Evert Lundquist visas på Moderna och Stockholmstidningarnas recensenter har uppmärksammat händelsen. Det är den äldre generationen som har fått ta sig an detta arbete, Ingela Lind i DN, Carl-Johan Malmberg i SvD och Peter Cornell i Expressen.
De är alla rörande eniga om att det är en utomordentligt fin utställning och att Lundquist är en existentiell målare. De kommer också fram till att det inte är det avbildade som är huvudsaken utan att det handlar om själva måleriet, som Malmberg uttrycker sig ”spänningen mellan motiv och måleri”. Han skriver det som om det vore något överraskande. Större delen av modernismens måleri sedan Manet har gått ut på just det. Det existentiella draget beskrivs med mycket adjektiv och med litterär draghjälp. Det tycks som om recensenterna har funnit det modernistiska tonläget och att de äntligen släppts ut på grönbete. Att släppa lös det existentiella är inte någon möda. En obruten linje från romantiken passar väl in i Lundquists måleri och så får vi Konsten på Liv och Död.
För frågan är vad det handlar om. Självklart är Lundquist en given del av den svenska konsthistorien och har man där en gång intagit sin plats är den i det närmaste orubblig. Men vad hade hänt om man skickat fram det yngre gardet av kritiker? Vilken roll spelar en av den svenska modernismens hjältar för samtidskonsten? I samtidskonsten är modernismen en ouppnåelig utopi. För att kunna dväljas där krävs tro och övertygelse, inga approprieringar och distanser.
Men frågan kan alltid ställas: Finns det någon förbindelse med de i modernismen tillåtna suggestiva känslostormarna och upplevelserna gentemot samtidskonstens reserverande undersökningar? Jag har själv svårt att tro det.
Gino Bonichi Scipione (1904-1930) Flundror och mynt, 1930
Debatt om konstkritiken utifrån de yngres perspektiv blir det i morgon, lördag den 23 januari, i konstakademiens hörsal kl. 15. Då framträder Sinziana Ravini och Frans Josef Petersson.
Det gick en rolig historia om hur en av de mer konstnärliga av akademiens elever stoppat hasch i Lundquists pipa. Om den svenska konsthistorien därför ändrade kurs känner jag inte till.
Var det inte en diskussion på MM alldeles nyligen som utgick från att samtidskonstens kritik var tråkig och utan känslor? Inget det andliga i konsten utan strategiska positioneringar och rädsla för att göra bort sig….stor rädsla…mycket mycket stor rädsla!!
Kritikernas känslor. Ingela Lind har länge redovisat sina och inte har det blivit bättre av det. Jag håller snarare på att de kanske kunde ha åsikter. Skall man köra känslostuket är nog Tommy Olsson i Norge den rätta vägen. Han blev framröstad till den viktigaste rösten i norsk konst. Mest skriver han om Tommy Olsson.
Vill bara tillägga att John Swedenmark på LO-tidningens kulturredaktion har skrivit både personligt och insiktsfullt om Lundquist på Moderna. Här är länken till hans text: http://www.lotidningen.se/?id_item=26149
Svensk konstkritik har något att lära av Tommy Olsson. Men det är väl ingen som känner till honom.
Känslor, tankar eller åsikter – det viktiga är väl att kritiken inte bara är opportun och med fingret i luften? Jag tycker att det är där det ängsliga konstklimatet har hamnat.
En kritikers främsta upgift är väl att känna efter var vinden blåser och att skaffa sig en uppfattning om vad som gäller i konstvärlden. Sedan kommer det an på förmåga att agera i denna värld. Vare sig känslor, tankar eller åsikter har ju något egenvärde. Jag tror ju på en hårdare ingång i ämnet. Se t ex på Sydsvenskans bevakning där allting är så bra och där recensenterna upplever och känner till storkningsgränsen.
