla fast grundtemat är något som är en alldeles tidsenlig kvalitetsnorm. Ingen enkel sak heller.

foerster-k62symfmind.JPG
Symfoniorkestern samlas. K3 kommer in.

foerster-k-62-raknas-inmind.JPG
Här registreras de K-märkta

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009 | Lämna en kommentar

Del 887: En kulturradikal recenserar

Postat den 2009 28 november av Lars Vilks

Inte behöver man ge upp, som sista halmstrå kan man dra litanian en gång till. Så slog mig tanken när jag läste Charles Esches lovprisande recension av Istanbulbiennalen i Artforums decembernummer. Han och en rad andra har valt höjdpunkterna under 2009 och för Esche är Istanbul nummer ett. Han anger snabbt tonen med en liten tackling åt Birnbaums Venedigbiennal. Där skulle det alltså vara fråga om att konstnärerna kunde skapa ändlösa mängder av parallella världar. Curatorerna på Istanbulbiennalen tog istället Alain Badiou på orden att det bara finns en. Och den världen kräver politiska utspel.

Bland det som hänför Esche är 609 rankade Mladen Stilinovic (som någon kanske minns från Documenta 2007 där han ställde två containrar med små målningar; i somras visade han böcker på Index)). I Istanbul har han satt upp siffran tre mittemot en hög papper där siffran är återgiven sexhundra miljoner gånger. Detta skall lära oss att de tre rikaste i världen äger lika mycket som de sexhundra miljoner fattigaste. Visst är det fyndigt men också snabbt avklarat och faller snart in under fliken illustrerad idé.

Men Esche har många synpunkter på biennalens förmåga att åstadkomma. Han är väl medveten om att den inte har något att göra med världen utanför, men de som kommer till den kan ta del av många geografiska och kulturella erfarenheter. Inte minst skall man förstå att det inte bara är västvärlden som skapade den moderna konsten. Allra mest förtjust är han i att biennalen blir ”en dolk, kanske” gentemot det egna fältet. Man skall inte tro att konstvärlden är jämlik och just detta avslöjar biennalen genom institutionell kritik. Man vågade sig t o m på att demonstrera mot biennalens sponsor Koç Holding, landets största företag. Detta, säger Esche, är bara början, ”Institutional self-critique opens a can of worms.”

Esche frågar sig om konstvärlden är beredd att avslöja sina hemligheter om hur den fungerar. Men redan det som har kommit fram i Istanbulbiennalen hotar att generera en politisk rörelse inom det egna territoriet.

Inget blev det av det och hemligheterna är redan kända. Kulturradikalen Esche lägger fram sina ståndpunkter i Artforum där allt som skrivs omedelbart blir spännande och trendigt. Den interna revolution som recensenten ser som i en vision stör ingen. Tvärtom och allraminst den radikala och öppna konstvärlden.

Daniel Birnbaum får också Artforums förtroende att utse sin favorit för 2009. Det blev guldlejonvinnaren från Venedig John Baldessaris utställning på Tate Modern. Okwui Enwezor valde President Obama med en hänvisning till – Giorgio Agamben.

Efter denna inte alltför uppmuntrande utgjutelse kan man med fördel kasta sig över till lite samba by the sea. I Ladoniabiennalen återstår nu för kommittén att utse de konstnärer som har vunnit gulddrakarna. Först ut är Arto Lindsay som blev folkets val ”Vox Populi”. Han blev den mest sedda av biennalens konstnärer på YouTube. Om ni inte minns Ladoniabiennalens tema så var det ”Can you keep a secret?”

Publicerat i Biennaler, Projekt, Tillståndet i konsten 2009 | Lämna en kommentar