Sådant som berör den institutionella teorin och vad som är kvalitet har ett särskilt intresse för mig. Med anledning av en kommentar från Anna Brodow Inzaina vill jag gärna något utveckla de intressanta problem som hon berör:
”För att svara dig kort: jag har inga problem med att se kvaliteter i konst som inte har ett nyhetsvärde på kultursidorna. Självklart är jag medveten om att t ex klassisk grafik som jag skrev om för en vecka sedan i en recension [SvD] av Konstperspektivs senaste nummer inte är det som ligger i topp just nu (en läsare skrev att det är lika ovanligt som varpa på sportsidorna), men visst går det att se kvaliteter hos en klassisk grafiker som Åke Johansson som Rikard Ekholm skrev om i det nämna numret om grafik. Det gör ju inte att Åke Johansson automatiskt har nyhetsvärde vare sig i konstvärlden eller på kultursidorna. Det handlar mer om att se kvaliteter i hantverket, i uttrycket, gestaltningen osv (jämför med att bedöma kvaliteten i ett tyg). Även konceptkonst kan bedömas utifrån sina kvaliteter (där tycker jag att du drar en för skarp skiljelinje mellan modernism och konceptkonst).”
Konstvärlden är som bekant inte en utan sammansatt av ett stort antal underavdelningar. Vi känner självklart till att toppositionen innehavs av den internationella samtidskonsten (DIS) och att det större utrymmet utgörs av modernisterna. Grafik kan ses både som en teknik och som en separat värld. Som traditionell teknik kan den finnas både i DIS och i modernismen. Jag skriver här ”traditionell” eftersom en fri tolkning av grafik som mångfaldigad bild innefattar lite av varje. I DIS har den ingen plats att tala om. Konstperspektivs uppfattning att grafiken just nu skulle vara trendig har jag utomordentligt svårt att förstå, möjligen då inom den modernistiska sektorn. Hur som helst, Brodow säger att hon kan ”se kvaliteter i hantverket, i uttrycket, gestaltningen osv”. Det är här vi har den intressanta diskussionen, alltså om en kvalitet har någon mening om den inte är bekräftad. Om den enskilde hävdar att ett visst verk har hög kvalitet har det uttalandet något värde om inte andra bekräftar det? (En självklar förutsättning är att den eller de som uttalar sig äger relevant sakkunskap.) Jag menar att den enskilde aldrig kan åstadkomma en meningsfull kvalitetsbestämning om inte det handlar om en konsensus..
Men denna konsensus kan i praktiken vara känd för den kritiker som gör en bedömning. De kvaliteter som Brodow räknar upp och som hon observerar som tillräckliga för att det skall handla om kvalitet kan vara en del av en given överenskommelse. Genom sin erfarenhet vet hon att andra kritiker också brukar se det hon ser som kvaliteter. Man är så att säga överens om vad som skall gälla redan innan bedömningen sker. Dock, om det skulle visa sig att ingen annan vill gå med på Brodows bedömning då är det naturligtvis gruppens eventuella konsensusuppfattning som gäller.
Om man t ex råkar vara den förste (och relevant insatt) som tar ställning till en serie målningar av Luc Tuymans kan man utan större risk hävda att det rör sig om kvalitetskonst eftersom det finns en förödande enighet om detta.
Andra kvalitetsnivåer finns också. I grafikvärlden bedömer man på annat sätt än man gör i DIS eller generellt inom modernismen, nämligen ”grafikkvalitet” som är ett mera internt bedömningssystem. Jag minns detta väl från den tid jag arbetade på grafikavdelningen i Oslo. De initierade bedömarna gjorde en stor affär av att ingående studera tryckens baksidor och där finna väsentliga grundkvaliteter.
Andra exempel på en del av konstvärlden är marinmåleriet med sina värderingsgrunder eller djurmålningar. Det sistnämna har precis fått en aktualitet då Hamburger Bahnhof i Berlin visar djurmålaren Walton Ford vars arbeten sålunda blir uppgraderade till DIS. Å andra sidan är detta ett utspel från museet som måste bekräftas innan den eventuella DIS-kvaliteten kan fastställas.
Som jag nämnde igår kan en konstnärs arbeten ses från olika delar av konstvärlden och betraktas med olika kriterier. Gerhard Richter har sin självklara position i DIS men också för modernisterna – men på olika grunder.
Kopparstick av Åke Johansson
