Del 945: Verksamheter

Juryn har avslutat sitt juryerande med Sörlandsutställningen i Norge och förklarar sig nöjd. Jag har återvänt till nya uppgifter. Ikväll skall det handla om konsten under 00-talet, föreläsning för Helsingborgs Konstförening på Helsingborgs stadsbibliotek. På torsdag deltar jag i ett seminarium i Torneå på Sverigefinska Folkhögskolan med bland andra Dorinel Marc, en välkänd svensk konstnär med vilken jag har haft många heta debatter. Ämnet är storslaget: ”Har konsten någon uppgift och vad är den i så fall?” Men inga frågor i konsten är särskilt svåra eftersom man alltid kan förhöra sig med konstvärlden om vad den anser. Programmet ser ut så här:

8.30 Welcome by Dorinel Marc

8.40-9.40 Pekka Kantonen: My Favorite Place

9.40-10.10 Coffee break

10.10-11.10 Merja Puustinen: WOOF! WOOF! Art as carnevalism, dizziness and strange encounters

11.10-12.10 Lunch

12.10-13.10 Dorinel Marc: Real art is not for real

13.15-14.15 Lars Vilks: The simple answer to all questions about art: Institutional Theory

14.15-14.45 Coffee break

14.45-16.00 Panel discussion

Moderator Dorinel Marc

vilks05jan.jpg
Föredragshållaren

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

Del 944: Från Norge sett

Det är alltid olycksbådande när hela den svenska kritikerkåren hoppar och stampar av förtjusning som de nu gör för Tom Friedmans installationer på Magasin 3. Visst är det charmigt men ingenting rubbas av denna de lux upplaga av 60-talets stökigheter.

Istället vill jag citera den norske filosofen Lars Fr. H. Svendsens Vad är filosofi? från 2005:
”Frågorna ’Vad är matematik?’, ’Vad är fysik?’ och ’Vad är biologi?’ är inte matematiska, fysikaliska respektive biologiska frågor. De är inte vetenskapliga frågor utan filosofiska. ’Vad är filosofi?’ är också en filosofisk fråga. Så sedd är filosofin den enda disciplin som har sig själv som objekt.”

Men har inte Svendsen glömt något? Frågan ”Vad är konst?” är en filosofisk fråga men också en konstnärlig och jag skulle utan vidare påstå att frågan om vad som är konst är långt oftare på tapeten i konsten än när filosoferna funderar på vad deras ämne är för något. Dessutom händer det esomoftast att frågan, ställd i konsten och genom konsten engagerar stora delar av befolkningen.

När konsten definitivt annekterade den diskursiva framställningen som en del av själva konsten (och alltså inte som ett filosofiskt bihang ”om konst”) var det fritt fram att med bredare resurser än vad filosoferna kan uppbringa ge sig på frågan om vad man själv är. I motsats till filosofin som inte lär ha kommit någonstans med sin fråga har konsten faktiskt lyckats svara. Ni känner säkert svaret: ”Allting kan vara konst”. Efter det förstod man att det intressanta svaret handlar om vad som är bra konst vilket vi också vet. Filosofin borde alltså fundera i institutionella termer och dessutom upprätta en Philosophyfacts.net för att få en glasklar bild av vad ämnet handlar om.

Nå, Svendsens läsvärda bok, innehåller inte minst en kritik av filosofins specialisering. Att filosoferna ägnar sig åt små interna analytiska problem om vilka de skriver artiklar vilka publiceras i de tämligen talrika filosofitidskrifterna. De är inte avsedda att läsas utan enbart för publicering. Publiceringen ger meriter och en sammanställning av publicerade artiklar är förutsättning för att vinna akademiska framgångar.

Det är något i detta som verkar bekant. Därmed avslutar jag dagens ord ty jag har nyss anlänt till det norska Skien där det skall juryeras.