Lars. Jo, jag vet att du förespråkar konsensus, men tycker du inte att det blir rätt tråkigt? Och vad är det för vindar man följer egentligen? Det blåser ju inte alltid åt samma håll utan vindarna växlar. Där tycker jag att konstkritiken bör vara en tydlig röst. Du säger att känslor, tankar och åsikter inte har ett egenvärde – de måste alltså relateras till något – visst är det så, ingen lever i ett vakuum, men det är skillnad på att ängsligt räcka upp fingret i luften och att självständigt och med integritet förhålla sig till de växlande vindarna. Allting är inte så bra som det ibland verkar. Tino Sehgal t ex tycker jag är klart överskattad, men han var ju så väldigt upphaussad av den konsensusstyrda konstvärlden. Vad tycker du själv?
Konsensus är att beskriva en situation vilket jag menar kritikerna borde vara intresserade av. Sedan är det väl lite si och så med kritikernas självsyn som kunde bli intressant med frågor som ”Vad representerar jag?”, ”Vad förväntar man sig att jag skall säga?”, ”Skall jag säga det?” ”Är konsensus ett problem?” ”Tycker jag detsamma som alla de andra?”
Precis som du tycker jag att Sehgal är överskattad. Han rider nu högt på sitt immateriella krav på bildförbud och dokumenteringsförbud. Antagligen gjorde jag honom en tjänst med att lägga ut This is so contemporary.
Ditt uttryck ”den konsensusstyrda konstvärlden” är en självklarhet. Den måste alltid vara konsensusstyrd. Vore den inte det skulle det inte vara möjligt att urskilja kvaliteter. Emellanåt kan konsensus bli alltför dominerande vilket är fallet för närvarande. När det inte finns några alternativ, inga riktiga möjligheter att skapa alternativ inom konstvärlden, hamnar man ofelbart där.
Nja, skall vi gå på ordboksdefinitionen av konsensus är det en överenskommelse inom en grupp. I beslutssammanhang kan man eftersträva konsensus i en fråga vilket innebär kompromisser. Ett konsensusbeslut är något alla kan enas kring, till skillnad från ett majoritetsbeslut som kan innehålla större oenighet inom gruppen.
De frågor som du menar att kritiker skall ställa sig har jag inga invändningar emot. Det tror jag är frågor som de flesta kritiker också ställer sig.
Ett problem uppstår däremot när dessa frågor försvinner från kritikerns medvetande och ängsligheten inför att tycka fel, ha en egen åsikt och gå mot strömmen tar överhanden. När strävan efter att upprätthålla konsensus blir en auktoritär rättning i ledet-mentalitet har vi inte längre ett pluralistiskt konstliv. Jag tycker att du beskriver detta väldigt väl i dina inlägg om October-gruppen. Vad är det som skulle vara så farligt med att folk har olika preferenser? Du säger att det inte skulle gå att urskilja kvaliteter om vi inte hade ett konsensusstyrt konstliv. Jag tror nog att man kan göra det ändå. Det finns många konstnärskap som inte har ett nyhetsvärde på kultursidorna men som uppbär kvaliteter.
Du skriver: ”Du säger att det inte skulle gå att urskilja kvaliteter om vi inte hade ett konsensusstyrt konstliv. Jag tror nog att man kan göra det ändå. Det finns många konstnärskap som inte har ett nyhetsvärde på kultursidorna men som uppbär kvaliteter.”
Hur kan du tro det? Om det finns kvaliteter utanför nyhetsvärdet måste någon bekräfta det. Och det handlar ju om styrkan i denna bekräftelse. Det behöver inte röra sig om ett allmänt nyhetsvärde men under alla omständigheter ett nyhetsvärde i konstvärlden. Där måste kvalitet bekräftas vilket skapar ett nyhetsvärde. Om du börjar laborera med obekräftad kvalitet blir det problematiskt a la ”Anna Brodow vet vad som egentligen är kvalitet vilket andra inte förstår lika bra”. Om det skulle finnas ett stort antal kvaliteter som var för sig bekräftas av ett antal grupper inom konstvärlden skulle det vara svårt att urskilja vad som är kvalitet. Men i och med att något gäller mer än annat får vi ett riktmärke för vad som uppfattas som kvalitet. Utan det blir det naturligtvis svårare att överblicka. Sådana svårigheter finns när det uppstår hegemonistrider som när postmodernismen bröt in under 80-talet. Dels fanns det två kvalitetssystem och dels tog det tid för det postmoderna kvalitetssystemet att utveckla sin konsensus.
