Vilks.net

Redan är det allom bekant att den internationella samtidskonsten sprider sig land och rike runt. Dess standardmodell håller troget fast vid ett socialkritiskt perspektiv. På Galleri 21 kritiserar Fine Art Union maktförhållande och kapitalismen och på Galleri Elastic är det ett annat kärt objekt, kolonialismen, som behandlas. Utställningen på Göteborgs konsthall som jag tidigare diskuterat har fått en recension i Göteborgsposten av Mikael Olofsson som bland annat talar om för oss att här möts ”det privata och politiska” (det finns gott om standardformuleringar i den här branschen). Recensenten är djupt vördsam och beskrivande. Man förstår av texten att det här är så bra att man inte ens behöver göra en explicit värdering. Och för säkerhets skull avrundar han med att försäkra att det inte alls är fråga om att dokumentera mänskliga orättvisor, iscensättningen häver konsten över sådana futiliteter.

Ofrånkomligt uppstår en matthet genom den popularitet som socialkritiken/den internationella samtidskonsten har skapat. I praktiskt taget varje civiliserat land kan man underhålla sig med de kända konstnärsnamnen, den lokala uppsättningen av socialkritiska anhängare och alla dem som börjat trampa upp sina stigar. Ett litet problem som jag vid upprepade tillfällen framhållit är att de stora budskapen enbart betjänar den redan införstådda konstvärldspubliken i gallerierna och konsthallarna. Detta faktum, som dock är välbekant, nedslår inte denna invasionsarmé i sina ambitioner att komma till tals. Och naturligtvis gör de rätt. En karriär med poäng på artfacts kräver att man gör rätt. Även om man nog får inse att socialkritikens bästa dagar är över kommer den att överleva länge än. Först nu har den på allvar blivit populär och kan spridas i massupplagor. Oaktat att jag själv känner en viss matthet inför allt detta konsumtionsgods är det inte till nackdel att DIS breder ut sig. Med en allt större rekryteringsbas kan man räkna med att det också kan produceras en hel del intressanta projekt. Men det blir att gallra och att gallra hårt.

Ett konstverkss kvalitet är detsamma som dess popularitet, skriver curatorn och kritikern Adam Kleinman i e-flux:

”And here /…/ we are exposed to a ‘crisis of criticism’: no matter how strong an argument might be for or against a work of art, the fact of a work of art’s popularity, and the continuity of this popularity, supersedes any and all claims of substance.”

Man får tolka honom välvilligt: Det handlar om popularitet på hög nivå. Popularitet kan också bytas ut mot ”bekräftelse” och även i detta fall ser vi att vi landar i artfacts ranking av konstnärernas popularitet.

Att argumenten för att vad som är specifik kvalitet inte biter, hör samman med det jag skrev senast, alltså konstens ”särskildhet”. I den ordning som har skapats skall det argumenteras för vad som är bra och mindre bra, men inget av det som sägs räcker till. Som det t ex framgår av Olofssons artikel i GP när han hänvisar till att det inte är fråga om en dokumentär. Man kunde ha fått det intrycket av hans redovisning av alla de korrekta politiska åsikterna. Så får det inte vara, det krävs något annat. Konsten kan inte vara dokumentär. OM den försöker kommer den genom att vara konst att upphäva det att vara dokumentär. Dokumentären blir en readymade. Och vad betyder det att bli en readymade och att bli särskild?

”Särskild” är det område som är speciellt för konsten, ett område som aldrig har definierats på annat sätt än som odefinierbart. De argument som t ex en kritiker radar upp är naturligtvis otillräckliga för att beskriva den egentliga kvaliteten. Men en rationell argumentation anger en ram som kan kvalificera för en mera avancerad bedömning. Vare sig en konstnär är befunnen som modernist eller tillhörig DIS är gången densamma. I modernistfallet görs ett intuitivt domslut utifrån estetisk erfarenhet och i DIS blir det ungefär samma sak. Skillnaden är emellertid högst väsentlig. Det handlar naturligtvis om vilken division en konstnär spelar i. Själva bedömningen utgår säkert från likheter med redan känd konst. När något uppfattas som en nyhet ser man att konstvärldens agenter enas kring att något är en nyhet. En nyhet är dock aldrig ny utan kommer från någon som tidigare har prövats och bekräftas i en rad sammanhang. När t ex Tino Sehgal upptäcktes 2005 i Venedig var han redan välkänd i begränsade kretsar.

Möjligheterna att slå genom hänger samman med att göra spektakulära interventioner. Den gode Sehgal (538) seglar just därigenom i konstvärldens gunst medan hans föregångare Ian Wilson (2.991) knappt alls är känd. Wilson är inte sexig på det sätt som Sehgal. Som jag nämnde tillåter inte Wilson någon dokumentation av sina samtal med publiken. Men det finns inte heller något stort behov av att smygdokumentera. Vem skulle vara intresserad? För konstvärlden blir Sehgals stränga hållning föremål för långtgående diskussioner (Se t ex hur redaktionen på Kunstkritikk har kommit fram till att man inte skall publicera några bilder).

David Hammons (274) har gjort de största ansträngningar (förgäves förstås) för att hålla sig utanför konstvärlden – och att samtidigt vara med. Gör man så kommer man att betraktas som en institutionskritiker. Men det finns alltid gott utrymme för det särskilda i Hammons tilltag.

David Hammons Bliz-aard Ball Sale, New York 1983
(denna bild är dessutom passande för årstiden)