Del 889: Det folk som inte förstår på rätt sätt

Sedan konsten anammat sitt socialkritiska kontrakt finns det ingen väg tillbaka. De kulturkonservativa drömmer lite smått om det skulle finnas en sådan men det är bara drömmar. Istället får vi fortsätta att fundera på hur socialkritiken skall utformas. Dan Jönsson är en av de få konstkritiker som skriver med ett bredare spektrum än vad som är brukligt i branschen. Han är också intresserad av att besvärliga frågor må diskuteras vilket framgår av hans artikel i DN. Med sina vänsterreflexer är annars konstfolket berett att gå i taket varje gång en avvikelse från trossamfundet antyds.

Nu har vi detta med demokrati. ”Demokrati ist lustig”, sa gamle Joseph Beuys som i sina drömska utopier ville ha direkt demokrati för folket. Folket är inte så bra på demokrati eftersom de så ofta röstar fel. Åtminstone enligt de företrädare som säger sig veta vad som är rätt och fel. Det gick åt skogen i Schweiz. Folket vill inte alltid vad de som säger sig representera dem vill att de skall vilja. Kanske är det som Amit Sen brukar säga: ”Folk vill inte ha lösningar som fungerar. De vill ha enkla lösningar.” Ja eller nej. Resultatet i Schweiz är förstås ingen bra lösning. Schweiz är ett strängt kapitalistiskt land som styrs av en stram marknadsekonomi där de anställda kan sparkas när som helt och med omedelbar verkan. Nu kan det bli problem för landets affärer med Mellanösterns plutokratier.

Jönssons förklaring handlar om representation. Det schweiziska resultatet handlar i förlängningen om konst, hur något skall utformas. Han menar att det rör sig om vem som får synas:

”När ett offentligt konstverk skapar debatt – hur inskränkt och reaktionär den än är – är det inte för att folk är dumma. Utan för att man förstår att representation är en fråga om makt.”

Folk är alltså inte dumma utan bara medvetna om makt. Inte för att de skulle tänka på det sättet men frågan är om beskrivningen säger något. Varje konstnärligt utspel som ifrågasätter den folkliga uppfattningen om vad som är konst blir en maktkamp om man så önskar. Jag tror snarare att det i folkdjupet finns uppfattningar som är svåra att rubba på och intresset för att intellektualisera samhällsproblemen inte är påträngande.

I varje fall har detta föga att göra med konstvärlden eftersom den är suveränt avskuren från folkdjupet. I lugn och ro kan den odla sina socialkritiska alternativ. Ta t ex Oliver Ressler som är en veteran i socialkritikens strängaste form. Han har alternativen och behandlar alla påträngande samhällsfrågor. Han har nyss släppt en film om demokratins problem. Den visas bland annat på Lyonbiennalen. Ressler håller en stadig ranking som ca 1 000:e konstnär i världen. Se och hör en intervju HÄR.