Det jag inledningsvis skrev om konsensus avser att just det faktum att det råder konsensus bör vara intressant för våra kritiker att behandla. Hur ser denna konsensus ut, vilka för- och nackdelar finns och hur står den enskilde kritikern i denna konsenusmiljö.
I min recension presenteras en tolkning av Lundquist som avviker en del från den som presenteras på MM och i den övriga kritiken. Slutsatserna lämnar möjligtvis även denna gång en del att önska:
http://fransjosef.blogspot.com/2010/01/evert-lundquist-utan-kostym.html
/Frans Josef
För att svara dig kort: jag har inga problem med att se kvaliteter i konst som inte har ett nyhetsvärde på kultursidorna. Självklart är jag medveten om att t ex klassisk grafik som jag skrev om för en vecka sedan i en recension av Konstperspektivs senaste nummer inte är det som ligger i topp just nu (en läsare skrev att det är lika ovanligt som varpa på sportsidorna), men visst går det att se kvaliteter hos en klassisk grafiker som Åke Johansson som Rikard Ekholm skrev om i det nämna numret om grafik. Det gör ju inte att Åke Johansson automatiskt har nyhetsvärde vare sig i konstvärlden eller på kultursidorna. Det handlar mer om att se kvaliteter i hantverket, i uttrycket, gestaltningen osv (jämför med att bedöma kvaliteten i ett tyg). Även konceptkonst kan bedömas utifrån sina kvaliteter (där tycker jag att du drar en för skarp skiljelinje mellan modernism och konceptkonst).
Om du reflekterar kring varför du tycker att Tino Sehgal är överskattad som konstnär kanske du kommer fram till något. Bara det att säga att han är överskattad i förhållande till sitt nyhetsvärde och ranking på art facts är ett uttryck för en bedömning. Den bedömningen grundar sig på något, det är ett övervägande av något slag och du bör kunna formulera i ord varför du tycker att han är överskattad. Jag skulle vilja kalla det en kvalitetsmässig bedömning, men du kanske har något annat förslag?
Anna. Det du skriver om grafiken är nog så intressant. Jag har behov av att utveckla ett svar i lite större format och det kommer på bloggen ikväll.
Angående Sehgal går det att precisera tvivlet. Jag menar att hans bokstavliga inhopp i konstvärlden med Venedigbiennalen (han var innan dess med i Moskvabiennalen med ett liknande inslag utan att få genomslag) bygger på överraskning och en annorlunda performance med dess immateriella karaktär. Texten är också slående med sin lite bitska ironi. Men redan i nästa utställning, Berlinbiennalen med den ändlösa omfamningen koreograferad var lite segare även om den också gick hem. Det svåra med Sehgals arbete är när det skall institutionaliseras. Byråkratin gör sitt inträde men fortfarande förmår han att charma institutionerna med sitt immateriella handlingssätt. Det blir intressant att köpa in (som är en komplicerad juridisk process utan dokument) för museerna. En annorlunda produkt. Spridningseffekten får också räknas in, det tar tid innan en större publik har fått uppleva en Sehgal. Men han har svårt att finna några intressanta infallsvinklar och hans försök med miljöinriktning och annorlunda ekonomi är inte övertygande. När överraskningen ersätts av en solid standardsehgal verkar det inte lika intressant längre. Så ser jag på saken.
Tack Frans Josef för din text. Ett verkligt och som jag tycker lyckat försök att lägga ytterligare aspekter till Lundquist målningar. Sedan är jag klar över att det är mera spekulation än bevisföring men sådan är ju konstkiritkerns frihet.