Del 932: Det modernistiska famntaget

Gränsdragningen mellan modernismen och det som kommer efteråt (postmodernismen och DIS) är en intressant fråga som rätt sällan diskuteras. Anna Brodow Inzaina har tagit sig an detta problem i sin recension i SvD av Per Kirkebys utställning på Galleri Gunnar Olsson. Brodow påtalar ett antal inslag i Kirkebys måleri som hon menar inte stämmer överens med modernismens konventioner. Kirkeby lägger in svarta masonitstycken, han spritsar färgen direkt från tuben, han använder sig av roller och sprayar: ”fjärmar han sig från den modernistiska tanken om penseldraget som ett uttryck för det autentiska konstnärssubjektet.”

Trots att det här har sitt intresse tror jag ändå inte att det är avgörande. En betydligt enklare väg är att använda sig av den institutionella konstteorin. Var placerar konstvärlden Kirkeby?

För att komma in i postmodernismen skulle en trovärdig dekonstruktion och distans till modernismen tillskrivas konstnären. Som jag har diskuterat tidigare på den här bloggen kände sig många i 80-talets måleri kallade och några av dem blev också bekräftade. Kirkebys stora tid var just 80-talet när han ingick i Michael Werners stall i Köln tillsammans med bland andra Georg Baselitz, A. R. Penck, Markus Lüpertz, Jörg Immendorff. Werners gossar har i längden inte riktigt stått sig som särdeles radikala. Med tiden har det eventuella avståndet till modernismen försvunnit. För man skall inte räkna bort det enkla förhållandet att modernismen inte är statiskt utan att man i de kretsarna inte har något puritanskt förhållande till penseldrag och ovanliga materialval. Det som verkligen räknas i modernismen är att vara äkta i en tro på något genuint visuellt. Alltså inga dekonstruktioner eller ”som om”. Efter hand har det blivit tunt med representanter för ett uttalat Postmodernt/DIS-måleri och de som finns, som t ex Gerhard Richter och i någon mån Sigmar Polke, accepteras av båda sidor.

Kirkeby har stått sig något sämre än de övriga profilerna i Wernerstallet. Jag vill mena att hans måleri tillhör den sort som inte på allvar kan försvara sig som dekonstruerande eller fake-måleri. En av hans trogna vapendragare är sedan länge Donald Kuspitt vars profil alltid har varit modernistbenägen. Han brukar se (text) de nordiska skogarna och den mystiska naturen i Kirkebys bilder – på fullt allvar. Man kan föreställa sig att Kirkeby passar Robert Storr och det framgår också av den artikel han skrev i samband med konstnärens utställning på Tate i fjor. För övrigt en god introduktion.

Men Kirkeby har i hög grad både varit och uppfattats som en experimentell konstnär. Han var med i Fluxus och Joseph Beuys var under en längre tid hans mentor. Till slut blev han alltmer lik en modernistisk målare och där hamnar de flesta. Martin Kippenberger har däremot klarat sig och det får man också säga om Albert Oehlen som fortfarande betraktas som inflytelserik i samtidskonsten med ”bad-painting”.

Albert Oehlen 40 % 2008