Slutligen kan jag erbjuda ett stycke videoperformance. Den kostade mer än vad man tycker sig se. Det var – 6 grader och hård nordostvind som snabbt kylde ner den stackars konstnären som endast med den största övervinnelse genomförde sin plikt. För det är hans plikt att få fram sitt timmer. Sista musikavsnittet är från Vivaldis opera Giustino (”jag går, jag flyger, jag skriker”). Jag funderar på att sätta upp den.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, Projekt | 11 kommentarer

Del 943: Ett kritikerperspektiv – mer om nakenchocken i Alingsås

I senaste numret av The Nordic Journal of Aesthetics (38:2009) bidrar Reinhold Schmücker (filosofiprofessor från Münster) med artikeln ”The Lord of the Flaws. The Autonomy of the Artist and the Function of Art”. Sådär våldsamt intressant är inte hans resonemang men mot slutet tar hans sig an konstens funktion och där har han faktiskt funnit något. De estetiska tidskrifterna brukar i regel inte vara alltför intressanta, de behandlar i regel interna estetiska frågor. Men tänker man vidare utifrån Schmückers tankegångar har vi ett synnerligen angeläget ämne: Vilken funktion har konsten?

Traditionellt brukar man säga att konsten inte har någon funktion alls utan är till för sin egen skull. Men det är att vara formell. En något mera öppen beskrivning innebär att konsten skapat underhållning för konstvärlden. Givetvis betraktar man denna ”underhållning” som kvalificerad och föga jämförbar med ordinära förlustelser. Andra komponenter ingår också, ni har säkert hört sådant som att ”konstnären lär oss att se” etc. Och i våra dagar för konsten fram sociala och politiska budskap. Konstens funktion är således att vara socialkritisk men naturligtvis är det inte hela saken. Konsten skall också vara i bred bemärkelse ”estetisk”, alltså att föra fram synpunkter även på hur något är utfört och vilken verkan detta kan tänkas utöva..

Tillämpar man Schmückers idé (och den går ut på att en konstkritiker väljer en funktion för sin bedömning) på Mikael Olofssons artikel i GP om Elin Wikström får man ett riktigt bra exempel. Olofsson inleder med att pröva funktionen ”peep-show”. Han avvisar naturligtvis en sådan läsning. Istället pekar han på en socialkritisk tolkning: ”Läsningens kvinnliga kulturhistoria”. Därmed kan nakenheten försvaras som en del av denna funktion. Recensenten söker vidare efter fler anknytningar till nakenheten som han finner i de kringliggande böckerna. Medan han beskriver detta når han också att påtala några estetiska funktioner där han kastar in en referens till Matisse.

Kritikern ställer funktionen till rätta. Han finner en försvarbar diskurs som alltså ger projektet en klar funktion genom en feministisk läsning med det nödvändiga tillägget att det finns något utöver detta.

Olofsson nämner också att den som vill ta sig en titt på Elins nakenhet får klättra upp på en skranglig stege och kommer att ”ertappas med att känna sig skyldig”. Den tanken är lite svårare eftersom den som inte vill se efter kommer att vara ogin mot utställningen och konstnären.

Hur som helst kan man fundera på hur bra det är att gardera med en feministisk diskurs. Kritikern gör det alldeles uttalat och konstnären ger klara vinkar. Så är vi där igen i samtidskonstens standardupplagor där det sensationella inslaget neutraliseras med en solid politisk korrekthet. Å andra sidan vet konstnären om att just den lilla nakenchocken kommer att tilldra sig uppmärksamhet. Vad vi förmodligen aldrig kommer att veta är om detta i sig också är ett motiv: ”Titta blott på min figur/smärt och smidig, eller hur?” Om det skulle ha varit så att Elin hade genomfört sitt projekt utan några böcker eller angivna diskurser skulle hon ändå ha gått fri. Det är nämligen otänkbart att en konstnär med hennes bakgrund skulle kunna stå för något sådant. Den internationella samtidskonsten är alltid seriös.

På Finnisagen den 6 mars blir det debatt i konsthallen om projektet och jag har fått äran att föra ett samtal med Elin.

beecroft-vb55-2005.JPG
Vanessa Beecroft är det närmaste man kan komma ett misstänkt fall av nakenchock.
VB55 2005

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 5 kommentarer