Del 942: Moderna i Malmö samt avfallet

Till slut kom även jag till Moderna Museet i Malmö. En kritikersuccé har det varit men så är också utställningarna solida intill det oantastliga. Luc Tuymans är naturligtvis ett diplomatiskt val som både kan tillfredsställa den lite bredare publikens trängtan efter målningar och den internationella samtidskonstens företrädare som är förtjusta i den belgiske diskursakrobaten.

Samlingsutdraget var mindre än jag hade förväntat mig och strängt taget säger det inte så mycket mer än att framvisa kända konstnärers verk. Geten fick ju man låna och den har nått att bli i det närmaste folklig.

Det enda udda är Astrid Svangrens installation vars funktion är att visa upp lite samtid. Den består av sex delar om man räknar in den dikt hon har skrivit på väggen. Vad jag kan förstå är det en rätt privat konstellation som kanske inte hade behövt så många delar. Curator Magnus Jensner motiverar sitt val med att måleriet problematiseras: ”Genom materialvalet tillsammans med tekniken, att måla och rispa på båda sidor av de transparenta skivorna, problematiserar Astrid Svangren på ett subtilt sätt måleriet som medium.”

Alltsedan 80-talet har måleriet problematiseras och det vore snart dags att problemet fick sin lösning. Ja, den lösningen är tämligen självklar. Måleriet är modernismens flaggskepp men kan aldrig bli den internationella samtidskonstens. Men även där vill man måla och för att kunna göra det måste man problematisera för att göra det tydligt och klart att man inte är modernist. Helst bör det inte se ut som modernistiskt måleri och i Svangrens installation är själva måleriet reducerat till lite passande trash-painting. Ivriga konstkritiker kan, enligt gammalt recept, skriva en helt egen dikt om artefakterna. Så här imponerande får Thomas Millroth i SDS till det:

”Svangren nöjer sig inte med att bilderna blir en del av rummet. Hon förvandlar stämningar till material. En av bilderna bär som en åtrådd kropp ett glimmande plastbylte tätt intill sig, medan mörka skuggor speglar mot reflexer och glittrigt rosa
Med intuitiv målmedvetenhet söker sig alla rörelser mot kärnan i ett intensivt tillstånd. Kanske är det sprunget ur rädsla, minnen, osäkerhet eller extatisk visshet? Det är ett samtal mellan konstnär och verk, där betraktaren släpps in och får finna sig i att i sin tur bli betraktad av målningarna; en balansakt mellan lockelse och skygghet, för när min blick blir för glupsk drar de sig tillbaka.
I ovisshetens rum gör Astrid Svangren sina skarpaste formuleringar.”
Tuymans målningar ser däremot ut som modernistiska men han värjer sig framgångsrikt med en aldrig sinande mängd av diskurser, referenser och djuplodande research. Det går också bra.
Hur som helst vill jag inte vara ogin mot Moderna i Malmö. Den kommer med all sannolikhet att fylla en viktig funktion som en pedagogisk institution. Om det blir några framstötar i frontavsnittet får de nästa utställningarna visa.

Själv drar jag ständigt mitt strå till stacken och idag har jag ägnat mig åt att dekonstruera den privata avfallshanteringen.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, Projekt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.