Performance och referens har varit med ett tag i den poänggivande samtidskonsttoppen. Förmodligen kan man räkna med att det kommer att bli ännu starkare och åstadkomma betydligt mer än hittills. Med nyss förlidna Performa 09 slet New York åt sig ett initiativ som inte går att komma förbi. Stjärnfaktorn var hög och intensiv. Arto Lindsay var naturligtvis där med en av sina nu så kända parader. Hans medverkande var klädda i trenchcoat och vickade i takt med sina signalerande mobiltelefoner. Ragnar Kjartansson ordnade en kaotisk symfoni; huvudnumret bestod i att hans deltagare sparkade ut ett större antal fotbollar till publiken som returnerade dessa. Keren Cytter framträdde med ett koreografiskt mordstycke. Loris Greaud fyllde Times Squares Billboard med ett fyrverkeri, en del av ett projekt, The Snorks, som involverar fiskar som skall uppsökas på Hawaii. Inget av det här var överväldigande bra men det anger en ton. Som pedagogiskt exempel på hur man kan få fram något bestämt om samtidskvalitet är Dominique Gonzalez-Foersters K62 ett utmärkt exempel.
K62 är ett samarbete med kompositören Ari Benjamin Meyers. Vem och vad som ingår i det här är inte helt glasklart men i stora drag handlar det om publiken som väntar på flera ställen för att så småningom samlas i Main Theater i Abrons Art Center. Händelseutvecklingen sker långsamt för publiken. Några musiker tycktes öva bakom scenen. Sedan dyker fyra kvinnliga organisatörer upp, de registrerar starkt aktiva ett antal k-märkta personer. Orkestern kommer fram för att spela Mozarts Köchel nr 97. Det finns säkert flera landningar i det valet bortsett från familjelikheten genom K97 – Mannen i Scorseses film (se nedan) har förlorat sina pengar så när som på – 97 cent. En tidig och ganska säkerställd Mozart, symfonin har fått det apokryfiska numret ”47”. Lyssna på några takter HÄR.
Nå, det handlar alltså om att utvalda personer kommer in som K-numrerade. De har varit med om diverse äventyr och det kommer fram att en del har åkt runt i New York och besökt olika inspelningsplatser för Martin Scorseses film After Hours. En ljudinspelning från Orson Welles film The Trial spelas också upp; ”Joseph K.” För den intresserade kräver de intrikata förbindelserna mellan föreställningens olika delar åtskilligt arbete men man kan utgå ifrån att det är noggrant genomtänkt.
Ett genialt inslag är att dra in kritikerna i dramat. På det sättet blir de rapportörer från insidan och samtidigt en del av performancen. En av dessa var Claire Bishop och hennes redogörelse står att läsa i Artforum Diary.
Men, och det var det jag skulle komma fram till, Bishop fångar något väsentligt i sin redogörelse:
”Such a wonderfully dense web of references was a consummate development of Gonzalez-Foerster’s previous performances and took the tropes of avant-garde dispersal, transparency, and fragmentation to a new extreme. /…/ elegantly inscrutable structure…”
Alltså en kvalitetsannonsering. Gonzalez-Foersters stycke handlar om relationer mellan verklighet och film, något som faller in under den sociala kritikens domäner. Därutöver värderar Bishop estetiken i väven av referenser. Att bygga samman serier av referenser och samtidigt hålla fast grundtemat är något som är en alldeles tidsenlig kvalitetsnorm. Ingen enkel sak heller.