Evert Lundquist visas på Moderna och Stockholmstidningarnas recensenter har uppmärksammat händelsen. Det är den äldre generationen som har fått ta sig an detta arbete, Ingela Lind i DN, Carl-Johan Malmberg i SvD och Peter Cornell i Expressen.
De är alla rörande eniga om att det är en utomordentligt fin utställning och att Lundquist är en existentiell målare. De kommer också fram till att det inte är det avbildade som är huvudsaken utan att det handlar om själva måleriet, som Malmberg uttrycker sig ”spänningen mellan motiv och måleri”. Han skriver det som om det vore något överraskande. Större delen av modernismens måleri sedan Manet har gått ut på just det. Det existentiella draget beskrivs med mycket adjektiv och med litterär draghjälp. Det tycks som om recensenterna har funnit det modernistiska tonläget och att de äntligen släppts ut på grönbete. Att släppa lös det existentiella är inte någon möda. En obruten linje från romantiken passar väl in i Lundquists måleri och så får vi Konsten på Liv och Död.
För frågan är vad det handlar om. Självklart är Lundquist en given del av den svenska konsthistorien och har man där en gång intagit sin plats är den i det närmaste orubblig. Men vad hade hänt om man skickat fram det yngre gardet av kritiker? Vilken roll spelar en av den svenska modernismens hjältar för samtidskonsten? I samtidskonsten är modernismen en ouppnåelig utopi. För att kunna dväljas där krävs tro och övertygelse, inga approprieringar och distanser.
Men frågan kan alltid ställas: Finns det någon förbindelse med de i modernismen tillåtna suggestiva känslostormarna och upplevelserna gentemot samtidskonstens reserverande undersökningar? Jag har själv svårt att tro det.
Gino Bonichi Scipione (1904-1930) Flundror och mynt, 1930
Debatt om konstkritiken utifrån de yngres perspektiv blir det i morgon, lördag den 23 januari, i konstakademiens hörsal kl. 15. Då framträder Sinziana Ravini och Frans Josef Petersson.
