Del 931: Det går lite upp och ner

Om vi nu föreställer oss min placering som chef för Moderna (som kommer att byta namn till ModernaModerna), finns det ett hinder som är mäktigare än alla andra: Hotbilden. Jag lever med en hotbild och den förstärkning som dök upp i januari indikerar att det inte är en kurva som med tiden kontinuerligt försvinner. Ingen stor affär skall göras av den här saken men under de veckor som har gått meddelas jag från behörigt håll hur min hotkurs utvecklas. Diplomatiskt kan jag säga att den går lite upp och ner. Exakt hur den ser ut vid en viss tidpunkt bör inte offentliggöras eftersom det kan föra med sig mindre goda effekter.

Skulle man tillsätta en chef med avancerad hotbild på en riksangelägen institution? Hur skulle man garantera personalens och besökarnas säkerhet? Bara det faktum att om man gjorde en sådan tillsättning skulle man skapa ett attraktivt terroristmål. En ytterligare sak som ligger till last är naturligtvis hur jag har uppnått denna status, alltså genom politisk inkorrekthet. Ni ser själva, registret är omfattande. Men jag låter mig självfallet inte nedslås av sådana småsaker. Först återstår att se om jag lyckas vinna primärvalet.

Det slog mig att det finns fördelar med en konstnär på Moderna nämligen att använda sig av institutionen som ett konstnärligt material. Projekten skulle naturligtvis inte utföras som i egentlig mening konstnärliga handlingar utan istället beröra sådant som man länge önskat: Att visa upp konstinstitutionen, göra den, som man brukar säga, mera transparent. Sådana operationer skulle också bli lågbudgetsatsningar. Möten om utställningar, ekonomi med mera skulle göras tillgängliga för publiken och förmodligen skulle detta vara både intressant och sensationellt. Jag är helt övertygad om att möten som handlar om kommande utställningar, inköp och finansiering skulle dra stor publik och dessutom vara en internationell sensation. Tillgängligheten kan enkelt utökas genom storbildsskärmar i utställningslokalerna. Institutionskritik som är värd namnet.

vmind.JPG
Headhunted
(Just vid detta tillfälle äger benämningen headhunted en starkare innebörd än vad brukligt är.)

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 931: Det går lite upp och ner

  1. Jacob C skriver:

    Att du är en konstnär med en blogg där alla får komma till tals och där intressanta diskussioner mellan deltagare av olika uppfattningar ofta pågår är verkligen bra. Jag uppfattar detta som helt i linje med den transparens du talar om. Jag kan enbart tala för mig själv. Och mitt intresse för Moderna muséet skulle öka om det kom under din ledning.

  2. Lukas Arvidsson skriver:

    Det här kanske är något off topic, men jag läste nyligen en intressant artikel angående konstnärlig “kvalitet”. Den tangerar ditt synsätt på saken men bygger sitt resonemang på en annan utgångspunkt. Så som jag ser det så passar resonemanget väl in för hur konstvärlden ser på rondellhunden bland annat. Man hittar den här: http://www.analysforlag.se/kritik/4-5.pdf Man får gå till sida 50 i pdf-dokumentet (sida 98 i tidsskriften). Artikeln heter farlig arkitektur.

    Det vore intressant att höra ifall du hade någon reflektion angående den!
    tack för en underbar blogg.
    Mvh
    Lukas

  3. Lars skriver:

    Lukas. Tack för dina vänliga rader och länken. Visst ligger det något i resonemanget som förs om “farlig konst”. Det är välkänt att om ett innehåll är utmanande kommer de som reagerar att låta sin ilska gå ut över också formen. Men här finns också en mekanism. Den som gör något med ett utmanande innehåll kan knappast ha som intention att i första hand göra något som handlar om form. Formen är i sådana fall alltid sekundär. Men det kan inträffa att utmaningen inte är självklar utan uppstår genom någon tillfällighet – då kommer saken ändå att betraktas som om upphovsmannen var inriktad på att skapa en provokation.

    När det gäller byggnader kan man nog nyansera bilden något. Att nybyggen alltid blir kontroversiella är ganska självklart, men det brukar råda delade meningar. I de flesta fall vänjer sig befolkningen snabbt. Jag vet inte riktigt vad vi har för exempel på större byggen i Sverige. Turning Torso var ju kontroversiellt men blev snabbt älskat. När man byggde operan i Göteborg kan jag inte minnas att det var något större bråk om den saken.

  4. joanna skriver:

    Lars, ingen bråkar högljutt om en mjuk kompromiss.

    Operan i Göteborg har en trevande och ängslig arkitektur, saknar profil, tar inte ställning för något, visar ingen riktning och försöker inte påstå någonting.

    Arkitekten, som jag personligen känner, har inte tagit chansen att skapa en skyline, ställer inte någon fråga och saknar helt ett eget uttryck.

    Operahuset i Sydney är ett slitet exempel, men har kommit att bli en symbol för nationer i hela oceanien.

    Kan du Lars, eller någon annan här återge Göteborgsoperan i en skiss, eller beskriva den?

    (Göteborgsoperans akustik sägs vara i toppklass)

  5. Lars skriver:

    Joanna. Göteborgsoperan var bara ett exempel på att det går att uppföra stora byggnader utan att det blir något bråk. Jag säger inte att det var något bra med det.

  6. barnet i bagdad skriver:

    Du kanske skulle skaffa dig en egen privat drönare som kunde slå till ute i Rinkeby vid behov?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.