Inte behöver man ge upp, som sista halmstrå kan man dra litanian en gång till. Så slog mig tanken när jag läste Charles Esches lovprisande recension av Istanbulbiennalen i Artforums decembernummer. Han och en rad andra har valt höjdpunkterna under 2009 och för Esche är Istanbul nummer ett. Han anger snabbt tonen med en liten tackling åt Birnbaums Venedigbiennal. Där skulle det alltså vara fråga om att konstnärerna kunde skapa ändlösa mängder av parallella världar. Curatorerna på Istanbulbiennalen tog istället Alain Badiou på orden att det bara finns en. Och den världen kräver politiska utspel.
Bland det som hänför Esche är 609 rankade Mladen Stilinovic (som någon kanske minns från Documenta 2007 där han ställde två containrar med små målningar; i somras visade han böcker på Index)). I Istanbul har han satt upp siffran tre mittemot en hög papper där siffran är återgiven sexhundra miljoner gånger. Detta skall lära oss att de tre rikaste i världen äger lika mycket som de sexhundra miljoner fattigaste. Visst är det fyndigt men också snabbt avklarat och faller snart in under fliken illustrerad idé.
Men Esche har många synpunkter på biennalens förmåga att åstadkomma. Han är väl medveten om att den inte har något att göra med världen utanför, men de som kommer till den kan ta del av många geografiska och kulturella erfarenheter. Inte minst skall man förstå att det inte bara är västvärlden som skapade den moderna konsten. Allra mest förtjust är han i att biennalen blir ”en dolk, kanske” gentemot det egna fältet. Man skall inte tro att konstvärlden är jämlik och just detta avslöjar biennalen genom institutionell kritik. Man vågade sig t o m på att demonstrera mot biennalens sponsor Koç Holding, landets största företag. Detta, säger Esche, är bara början, ”Institutional self-critique opens a can of worms.”
Esche frågar sig om konstvärlden är beredd att avslöja sina hemligheter om hur den fungerar. Men redan det som har kommit fram i Istanbulbiennalen hotar att generera en politisk rörelse inom det egna territoriet.
Inget blev det av det och hemligheterna är redan kända. Kulturradikalen Esche lägger fram sina ståndpunkter i Artforum där allt som skrivs omedelbart blir spännande och trendigt. Den interna revolution som recensenten ser som i en vision stör ingen. Tvärtom och allraminst den radikala och öppna konstvärlden.
Daniel Birnbaum får också Artforums förtroende att utse sin favorit för 2009. Det blev guldlejonvinnaren från Venedig John Baldessaris utställning på Tate Modern. Okwui Enwezor valde President Obama med en hänvisning till – Giorgio Agamben.
Efter denna inte alltför uppmuntrande utgjutelse kan man med fördel kasta sig över till lite samba by the sea. I Ladoniabiennalen återstår nu för kommittén att utse de konstnärer som har vunnit gulddrakarna. Först ut är Arto Lindsay som blev folkets val ”Vox Populi”. Han blev den mest sedda av biennalens konstnärer på YouTube. Om ni inte minns Ladoniabiennalens tema så var det ”Can you keep a secret?”